- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 5. Colonia - Dram /
799-800

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djupgrävning - Djupgående - Djuphacka - Djuphavsbildningar, djuphavsavlagringar (abyssiska el. batyala avlagringar) - Djuphavsdjur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

799 Djupgående—Djuphavsdjur 800 kastas i den uppkomna fåran och så fortsättes, tills den sista fåran fylles med den först uppgrävda jorden. Som d. är ett ganska dyrbart arbete, kan den vanl. ej utföras annat än i mindre skala. Djupgående, hos ett fartyg, det lodräta avståndet från vattenytan till fartygets understa punkt. Ligger fartyget lika djupt för och akter, säges det ligga på ”jämn köl”. Är d. större akter än för, säges fartyget äga ”styrlastighet”, varmed förstås skillnaden mellan d. akter och för. Ligger fartyget djupare för än akter, säges det ”ligga på näsan” el. äga ”negativ styrlastighet”. D. avläses merendels genom på båda stävarna anbragta mätskalor, s. k. åmning. Djuphacka, åkerbruksredskap med stort, brett blad för djup hackning; brukas huvudsaki. vid uppodling av kärr- och mossjord. Djuphavsbildningar, d j u p h a v sa vl ag-ringar (a b y s s i s k a el. batyala avlagringar), sedimentära avlagringar på havets botten. D. äro av två huvudslag, som stundom kunna vara blandade: terrigena d., bildade av material från land, och p e 1 a g i s k a d., i regel (undantag röda leran) uppkomna genom hopande av döda planktonorganismers kalkskal el. kiselskelett, som sjunkit till botten. De förra d. uppstå i närheten av kuster och i in-hav, de senare längre ut i oceanerna och utgöra d. i egentligaste bemärkelse. De terrigena d. äro följ: blått slam (”blålera”, t. ex. i Skagerak), grönt slam (med glau-konitkorn), rött slam (utanför stora tropiska floder, som föra detritus av laterit, t. ex. Ama-sonfloden), kalkslam (i Medelhavet och Röda havet), vulkanslam och korallslam (från korallrev). Isberg medföra ofta stenar och morängrus, som vid deras smältning avlagras på havsbottnen. De terrigena d. förekomma i regel ovan i,8oo m men kunna stundom sträcka sig ända ned på 4,ooo—5,ooo m djup. De pelagiska d. upptaga 3/4 av hela havsbottnen och bruka indelas i fem slag. G 1 o b i g e-r i n a s 1 a m (förr uppkallat efter foraminifer-släktet Biloculina) täcker Vs av havens botten (på djup av 8oo-—6ooo m; särskilt i Atlanten och Indiska oceanen) och bildas av de små kalkskalen av foraminiferer, som leva i plankton, främst bland dem släktet Globigerina. En föga utbredd avart av denna d. är p t e r o p od-s 1 a m m e t, vari de för blotta ögat synliga kalkskalen av molluskgruppen vingfotingar (pteropoder) dominera över foraminiferskalen. Diatomacéslammet, som i motsats till de föreg. är utmärkande för kallare hav, består till minst 2/s av diatomacéers kiselskelett, i övrigt av f or amini ferskal. Den röda d j u p-havsleran kännetecknar de stora djupen under 4,000 m och är den mest utbredda av alla d.; den täcker 61% av Stilla havets botten (i övriga oceaner mindre utbredd). Dess uppkomst är ännu ej helt utredd. Till största delen består den av lera, främst uppkommen genom förvittring av pimsten och andra vulkaniska produkter, som under långliga tider varit utsatta för havsvattnets påverkan. Dess röda till bruna färg beror på en betydande halt av järnoxid och brunsten. På sina håll kan leran innehålla kiselskelett av radiolarier och övergår, då dessa utgöra mer än 20 °/o, i r a d i o 1 a r i e-s 1 a m (i Stilla och Indiska oceanernas tropiska delar). Inbäddade i leran anträffas de mest motståndskraftiga hårda delarna i havsdjurens kroppar, överdragna av ofta mycket tjocka lager av brunsten. Dylika mangankonkretioner av intill ett barnhuvuds storlek äro särsk. vanliga i Stilla havets öppna tropiska delar. — Litt.: J. Murray och J. Hjort, ”Atlanterhavet” (1912); N. Holmgren, ”Ur havens djup” (1925). Djuphavsdjur, dels bottendjur, dels pelagiska (d. v. s. fritt i vattnet levande) djur, som förekomma i haven på större djup än omkr. 400 m. Kännedomen om d. är i allt väsentligt vunnen under de senaste 75 åren; banbrytande blev här främst Challengerexpeditionen 1872—76. Ännu på 1840-talet hävdade framstående forskare, att havsdjupen under omkr. 550 m vore i avsaknad av allt liv. Nu känner man d. från ända till över 10,000 m djup, där den danska Galathea-expeditionen fann sjögurkor, maskar och kräftdjur i Filippinergraven 1951. Om man också bland d. finner nästan alla djurklasser representerade, äro de företrädda av helt andra grupper än dem man finner i ytligare vattenlager. Särskilt talrika vid bottnen äro koralldjuren, tagghudingarna (ej minst krino-idéerna), de högre kräftdjuren och fiskarna. Bland de pelagiska d. märkas främst, utom kräftdjur och fiskar, maneter, pilmaskar och bläckfiskar. De på större djup rådande livsbetingelserna, främst knappheten, resp, frånvaron av solljus, sätta sin prägel på d.; särsk. fiskarna, som i regel äro små, förete ofta ett bisarrt utseende. Ett svagt solljus tränger ned till 1,000 m djup, men vid 1,700 m är det helt utsläckt; de violetta strålarna tränga djupast ned, de röda utsläckas först. Därför blir rött en lika god skydds färg som svart i havets ”skymnings-regioner”; bland pelagiska d. äro också små, svarta fiskar och röda räkor där mest framträdande. Även nere i ”den eviga nattens regioner” finnas emellertid ljuskällor, i det att relativt många d. äro självlysande djur; särsk. pelagiska kräftdjur, bläckfiskar och fiskar äga ofta talrika högt utvecklade lysorgan. Vissa lysorgan utsända färgat ljus. Hos bläckfisken Thaumato-lampas diadema lysa lysorganen i blått, rött och vitt. Vissa med marulken besläktade fiskar bära på huvudet en tentakel (ibland av enorm längd) med en knoppformig förtjockning, som lyser. Dessa rovfiskar torde med en dylik lykta locka till sig sitt byte, som dragés till ljuset. Som naturligt är, ha belysningsförhållandena i havsdjupen i särskild grad inverkat på d:s ögon, som för att kunna tillgodogöra sig det svaga ljuset (från solen el. från djuren själva) ofta äro av enorm storlek (hos vissa kräftdjur Vs av kropps längden). Egendomligast äro de hos en del fiskar och bläckfiskar från skym-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 14 16:49:38 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffe/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free