Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Differentialräkning - Differentialrörelse - Differentialskruv - Differentialtermometer - Differentialtull - Differentialväxel el. differential - Differentia specifica - Differentiation - Differentiell psykologi - Differentiering - Differera - Différé-telegram, LC-telegram - Difficil - Difflugia - Diffraktion - Diffundera - Diffus - Diffusion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
Differentialrörelse—Diffusion
714
Det problem, som blev närmaste anledningen
till d:s uppkomst, var tangentbestämningen till
en geometrisk kurva, vilket ger en förklaring
till det intima samband, som finnes mellan en
funktionskurvas tangent och en funktions
derivata, det grundläggande begreppet inom d. Den
slutgiltiga utformningen av d. hänför sig till
Cauchy, som gav den en bärande grundval
genom sin stränga formulering av gränsbegreppet.
Som fundamentalsats inom d. betraktas
följande ”medelvärdesats”, giltig för en funktion
f(x) under vissa förutsättningar:
f(a + h) — f(a) = hf(a + 0h),
där 0 är ett tal mellan o och i. Liksom
derivatan anger funktionens tillväxtförhållande i
en punkt, erhålles ur ovanstående formel
funktionens tillväxt från x = a till x=a-|-h
förmedelst derivatan i en mellanliggande punkt.
Ur denna sats härledes sedermera den taylorska
serieutvecklingen
f (x + h) = f (x) + h fi(x) + ...
+ A f(n4) (x) -j- L fn (x + 0 h),
n i n
varigenom kännedomen om en funktions förlopp
inom ett visst intervall återföres på kännedomen
om dess derivator i en bestämd punkt.
Genom denna serieutveckling har d. fått sin
största betydelse för hela den matematiska
analysen. Som direkta tillämpningar av d. äro att
betrakta de metodiska undersökningar av
geometriska kurvor och deras egenskaper
(differentialgeometri), som den möjliggör.
Differentialrörelse, mekanisk rörelse, som
uppkommer genom sammansättning av två
maskindelars olika rörelser. Av en sådan begagnar
man sig ofta för att giva en maskindel en
mycket långsam förflyttning el. för att genom
maskindelens rörelse utveckla en betydande kraft.
Om t. ex. både en skruv och dess mutter
kring-vridas åt samma håll men med olika
rotationshastighet, kommer skruven att i förhållande till
muttern förflyttas i längdaxelns riktning. En
sådan anordning kallas differentialskruv.
Differentialskruv, se Differentialrörelse.
Differentialtermometer, se Termometer.
Differentialtull kallas en tull, som är lägre el.
högre än gängse tull å samma vara. Tidigare
tillämpades ofta en lägre tull för varor från
länder, med vilka ett livligt handelsutbyte
ansågs särsk. önskvärt.
Differentialväxel, el. differential,
kugg-hjulsväxel, där de medelst växlar hopkopplade
axlarna kunna rotera med inbördes olika
hastighet. Användes t. ex. vid kraftöverföringen
på drivhjulen hos automobiler.
Differe’ntia speciTica, se Definition.
Differentiatiön, se Magmatisk differentiation.
Differentie’ll psykologi, av W. Stern införd
beteckning på den gren av psykologien, som
behandlar själsliga olikheter mellan individerna,
vare sig dessa bero på arv el. miljö, ålder, kön,
ras etc., och i senare årtionden även kvantitativ
bestämning av dyl. egenskapsgrader och deras
inbördes sammanhang med hjälp av
prövnings-metoder och korrelationsräkning. — Litt.: W.
Stern, ”Die differentielle Psychologie” (1911);
A. Anastasi, ”Differential Psychology” (1937).
Differentiering, uppkomst av skiljaktigheter
el. olikheter i något enhetligt (homogent), mellan
avkomlingar av samma ursprungliga typ o. s. v.;
inom biologien särskilt om den under embryots
utveckling fortgående särpräglingen av de från
början likartade cellerna (histologisk
differentiering).
Differera (lat. diffe’rre), vara olika, skilja
sig, avvika.
Différé-telegram [diferé’-], LC-telegram,
utomeuropeiska telegram, som mot nedsatt avgift
befordras i tur efter vanliga telegram.
Difficil (fr. difficilé), kinkig, svår, grätten.
Difflügia, se Rhizopoda.
Diffraktiön (lat. diffra’ctio, av diffri’ngere,
sönderbryta), ljusets böjning, uppträder alltid,
då ljus passerar genom en fri öppning el. förbi
en ogenomskinlig skärm. Ljusets böjning
studerades av Grimaldi. Den moderna kunskapen om
d. grundlädes av Fresnel och Young och har
utvidgats genom undersökningar av Schwerd,
Fraunhofer, Kirchhoff, Epstein, v. Laue m. fl.
Alltefter iakttagelsemetoderna brukar man skilja
mellan fresnelska fenomen, som kunna betraktas
i lupp el. mikroskop, och fraunhoferska, som
betraktas i kikare (parallellt ljus). Gemensamt
för båda arterna är, att vågytan hos en
ljusstråle möter ett hinder för sin likformiga
utbredning. Då utbreda sig svängningarna
olikformigt och inverka enl. Huygens’ princip
ömsevis utsläckande och förstärkande i närliggande
punkter, så att mörka och ljusa strimmor
(böj-ningsfransar) el. punkter uppstå. Detta gäller
närmast för enfärgat ljus. Vanligt vitt ljus,
som innehåller ljus av olika våglängder,
åstadkommer olikfärgade böjnings fr ansar (d i f f r a
k-tionsfärger, böjningsfärger). Särsk.
intresse har fenomenet, då böjningen sker med
hjälp av regelbundet uppdragna repor på en
metallspegel el. en glasskiva, ett s. k. gitter
(böjningsgitter, böjningsgaller). Därvid erhålles
ett av gittrets material oberoende spektrum,
böjningsspektrum
(diffraktions-sp ek t rum), även kallat
normalspektrum till skillnad från ett s. k.
brytningsspekt-rum, som fås med hjälp av ett prisma och som
till sitt utseende med hänsyn till färgernas läge
är beroende av prismats material.
Diffundèra (av lat. diffu’ndere, av dis, åtskils,
och fu’ndere, gjuta), utgjuta, utbreda åt skilda
håll. Jfr Diffusion.
Diffüs (lat. diffüsus), utbredd, vittsvävande,
dunkel; suddig, ej skarpt begränsad.
Diffusion (lat. diffüsio, av diffu’ndere,
utbreda). 1) Ljusets oregelbundna återkastning
från matta ytor (diffus reflexion) el.
spridning i grumliga media (mjölkaktiga vätskor,
rök, dimma). Intensiteten hos det spridda ljuset
(diffust ljus) är störst för det kortvågiga
ljuset, vilket är orsaken till den blå färgen hos
vissa emulsioner och hos himmelsljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
