Dississ—Distanstub 783 sig), förställning; den sjukes (sinnessjukes) si-mulation av hälsa. — Verb: Dissimuléra. Dississ, se Diss. Diss moll (fr. ré dièse mineur, eng. d sharp minor), den molltonart, som har diss till grundton och i likhet med sin parallelltonart F i s s dur företecknas med sex #, näml, för f, c, g, d, a och e. Förväxlas enharmoniskt med ess moll. Dissociatiön, inom den fysikaliska kemien en molekyls eller ett molekylkomplex’ reversibla sönderfallande i enklare molekyler el. i elektriskt laddade delar. — Verb: Dissocièra. Dissociatiönskonstant. Enligt m a s s v e r-k a n s lag är produkten av koncentrationerna av de vid en dissociation bildade nya ämnena en konstant faktor av det ursprungliga ämnets koncentration. Denna konstant, som är olika för olika dissociationsreaktioner och som varierar med temperaturen, kallas d. (ibland a f f i n i-t e t sko n s t a n t). D. spela stor roll vid beräkning av reaktionsj ämvikten vid såväl termisk som elektrolytisk dissociation. Elektrolyter disso-ciera i vattenlösning i joner. D. är av särsk. betydelse vid svaga syror och baser, ty man har häri ett mått på deras styrka el. vad man förut kallat deras a v i d i t e t. Dissociatiönsteorien, se Elektrokemi. Dissolving views [dizå'lviu vjö'z], försvinnande el. i varandra övergående bilder, som vanl. åstadkommas med projektionsapparat. D. framställdes av magikerna med lat erna magica; numera användas d. ofta inom filmtekniken. Dissonans [disåna'ns el. -a'us] (fr. dissonance, av lat. dissonäre, ljuda olika), missljud, störd samklang, förhållandet mellan toner, som utgöra el. representera olika klanger. Man uppställde fordom en särskild fordran på att en d. skulle förberedas och upplösas. Till det förra hörde, att den dissonerande tonen skulle inläggas i ett förberedande ackord; till upplösningen hörde d:s övergång i konsonans; man kräver numera endast i den stränga satsen en förberedelse av d. ; även upplösningen förbigås ej sällan. Ofta räknas till d. genomgångstoner (”tillfällig d.”). Till d. räknas icke rena oktaver, kvinter, kvarter, terser och sexter men väl sekunder, septi-mor och nonackord ävensom alla överstigande el. förminskade intervaller. Grekerna räknade terser och sexter till d.; under medeltidens äldre skede bibehöll man denna uppfattning. Först omkr. 1300 erkändes dessa båda intervaller som konsonanter. — Dissonant, missljudande ton. Dissousgas [diso'-] (av fr. dissous, löst), ace-tylen, löst i aceton, som är uppsugen i en porös massa, i stålbomb, och står under ett tryck av 12—15 atmosfärer. Distäl (av lat. distäre, vara avlägsen), avlägsen; särskilt i naturvetenskaplig terminologi, t. ex. distala organ, sådana, som äro avlägsna från huvudaxeln el. symmetriplanet. Motsats: proximal. Dista'ns [även -a'gs] (fr. distance), avstånd, (väg-) sträcka. Distansera, komma före, lämna bakom sig. — Distansering: vid vissa hästtävlingar 784 betyder d., att häst frånkännes rätt till pris, om den vid vinnarens passerande av mållinjen ej lyckats tillryggalägga en viss minimisträcka av löpdistansen. Distansfrakt, avståndsfrakt, frakt, som befraktaren är pliktig erlägga, då godset på grund av vissa oförutsedda hinder icke föres ända fram till bestämmelseorten. D. betalas bl. a. om fartyget beslaglägges, förliser el. förklaras icke kunna sättas i sj odugligt skick el. resan el. godsets fortskaffande hindras av force ma-jeure. D. beräknas i stort sett efter det till-ryggalagda avståndets förhållande till den resa fraktavtalet avsåg. Distanskapprodd, tävling i rodd på längre sträckor (vanl. över 12 km). Distanskappsegling, tävlingssegling på längre bana, ofta med en varaktighet av flera dygn. De anordnas med segelyachter dels inom-, dels Utomskärs. Bland mera kända d. kan nämnas den 1905 på kejsar Wilhelm II :s initiativ föranstaltade kappseglingen från Amerika till England, i vilken deltogo ett 1 o-tal yachter och som vanns av den amerikanska 3-mastade slätskonaren ”Atlantic”. I Sverige är den numera årl. seglade s. k. Visby-kappseglingen (Nynäs—Visby—Sandhamn) mest känd. Distansköp, se Köp. Distanslöpning, se Löpning. Distansminut, dets. som en nautisk mil el. sjömil (1,852 m). Distansmätning, dets. som avståndsmätning. Distanspåle, nu föråldrad benämning på linjemärke för viss signal vid järnväg. Se För signal. Distansritt, ridning en längre sträcka på kortast möjliga tid. De mest kända d. torde vara Wien—Berlin 1892, 600 km, samt Bryssel— Ostende 1912, 135 km. Den mest uppmärksammade d. i Sverige är Jönköping—Stockholm 1895, 450 km. Av 18 startande inkommo endast 9 inom den för erhållande av pris fastställda minimitiden 72 tim. D. ha i avsevärd grad bidragit till möjligheten att bedöma hästars och ryttares prestationsförmåga. Kan man t. ex. rida 50 km med en hastighet av 25 km i tim, måste man vid en ritt på 100 km gå ned till en hastighet av c:a 20 km i tim., för att ej hästen skall taga allvarlig skada. D. har genom motorcyklarnas och bilarnas ökade användning förlorat i militär betydelse, och någon d. har ej ägt rum i Sverige sedan 1922. Distanstub, instrument för avstånds-(distans-) mätning. D. består av en i vertikalplanet vridbar kikare (tub), fäst över och parallellt med en linjal, den s. k. tublinjalen. Kikarens genom okularets centrum och objektivets mittpunkt gående axel (siktlinjen) skall vara mitt över och i horisontellt läge parallell med linjalkanten, vilken på mätbordet markerar siktlinjens läge på kartan. Kikaren vid d. är av typen Reichen-bach, d. v. s. har konstant avstånd mellan synfältets distanstrådar. D. har fått en mycket stor användning inom lantmäteriet, sedan den svenske lantmätaren J. P. Ljungström (far till de kända uppfinnarna B. och F. Ljungström) 1875