859 Domalde—Domatier 860 påbörjades försök med det saltsura saltet av sul-fonamiddiaminoazobenzol, ett preparat, som sedermera benämndes prontosil. Den första publikationen av resultaten gjordes i ”Deutsche medi-zinische Wochenschrift” febr. 1935. Därmed var upptakten given till en fullständig omvandling i behandligen av åtskilliga infektionssjukdomar, som tack vare detta ämne och dess derivat med framgång kunde bekämpas även i sina svåraste former. D. tillerkändes 1939 nobelpriset i medicin och fysiologi. Dömalde, enl. Snorre Sturlason sveakonung av Ynglingaätten, son till Visbur. I hans dagar var i Svitjod stor hunger och nöd, säger Snorre Sturlason i Ynglingasagan. Då inga offer till gudarna hjälpte, enades hövdingarna om att missväxten måste bero på D., deras konung, och att de därför borde offra honom för att få god äring. De dräpte honom därför och rödfärgade gudabildernas postament med hans blod. Dömar, enl. Snorre Sturlason namn på en sveakonung av Ynglingaätten, Domaldes son, som var drott i många år, under vilka god årsväxt och frid rådde. Han dog sotdöden i Uppsala och brändes på Fyrisåns strand. Domare, enl. uppfattningen i de yngre partierna i Domareboken en person, som skaffade Israel rätt genom att besegra en el. annan av dess fiender, varefter han under återstoden av sitt liv var ett slags regent över hela sitt folk (2: 18 ff.). De äldre partierna av Domareboken visa dock, att dessa d. icke voro regenter över hela Israel utan blott stamhövdingar. Domare, den, som på grund av offentligt bemyndigande har att, efter avlagd domared, å statens vägnar, ensam el. som medlem av kollegial domstol, pröva och avgöra rättstvister, resp, åtal för brott. Av den, som skall fungera som d., kräves d o m a r h a b i 1 i t e t, d. v. s. dels att ha egenskaper, nödvändiga för att utöva domarkall, allmänna habilitetsvillkor, och dels för visst särskilt mål, att äga personliga förutsätt-ar för att kunna ha en fullt opartisk ställning till målet, speciella habilitetsvillkor. Om speciellt habilitetsvillkor saknas, föreligger jäv. — D. äro dels lagfarna fackdomare, dels lekmannadomare. Fackdomare är den, som efter för rättskunnig d. erforderlig examen enl. förordnande utövar domarbefattning. Han skall vara svensk medborgare och ha fyllt 25 år. Sedan 1925 kan såväl man som kvinna vara d. Juristdomarna utnämnas vanl. av K. m:t; lekmanna-domarna äro oftast folkvalda, t. ex. nämndemännen vid häradsrätterna och de illitterata rådmännen i småstäderna. D. kan icke avsättas utan efter laga dom. Domareboken, den andra boken i ordningen av de s. k. ”förre profeterna” i judarnas kanon. Den börjar med en kort redogörelse för Kanaans erövring, varvid särskild hänsyn tages till stammarna Juda och Simeon (1: 1—2: 5). Så följa berättelserna om de olika domarna (2: 6—16: 31). Denna avd. inledes med en framställning, som inpressar utvecklingen under domar tiden i ett bestämt teol. schema: Israel avfaller från Jahve och blir därpå förtryckt av någon fiende, ångrar sig då och beder till Jahve om hjälp, varefter denne sänder en domare, som frälsar folket ur plundrarens hand. Kap. 17—21 utgöra ett bihang, som talar dels om Mikas bilddyrkan och daniternas överflyttning till Lais, dels om det skändliga dådet i Gibea och kriget mot Benjamins stam (19—21). — Större delen av berättelserna om (de större) domarna vilar på dubbla källor, som sammanfogas till ett. Inledningen till bokens huvudavdelning och de förbindande partierna mellan berättelserna om de olika domarna härleda sig från en redaktion, som stått under stark påverkan av Deuteronomium. Domaredansen, svensk sångdans (ringdans), mest känd från mellersta Sverige; en person går inuti ringen med ett ljus, lyser de i ringen gående i ansiktet och söker få dem att skratta. Den, som skrattar, erlägger pant. Domarregler, en för svensk rätt betydelsefull samling rättsgrundsatser, tillskriven Olaus Petri. Redan under medeltiden fanns i Sverige en kortfattad samling d., som fogades till handskrifter av flera lagar. Dessa d. voro starkt påverkade av kanonisk rätt. Olaus Petri, som synes ha känt dessa d., har i sin samling sammanfört material från vitt skilda håll. Det hela är dock sammanhållet av förf :s originella, humana och vidhjärtade rättsåskådning. Sedan 1635 är det sed, att de införas i lageditionerna. Litt.: N. Beckman, ”Våra medeltida d.” (i Arkiv för nordisk filologi, 1918); J. E. Almquist, ”D.” (1937, 2:a omarb. uppl. 1951). Domarringar kallas vissa på många ställen i s. och mellersta Sverige förekommande runda el. avlånga stensättningar. Stenarna, som kunna vara mycket stora, äro vanl. till antalet 9 el. 12, stundom färre. Den folkliga benämningen torde kunna ha sitt berättigande. I medeltida handlingar omtalas åtskilliga ställen med dylika fornminnen som tingsorter, och i Danmark höllos ännu på 1500-talet ting vid dylika stenkretsar. Även på många ställen i Sverige ha säkerligen d. tjänstgjort som byarnas tingsplatser. Urspr. synas dock d. ha uppförts som gravmonument. Domätier, hos växter förekommande hålighe-ter el. andra bildningar av bestämd form, vilka Domarring vid Skepparpsån i Ravlunda sn, Skåne.