787 Distriktschef—Dittmann 788 uppgående d. för provinsialläkare, veterinärer och landsfiskaler. Inom kommunalförvaltningen möta t. ex. epidemi-, pensions-, polis-, skol-, val- och väg-d., d. för barnmorskor och sjuksköterskor o. s. v. Distriktschef. i) Sedan V? 1928 chef för förvaltningen vid Statens järnvägars distrikt. — 2) Sedan V7 1941 chef för förvaltningen vid telegrafverkets distrikt. — 3) 1841—1930 var Sverige indelat i slutl. 7 väg- och vattenbyggnads-distrikt med i regel 1 d. och 1 distriktsingenjör i varje. Befattningarna indrogos fr. o. m. V7 1930 i samband med vägväsendets omorganisation. Distriktsförbund, underorganisationer inom Riksidrottsförbundet och inom ett flertal specialförbund. I stort sett följer distriktsindelningen landskapets gränser. Stockholm och Göteborg ha dock egna d. Distriktslantmätare, se Lantmäteristaten. Distriktsläkare, förut titeln för extra provinsialläkare. F. n. brukas den blott i betydelsen stadsdistriktsläkare. Distriktsmästerskap, DM, benämning på idrottsmästerskapen inom olika distriktsförbund. Distriktssköterska, se Distriktsvård. Distriktsveterinär, se Veterinär. Distriktsvård. Redan 1920 beslöt riksdagen bevilja statsbidrag till avlöning av distriktssköterskor, som anställdes av landsting el. kommuner. Fr. o. m. 1936 infördes en mera fast organiserad distriktsvård. Ledningen av distrikts-vården utövades till en början av en distrikts-vårdsstyrelse, bestående av 1 :e provinsialläkaren och fyra av landstingets valda ledamöter. Fr. o. m. 1942 har denna uppgift övertagits av landstingens hälsovårdsberedningar. Den närmaste tillsynen över d. utövas av vederbörande provinsialläkare, och vanl. sammanfalla provinsialläkarens och sköterskans tjänstgöringsområden. — Distriktssköterskans verksamhet omfattar såväl barnavård som bostadsvård och sjukvård; därjämte deltager hon ofta i det arbete, som bedrives av dispensärerna, och övervakar smittreningar. En av distriktssköterskorna biträder i vissa län sjukvårdsberedningen och benämnes distrikts-översköterska. Distriktsåklagare, en 1936 införd, sammanfattande benämning på under landsfogdarna i länen som överåklagare sorterande landsfiskaler, stads fiskaler och polismän med åtalsrätt. Disträ (fr. distrait), tankspridd. Distäva, mjölkkärl, försett med sugapparat, genom vilken kalven liksom vid naturligt diande kan suga i sig mjölken i små portioner. Disör, fem. d i s ö s, eg. talare, berättare; person, som föredrager dikter på kabaret o. dyl. Di'thmarsken, D i'tma r sken, landskap i Schleswig-Holstein, omfattar kustområdet vid Nordsjön mellan Eider- och Elbemynningarna; c:a 1,350 km2, 100,000 inv. V. delen är ett bördigt marskland, rikt på boskap; den ö. är högre belägen och skogklädd. Huvudorter äro städerna Heide och Meldorf. Urspr. bebott av saxare och friser, tillhörde D. från 936 grevsk. Stade och tillföll 1062 ärke stiftet Bremen. Mot slutet av århundradet kom det under dansk överhöghet men frigjordes därifrån efter slaget vid Bornhöft 1227 och blev ett slags oavhängig bonderepublik, från 1447 styrd av ett folkvalt 48-mannaråd. Grevarna av Holstein sökte flera ggr förgäves kuva dit-marskerna; 1320 led Gerhard den store mot dem ett allvarligt nederlag, och 1404 stupade Gerhard VI med blomman av sin adel i strid mot D:s bönder. 1474 gav kejsaren D. jämte Holstein i förläning till konung Kristian I i Danmark, men då dennes söner konung Hans och hertig Fredrik 1500 skulle taga det i besittning, ledo de ett fruktansvärt nederlag. 1559 besegrades ditmarskerna av Johan Rantzau; landet delades mellan Fredrik II av Danmark och hans farbröder Hans och Adolf av Holstein-Gottorp men bevarade dock länge en viss inre självständighet. Vid det oldenburgska ”mageskiftet” 1773 kom hela D. under danska kronan och förblev där till 1864. — Litt.: R. Chalybaeus, ”Geschichte D:s bis zur Eroberung des Ländes im Jahr 1559” (1888); G. Marten & K. Mäckel-mann, ”D. Geschichte und Landeskunde” (1927). Di'tlevsen, Tove, dansk författarinna (f. 1918). Hon debuterade 1939 med diktsaml. ”Pigesind”, som vittnade om en stark och ursprunglig lyrisk talang, ytterligare dokumenterad i saml. ”Lille verden” (1942) och ”Blinkende lygter” (1947). Starkt självbiografiskt hållna voro hennes två första romaner, ”Man gjorde et barn fortræd” (1941; sv. övers. 1942) och ”Barndomens gade” (1943). I hennes senare arbeten överväger den psykologiska synpunkten, så i romanen ”For barnets skyld” (1946; sv. övers. 1947) och novellsaml. ”Dommeren” (1948). Dito (av äldre it. ditto, det nu sagda), ovannämnd, samma, sådan. Förkortas d:o el. do. DiTters von Di'ttersdorf [fån -dårf], Karl, österrikisk tonsättare (1739—99). Han var 1765— 69 kapellmästare hos biskopen av Grosswardein (som efterföljare till Michael Haydn); slutligen ledare av musiken hos furstbiskopen av Breslau. D. komponerade redan på 1760-talet flera verk för kammarmusik och orkester samt på 1770- och 1780-talen även oratorier; övergick småningom till operan och sångspelet och fick 1786 i Wien uppförd den komiska operan ”Doctor und Apo-theker”, hans mest berömda verk. D. skrev ej mindre än 28 operor. Av hans övriga kompositioner vunno hans 12 symfonier över Ovidius’ metamorfoser (1785) mest anseende. Även uppföras ännu några av hans stråkkvartetter. D:s kompositioner äro klassiskt formrena och ansluta sig till Mannheimskolans stil. Hans på ålderdomen förf. levnadsbeskrivning är senast tryckt i Redarns univ.-bibl. — Litt.: J. F. Arnold, ”D.” (1810); C. Krebs, ”Dittersdorfiana” (1900); K. Holl, ”D:s Opern” (1913). DiTtmann, Wilhelm, tysk politiker (f. 1874). Han var urspr. snickare, därpå från 1899 socialdemokratisk tidningsman, invaldes 1912 i tyska riksdagen och medverkade 1917 vid bildandet av det oavhängiga socialistpartiet. D. häktades jan. 1918 som uppviglare till protest