Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djäkne - Djäknepenningar - Djävul, Hin onde, Fan, Satan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Djäknepenningar—Djävul
824
T. v. Djävul och kvinna på sydportalen av katedralen i Chartres. Omkr. 1220—25.
T. h. Jungfru Maria räddar ett barn ur djävulens klor. Målning av Niccolö Alunno,
1400-talets senare hälft. Galeria Colonna, Rom.
”Hågkomster från hembygden och skolan” (1830;
senast utg. 1924), och C. v. Bonsdorff,
”Djäkne-lif och djäknegång” (i Skr. utg. av Sv.
litt-sällsk. i Finland, d. 39, 1898).
Djäknepenningar, en avgift, som 1624 års
riksdag beviljade för att avskaffa djäknarnas
sockengång (se d. o.) för att insamla medel och
naturaprodukter. D. uppbars dock länge av
djäknarna själva men sedermera av kronans
upp-bördsmän. En del av d. användes även till
löneförbättring åt skolmästare. Genom
riksdagens beslut 1835 avskaffades denna pålaga
mot ersättning av statsmedel. Under anslagstiteln
d. ingå numera flera smärre ersättningsbelopp
till läroverken.
Djävul (grek. dia’bolos, ”förtalare”, övers,
av hebr. satan), Hin onde, Fan, Satan,
namn på den personifierade onda andemakten
el. det ondas furste i tillvaron. På lägre
reli-gionsstadier förekommer ingen egentlig
djävuls-föreställning. Man tror visserligen på onda
demoner, jättar o. dyl., men gränsen mellan dessa
och andra andeväsen är icke skarp. Även i
högre utvecklade polyteistiska religioner
förekomma inga direkta dj ävulsgestalter; visserligen
är den lömska, farliga, onda karaktären hos
vissa gudar mera utvecklad än hos andra, men
dessa stå icke i något sedligt motsatsförhållande
till de övriga gudomarna. Egentlig djävulstro
har endast uppstått i den persiska religionen
(Ahriman) och i senjudendomen, från vilken
den sedan kommit över till och vidare utbildats
i kristendomen.
Under hela den förexiliska tiden i Israel
före
kommer i G. T.
ingen
djävulsföre-ställning. Ormen i
syndafallsberättelsen
i 1 Mos. 3 är ingen
personifikation av d.
utan en vanlig orm;
berättelsen vill
förklara orsaken till
fiendskapen mellan
människorna och
ormarna. Även i den
efterexiliska tiden är
satan i G. T. ingen
personifikation av
det onda i världen,
vilket tänktes
liksom allt annat
komma från Jahve, utan
snarast en medlem
av Jahves hovstat,
som har till uppgift
att hålla uppsikt
över människorna
för att sedan
avlägga rapport inför
Gud. Så är
förhållandet i prologen till
Jobs bok, där satan
ännu räknas till
gu-dasönernas antal. I
1 Krön. 21 uppträder han däremot som frestare
och förledare. Under påverkan särsk. av
persiska föreställningar utvecklas djävulstron
alltmer i senjudendomen, och i de
gammaltestamentliga apokryferna är den fullt utbildad. Här
framställes satan som fursten och härskaren i
de onda demonernas och ärkedj ävlarnas hierarki.
I 2 Henoks bok, kap. 29, skildras d. som en
från himmelen störtad ängel, vars fall berodde
på högmod (han ville ställa sin tron högre än
molnen). I en annan apokryfisk skrift, ”Vitae
Adae” identifieras d. med ormen i paradiset,
vars gestalt han antog för att locka
människorna till synd, en föreställning, som sedan
blivit förhärskande fram genom tiderna.
På Jesu tid härskade tron på d. och hans
demoner, som taga människorna i besittning
och plåga och fördärva dem till kropp och själ.
I urkristendomen uppfattas Jesu
frälsningsgärning huvudsakligen som en kamp mot d. och
hans andemakter. Vid kristendomens
framträngande i romerska riket utvecklades djävuls- och
demontron än mer, enär man tolkade alla de
hedniska gudarna som uppenbarelser av onda
andemakter. Under medeltiden stegrades
djävulstron ohyggligt. Visserligen gav folktron
djävulsgestalten ofta en komisk anstrykning,
och ett omtyckt motiv i folkdiktningen är, huru
Hin onde luras. Men tron på
djävulsbesatt-het härskade oinskränkt och gav upphov åt
fruktansvärda häxprocesser. I synnerhet under
1200—1400-tal en kan man tala om en
fullkomlig djävulskult, som i ohygglighet söker sin like.
Reformationen bröt icke djävulstrons makt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
