825 Djävulsbesvärjelse—Djävulsbibeln 826 Djävulen föser en skara syndare ned i helvetet, samtidigt som han med svansen söker öka skuldbördan för en människosjäl, som befinner sig i vågskålen. Väggmålning från 1494 i S. Råda kyrka i Värmland. folklagren. Luther själv delade helt medeltidens djävulsf öreställningar. Först upplysningstiden röjde väg i vildsnåren. Bland de första, som på allvar gingo till kamp emot djävulstron, var holländaren Balthasar Bekker med sin epokgörande skrift ”Den förtrollade världen” (1691— 93), i det att han underkastade de bibliska utsagorna om satan en exegetisk undersökning. Nutidens protestantiska teologi försöker i regel nå utöver den kyrkliga d.-läran, dels spekulativt genom att införa begreppet det ondas princip, dels psykologiskt-historiskt med hänvisning till en äldre tids betraktelsesätt i fråga om det mänskliga själslivet och naturfenomenen. — Litt.: G. Roskoff, ”Geschichte des Teufels”, I—II (1869); R. L. Thompson, ”The history of the devil” (1929); E. Langton, ”Satan” (1945) ; ”Satan” (i ”Les études carmélitaines”, 27, 1948; eng. bearb. 1951). Djävulen i den bildande konsten. Under den äldre medeltiden framställdes d. icke i bild; man nyttjade i stället symboler, som emellertid snarare avse att uttrycka syndens makt än att förkroppsliga en personlig d. Sedan de kyrkliga skådespelen, i vilka djävulen el. rättare djävlarna ofta spelade viktiga roller, framkallat vana vid handgriplig framställning av djävulsskepnader, uppträda sådana fr. o. m. 11 oo-talet också i bildkonsten. Inom skulpturen brukades huvudsaki. djävulsgestalter av sådana former, som i skådespelen kunde åstadkommas genom maskering och förklädnad. Uppslags-givande synes den antika satyrskepnaden ha varit; horn och svans höra allt framgent till d:s attribut, men därjämte uppträda snart andra groteska drag, bland vilka ansikten på buk, underliv och säte äro vanliga. Djävulsgestalterna äro så gott som alltid nakna, kroppen ofta förvriden och vanställd, ansiktsuttrycket cyniskt grinande. Vanligast förekomma de i framställningarna av yttersta domen, förande själar till helvetet el. sysslande med att pina de fördömda. — Inom bokillustrationen och måleriet, i synnerhet mot medeltidens slut, förekomma djävulsgestalterna i överensstämmelse med legenden och folktron i otaliga situationer; de ha här ofta vida mera fantastiska former än i skulpturen. Med skräckinjagande visionär kraft ha målare och grafiker som Schongauer, Dürer och Matthias Grünewald vid medeltidens slut tolkat djävulstrons ohygglighet. — Renässansens konst hade föga utrymme för djävulsgestalterna, som därefter, med undantag endast för några med bisarr fantasi utrustade konstnärer som Bosch och Callot, förvisades till skillingtryckens träsnitt och lantliga mästares kyrkmålningar. Nyromantikens konst upptog någon gång djävuls-gestalten. Karakteristisk för 1800-talet är den elegante d., säkerligen från början inspirerad av Goethes Mefistofeles i ”Faust”; figuren fick sin konstnärliga utformning av Delacroix och framställdes av sekelslutets ”satanister” (F. Rops m. fl.) i dekadent, ofta pervers anda. Djävulsbesvärjelse, se Exorcism. Djävulsbibeln, Gi'gas librörum (lat. bokj ätten), handskrift i Kungl. bibi, i Stockholm, innehållande bl. a. G. T. och N. T., Josefos’ judiska historia, Kosmas’ böhmiska krönika m. m., därjämte en av orientaliska demonbilder påverkad bild av djävulen. D., en av de största nu kända handskrifterna (nära 1 m hög), torde härstamma från benediktinklostret Podlazic i