715 Diffusionsbatteri—Difteri 716 2) Inom kemien förstås med d. olika molekylers blandning med varandra, oberoende av tyngdkraften. D. förorsakas av molekylernas egen kinetiska rörelseenergi, varigenom de sträva att breda ut sig. Denna molekylernas expan-sionssträvan resulterar i upphävandet av befintliga koncentrationsdifferenser. I en bägare med koldioxid försvinner koldioxiden så småningom, ehuru den är tyngre än luften, på grund av sina molekylers d. Som diffusionshastigheten är omvänt proportionell mot kvadratroten ur de dif-funderande ämnenas molekylvikter, kan man genom diffusionsmätningar bestämma ett ämnes molekylvikt. Diffusionshastigheten i gaser är på grund av den mindre friktionen betydligt större än i vätskor. Av vikt är att d. endast är beroende av de egna molekylerna. Skiktas t. ex. litet rött bläck på en konc. koksaltlösning, diffunderar det röda färgämnet in i koksalt-lösningen trots dettas stora koncentration på koksaltmolekyler. Genom filtrerpapper, porösa lerväggar o. dyl. försiggår d. på samma sätt, som beskrivits, ehuru något långsammare. Molekylerna vandra obehindrat genom skiljeväggarnas (membranernas) porer. Sådana skiljeväggar kallas permeabla membraner. Minskas membranernas porer, kommer man snart till det stadium, då de större molekylerna ej längre förmå tränga igenom, under det att de mindre obehindrat passera. En sådan membran, som släpper igenom vissa ämnen och ej andra, kallas semipermeabel. Såsom exempel på semipermeabla membraner kunna nämnas cellväggarna hos växterna, en del djurhinnor samt vissa pergamentpapper och kollodiumhinnor. Har man molekyler el. molekylkomplex av olika storlek, kan man skilja dem åt genom att låta dem di f fundera genom semipermeabla membraner av olika porstorlekar. Särskilt kan man på detta sätt lätt skilja kolloider från kristalloider. Metoden att genom d. skilja två lösta ämnen kallas dialys och apparaten dialysator. D. spelar stor roll både i den döda och i den levande världen. Genom d. upptar den levande cellen allehanda ämnen, som äro viktiga för dess liv, och genom diffusionsprocesser i protoplasman möjliggöras de för livet viktiga reaktionerna i denna. Diffusionsbatteri, Diffusiönsmetod, se Sockertillverkning. Diffusiönspump, se Luftpump. Diffüsor, stationär anordning för minskning av hastigheten hos ett strömmande medium på sådant sätt, att virvelbildning och stöt mer el. mindre fullständigt undertryckas. D., som vanl. har formen av ett sig långsamt vidgande rör, kommer till användning bl. a. vid vattenturbiner, vattenpumpar och fläktkompressorer. Diffüst ljus, se Diffusion 1). Diffusör, se Sockertillverkning. Difteri (av grek. difthe'ra, hud), en akut, smittosam sjukdom, framkallad av difteribacillen och kännetecknad av membranliknande beläggningar på stället för infektionen och av specifika toxiska allmänsymtom. Difteribacillen, som efter intorkning lätt förlorar sin smittkraft, trives väl i vissa födoämnen, ss. mjölk, konditorivaror o. dyl., och kan härigenom lätt inkomma i människokroppen. Efter genomgången sjukdom kan en person ända till ett par månader fortfarande äga smittkraftiga baciller i svalg, näsa och näsans bihålor och härigenom utan att själv vara sjuk överföra sjukdomen på annan individ; även utan att ha haft d. kan en person vara bacillbärare. — Mottagligheten för d. är störst hos barn mellan 2:a och 10:e levnadsåret. Tiden mellan smittans mottagande i kroppen och sjukdomens utbrott, den s. k. inkubationstiden, anslås i allm. till mindre än en vecka (2—7 dagar). Genomgången d. skyddar icke helt för ett nytt insjuknande. Smittämnet lokaliserar sig vanl. till halsen och de övre luftvägarna. Som en produkt av den härvid uppkommande lokala inflammations-processen uppträda vanl. först på de rodnade, svullna svalgtonsillerna små, knappnålshuvudstora, gråröda knottror, vilka snart sammanflyta till större, mer el. mindre vitgrå, hinnlika beläggningar. Dessa beläggningsmembraner kunna sedan utbreda sig i en el. flera härdar över slemhinnan på gombågarna, tungspenen och bakre svalgväggen samt vidare uppåt i näskaviteten och nedåt i luftvägarna, luftstrupen o. s. v. Beläggningarna kunna till en början avlägsnas, ehuru de hastigt återbildas, men gripa snart över på djupet av slemhinnan och låta då endast med svårighet lösa sig från underlaget till skillnad från de gråaktiga slembeläggningar, som ofta förekomma i halsen. Sjukdomen medför lokala och allmänna symtom. Till de lokala höra svårighet vid svälj ningen, dålig lukt ur munnen, ofta ökad salivering, svullna körtlar utanpå halsen o. s. v. Långvarig blodig snuva hos barn är ofta orsakad av näsdifteri. De allmänna symtomen yttra sig genom ett höggradigt illamående och feber. Ofta förekomma även kräk-ningar. — D. är med rätta fruktad på grund av de ofta svårartade komplikationer, som uppträda framför allt vid försenad el. otillräcklig behandling. Dessa äro en följd antingen därav, att difteriinflammationen sprider sig till luftstrupens och luftrörens slemhinnor, framkallande croup (krupp, äkta strypsjuka), som utmärkes av alltmera tilltagande svårighet att andas, el. också av difteritoxinernas farliga verkningar på livsviktiga organ, hjärtat och njurarna. Den lokala processen kan utbreda sig även uppåt till näsan och, i sällsyntare fall, till mellanörat, tårgångarnas och ögonens slemhinnor, till naveln (hos späda barn), sår, könsorgan m. m. Komplikationerna från hjärtat äro bland de vanligaste och farligaste vid d. och utgöra icke sällan dödsorsaken. Många gånger uppträda de ett par veckor efter att de lokala förändringarna försvunnit. I allmänhet pläga difterimembranerna tämligen snart avstötas från de angripna slemhinnorna. Detta sker i okomplicerade fall vanl. redan inom en vecka hos äldre patienter, hos barn däremot först efter något längre tid. Här-