Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doggersbank - Dogm - Dogmatik - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Dogm—Dogmatik
842
tes Beattys flaggskepp, ”Lion”, ur stridbart skick,
varför befälet över den förföljande styrkan
överlämnades till konteramiral Moore på ett av de
oskadade fartygen. På gr. av otydlig signal från
Beatty vid överlämnandet av befälet samlade den
nye ledaren anfallet mot den då redan efterblivna,
svårt skadade ”Blücher” och avbröt förföljandet
av de övriga, varför han fått bära skulden för att
tyska styrkan ej tillfogades större förluster.
Dogm [-å-] (grek. do’gma), betyder i teol.
språkbruk närmast en av den kristna kyrkan
auktoritativt fastställd lärosats. I det populära
språkbruket tages d. ofta i en långt vidare bemärkelse
och betecknar då över huvud lärosatser, som
förmått att med något större eftertryck göra sig
gällande inom kristenheten el. någon del av
denna och som för allmänna medvetandet stå som
karakteristiska uttryck för kristen trosåskådning.
Dogmatik, eg. vetenskapen om dogmerna. Den
teol. disciplin, vilken med detta ord avses, har
existerat, så länge teologi över huvud taget
bedrivits, samt har närmast åsyftat att giva en så
fullständig och uttömmande framställning som
möjligt av det kristna trosinnehållet. Själva
termen d. kom först under mitten av i6oo-talet i
bruk. Vid sidan av termen d. brukas alltmera
en del andra beteckningar, ss. ”systematisk
teologi”, ”trosvetenskap” och ”troskunskap”.
Ordet d. har onekligen en stark belastning och
är ingalunda ägnat att ge något klart intryck av
arten av den arbetsuppgift, som här åligger
teologien. D. leder näml, närmast tanken till en rad
på förhand fastställda lärosatser — dogmer —,
vilka teologen skulle ha att ordna, utlägga och
eventuellt försvara. En dylik syn på saken
kunde visserligen sägas karakterisera i6oo-talets
teologi, men den hör för nutida om sin uppgift och
metod medveten evangelisk teologi oåterkalleligen
det förgångna till. — Den ifrågavarande teol.
disciplinens uppgift torde enklast kunna
bestämmas som en uppgift att så noggrant som
möjligt med alla till buds stående medel giva en
klarläggande utredning och tolkning av den
kristna trons innehåll och mening. Föremålet för
”troskunskapens” undersökning är alltså den
kristna tron som ett levande helt. Uppgiften
skiljer sig från den historiska teologiens därigenom,
att det här icke är fråga om att giva en
framställning av de skiftande former, i vilka de
kristna trosutsagorna under tidernas lopp tagit gestalt.
Troskunskapens uppgift är i stället att, med en
kritisk granskning av dessa trosutsagor som
bakgrund och en av sina förutsättningar, söka
klarlägga den kristna trons egentliga innebörd. Den
vill så tränga fram genom alla utanverk, allt
oväsentligt, alla höljande omklädningar till det,
som är sakens kärna, till det, som är
väsentligt för den kristna trons livssyn. Denna
uppgift är alltså fri från alla ”apologetiska”
bihänsyn. Det är icke fråga om att försvara något
visst som auktoritativt betraktat lärosystem utan
i stället om att förstå den faktiska, levande
kristna tron, att låta dess livssyn komma till så
rena uttryck som möjligt och att framställa dess
innehåll i ett inre, organiskt och slutet
samman
hang. Trosvetenskapens kritiska gärning består
framför allt däri, att den prövar de
mångskiftande trosföreställningarna med hänsyn till deras
egentliga innebörd och deras religiöst-kristna halt.
Om någon bevisning av ”trons sanning” kan det
icke vara fråga — tron känner över huvud icke
någon dylik bevisning av demonstrativ art.
Sanningsfrågan kan endast i så måtto komma till
tals, som det gäller att företaga en granskning
av trons visshetsgrund och karakteristiska
viss-hetsart.
Historia. Att skildra d:s historia skulle i själva
verket innebära ingenting mindre än att giva en
framställning av hela det kristna tänkandets
historia. Här må endast nämnas några av de
viktigaste företeelserna. En mera sammanhängande
framställning av det kristna trosinnehållet
framträdde först under kampen med gnosticismen:
Irenaeus’ skrift ”Adversus haereses” har därvid
grundläggande betydelse. Inom den gamla kyrkan
karakteriseras d:s historia, metodiskt sett, dels av
förbindelsen med, dels av en spänningsfylld
motsättning mot den grekiska filosofien. Det
starkaste inflytandet har denna filosofi inom den
alexandrinska teologien (Clemens Alexandrinus,
Origenes). Denna filosofiskt färgade teologi blir
emellertid ingalunda den ledande inom den gamla
kyrkan. Banbrytande betydelse får här
Augustinus, hos vilken särskilt frågorna om synd och
nåd samt om kyrkan träda i förgrunden. Under
medeltiden utformades småningom inom
skolastiken med stor dialektisk konstfärdighet en rad
omfattande dogmatiska system, som i sig inneslöto
hela samtidens teologiska och filosofiska
vetande. Skolastiken når sin höjdpunkt i Tomas från
Aquino. Hans ”Summa” är medeltidens främsta
teol. verk och har av romerska kyrkan officiellt
upphöjts till dess ”normaldogmatik”. Inom den
senare medeltidens teologi sker efter hand en
upplösning av högskolastikens fasta system, framför
allt genom Duns Scotus och Occam.
I reformationen låg principiellt sett ett helt
nytt teol. program inneslutet. När näml, allt för
Luther koncentrerades i tron el. själva
gudsförhållandet, låg däri principiellt inneslutet kravet på
att enbart rent religiösa synpunkter skulle få göra
sig gällande vid tolkningen av det kristna
trosinnehållet. Någon full metodisk klarhet i detta
hänseende vanns emellertid icke av
reformations-teologien. Den efterföljande evangeliska teologien
intar i förhållande till Luther och reformationen
en ställning, i mycket analog med den, som den
medeltida teologien intog till Augustinus. Det
växer under i6oo-talet, ortodoxiens tid, fram en
ny skolastik, som i viktiga punkter visar en
slående likhet med den medeltida. Liksom den
medeltida skolastiken hade också ortodoxiens
teologi ett rationellt inslag. Utvecklingen från
ortodoxien till det närmast följande teol. skedet,
upplysningens och rationalismens, karakteriseras
därav, att tonvikten alltmer förlägges till det
rationella elementet, ända tills slutligen den radikala
rationalismen uppställer det naturliga förnuftet
som den enda källan till religiös kunskap.
Teologien kommer härunder i ett ständigt växande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
