823 Djäknepenningar—Djävul 824 T. v. Djävul och kvinna på sydportalen av katedralen i Chartres. Omkr. 1220—25. T. h. Jungfru Maria räddar ett barn ur djävulens klor. Målning av Niccolö Alunno, 1400-talets senare hälft. Galeria Colonna, Rom. ”Hågkomster från hembygden och skolan” (1830; senast utg. 1924), och C. v. Bonsdorff, ”Djäkne-lif och djäknegång” (i Skr. utg. av Sv. litt-sällsk. i Finland, d. 39, 1898). Djäknepenningar, en avgift, som 1624 års riksdag beviljade för att avskaffa djäknarnas sockengång (se d. o.) för att insamla medel och naturaprodukter. D. uppbars dock länge av djäknarna själva men sedermera av kronans upp-bördsmän. En del av d. användes även till löneförbättring åt skolmästare. Genom riksdagens beslut 1835 avskaffades denna pålaga mot ersättning av statsmedel. Under anslagstiteln d. ingå numera flera smärre ersättningsbelopp till läroverken. Djävul (grek. dia'bolos, ”förtalare”, övers, av hebr. satan), Hin onde, Fan, Satan, namn på den personifierade onda andemakten el. det ondas furste i tillvaron. På lägre reli-gionsstadier förekommer ingen egentlig djävuls-föreställning. Man tror visserligen på onda demoner, jättar o. dyl., men gränsen mellan dessa och andra andeväsen är icke skarp. Även i högre utvecklade polyteistiska religioner förekomma inga direkta dj ävulsgestalter; visserligen är den lömska, farliga, onda karaktären hos vissa gudar mera utvecklad än hos andra, men dessa stå icke i något sedligt motsatsförhållande till de övriga gudomarna. Egentlig djävulstro har endast uppstått i den persiska religionen (Ahriman) och i senjudendomen, från vilken den sedan kommit över till och vidare utbildats i kristendomen. Under hela den förexiliska tiden i Israel före kommer i G. T. ingen djävulsföre-ställning. Ormen i syndafallsberättelsen i 1 Mos. 3 är ingen personifikation av d. utan en vanlig orm; berättelsen vill förklara orsaken till fiendskapen mellan människorna och ormarna. Även i den efterexiliska tiden är satan i G. T. ingen personifikation av det onda i världen, vilket tänktes liksom allt annat komma från Jahve, utan snarast en medlem av Jahves hovstat, som har till uppgift att hålla uppsikt över människorna för att sedan avlägga rapport inför Gud. Så är förhållandet i prologen till Jobs bok, där satan ännu räknas till gu-dasönernas antal. I 1 Krön. 21 uppträder han däremot som frestare och förledare. Under påverkan särsk. av persiska föreställningar utvecklas djävulstron alltmer i senjudendomen, och i de gammaltestamentliga apokryferna är den fullt utbildad. Här framställes satan som fursten och härskaren i de onda demonernas och ärkedj ävlarnas hierarki. I 2 Henoks bok, kap. 29, skildras d. som en från himmelen störtad ängel, vars fall berodde på högmod (han ville ställa sin tron högre än molnen). I en annan apokryfisk skrift, ”Vitae Adae” identifieras d. med ormen i paradiset, vars gestalt han antog för att locka människorna till synd, en föreställning, som sedan blivit förhärskande fram genom tiderna. På Jesu tid härskade tron på d. och hans demoner, som taga människorna i besittning och plåga och fördärva dem till kropp och själ. I urkristendomen uppfattas Jesu frälsningsgärning huvudsakligen som en kamp mot d. och hans andemakter. Vid kristendomens framträngande i romerska riket utvecklades djävuls- och demontron än mer, enär man tolkade alla de hedniska gudarna som uppenbarelser av onda andemakter. Under medeltiden stegrades djävulstron ohyggligt. Visserligen gav folktron djävulsgestalten ofta en komisk anstrykning, och ett omtyckt motiv i folkdiktningen är, huru Hin onde luras. Men tron på djävulsbesatt-het härskade oinskränkt och gav upphov åt fruktansvärda häxprocesser. I synnerhet under 1200—1400-tal en kan man tala om en fullkomlig djävulskult, som i ohygglighet söker sin like. Reformationen bröt icke djävulstrons makt i