843 Dogmatiker—Dohnånyi 844 beroende av den samtida filosofien. I motsättning till denna utveckling betyder Schleiermacher principiellt sett en metodisk nyorientering. För honom träder åter frågan om kristendomens egenart i centrum, teologien skall enl. honom avse en analys av den kristna trons innebörd. Programmet blev emellertid icke genomfört; Schleier-machers berömda arbete ”Der christliche Glaube” (1821—22) inställer tvärtom den kristna tron i en på förhand faststående världsåskådningsram av evolutionistisk-monistisk karaktär och undertrycker därmed religiösa motiv, vilka äga väsentlig betydelse för den kristna tron. Även på de håll, där man inom den senaste teologien velat metodiskt anknyta till Schleiermacher, har man därför som regel ställt sig starkt kritisk mot dennes teologiska utredningar. En överblick över d:s historia visar, huru viktigt det är, att den teologiska uppgiften — att förstå kristendomen i dess egenart — hävdas med metodisk klarhet och konsekvent fullföljes. — Litt.: A. Nygren, ”D:s vetenskapliga grundläggning” (1922, nytr. 1935) 1 G. Aulén, ”Den allmänneliga kristna tron” (4æ uppk 1943). Dogmatiker, idkare av dogmatikens vetenskap; anhängare av ett dogmatiskt betraktelsesätt. Dogmatiséra, upphöja en åsikt till trossats. Dogmatisk, som avser dogmatiken; som har karaktär av dogm; orubbligt fastlåst vid en teoretisk synpunkt utan hänsyn till faktiska förhållanden ; tvärsäker. Dogmati'sm, en filosofi, som utgår från förutsättningar, som ej prövats el. bevisats. Särskilt betecknar man som d. den filosofi, som ej före filosoferandet undersökt, om kunskapsförmågan verkligen kan vinna filosofisk kunskap. Motsatsen till denna d. är kriticism. Dogmhistoria. Som självständig teol. disciplin framträder d. först på 1700-talet. Det dogm-historiska arbetet riktar sig ingalunda endast på de inom de olika kyrkorna auktoritativt fixerade ”dogmerna” — undersökningen av de olika kyrkornas bekännelseskrifter har i allm. hänförts till en annan närbesläktad disciplin, symboliken — utan har i själva verket alltmera svällt ut till att bliva en undersökning av hela det kristna tänkandets historia. Bland mera omfattande dogm-historiska framställningar från senare tid märkas A. v. Harnack, ”Lehrbuch der Dogmenge-schichte” (3 bd, 1886—90, 5:euppl. 1931), ”Grund-riss der Dogmengeschichte” (7:e uppl. 1931); R. Seeberg, ”Lehrbuch der Dogmengeschichte” (3 m uppl., 4 bd, 1913—23); J. Tixeront, ”Histoire des dogmes” (ny uppl. 1922—24, katolsk); på svenska finnes en mera kortfattad översikt: G. Aulén, ”D.” (1917, 3:e uppl. 1933); en populär framställning är Hj. Lindroth, ”Hur de kristna dogmerna blevo till” (1938). Dohlman [dö'l-], Fritz Gustaf (Gösta), läkare (f. 1890 3/io), med. dr och doc. i oto-rhino-laryn-gologi vid Uppsala univ. 1925, lärare och överläkare vid oto-laryngologiska kliniken i Lund 1930, prof, i öron-, näs- och halssjukdomar vid Lunds univ. 1938. D. har utg. ett flertal vetenskapliga skrifter i otologiska ämnen. Dohme [då'ma], Robert, tysk konsthistoriker (1845—93). Han förf, grundliga arbeten om slottet i Berlin, om barock- och rokokoarkitektur, skrev den tyska byggnadskonstens historia m. m. D. var en tid direktör för nationalgalleriet i Berlin. Dohna [då'na], von, en av Tysklands äldsta ätter, knuten till staden och borgen D. i Sachsen vid Elbes biflod Müglitz. Ätten är känd sedan noo-talet och fortlever i flera olika grenar, av vilka några sedan 1840 ha preussisk grevlig värdighet. En medl. av grenen von D.-S c h 1 o b i 11 e n upphöjdes 1900 i ärftligt preussiskt furstestånd. — Nedannämnde D.2) naturaliserades 1651 som svensk greve; hans ätt utdog 1820. — Litt.: S. v. D., ”Auf-zeichnungen über die Vergangenheit der Familie D.” (4 bd, 1877—85). 1) Christoffer von D., friherre, militär (1540—84), kom 1563 i dansk tjänst, försvarade 1565 Varberg och föll i svensk fångenskap (till 1567). Som avantgardeschef deltog han i D. Rantzaus tåg in i Östergötland och blev efter dennes och F. Brockenhuus’ fall chef för den danska armén. 1572—75 var han hovmarskalk och blev medl. av danska riksrådet; han innehade stora förläningar i Skåne och Blekinge. 2) Christoffer Delphicus von D., greve, militär (1628—68). D. föddes i Delft, anlände 1651 till Sverige och kom genast i stor gunst hos Kristina, som gjorde honom till överste för livgardet och överkammarherre 1653 samt generalmajor av inf. 1654. Han deltog därpå i Karl Gustavs krig och blev 1659 general, 1666 fältmarskalk, 1667 svensk ambassadör vid fredsförhandlingarna i Breda och undertecknade 1668 i London den viktiga trippelalliansen mellan Sverige, England och Nederländerna. Dohnånyi [då'nänji], Ernst von, ungersk musiker (f. 1877). Efter studier i Bratislava och Budapest vann D. under flera konsertturnéer i Europa och Amerika stor ryktbarhet som pianovirtuos, samtidigt som han ivrigt ägnade sig åt komposition och bl. a. vann pris i Budapest för sin symfoni i F dur. D. blev 1908 pianolärare vid Hoch-schule für Musik i Berlin, 1919 dir. för Budapests konservato-rium och var samtidigt under flera år dirigent för Budapests filhar moniska orkester. 1931 blev han den ungerska radions chef och 1934 dir. för Budapests musikhögsk. Han avgick från denna post 1940. Under senare år har han vistats i Schweiz och Argentina. D. har komponerat bl. a. 2 ope