897 Doping—Doppio movimento 898 Svarthakedopping (t. v.) och skäggdopping. Ur B. öhrn, ”Fågelsjöar”. ning och utsmyckning ha de medeltida stenhuggarna, icke minst i s. Sverige och särsk. på Gotland lämnat betydande prov på sin konstskicklighet. — Från renässansen och följ, perioder finnas d. av trä el. sten, ej sällan av betydligt mindre dimensioner än de medeltida och endast avsedda att uppbära det för dop genom begjut-ning tillräckligt rymliga dopfatet, medan medeltids funtarnas volym alltid tillåtit dop av barn genom neddoppning. — Litt.: F. Bond, ”Fonts and font covers” (1908); arbeten av J. Roosval om Gotlands d.; L. Tynell, ”Skånes medeltida dopfuntar” (1913—21); E. Fischer, ”Västergötlands romanska stenkonst” (1918); R. Blomquist, ”Studier i Smålands romanska stenkonst” (1929); Monica Rydbeck, ”Skånes sten-mästare före 1200” (1936). Doping [dåu'piu], eng., bruket av stimulerande medel, t. ex. alkohol, omedelbart före en tävling i avsikt att höja prestationsförmågan; förbjudet vid tävlingar. Dopkyrka, se Baptisterium. Doppardagen, av ålder namn på julaftonen med anledning av den på flera svenska orter gängse seden, att man då på middagen samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt skink-spad, samt doppar bröd däri och sedan förtär detta. Doppingar, Podicipe'didae, fågelfamilj, tillhörande ordn. 1 o m f å g 1 a r (Colymbiformes). Hithörande fåglar kännetecknas av att varje tå är omgiven av en särskild, bred hudflik (flik-fötter). Tårna bära platta, nagellika klor, tar-serna äro platta, och benen sitta långt bak. Näbben är stark, rak, spetsig, vingarna korta och nå ej stjärtroten. Stjärten består av korta, mjuka fjädrar. Fjäderdräkten är tät med silkeslik glans på undersidan. Familjen omfattar 25 arter, utbredda över hela världen. Familjens i Sverige viktigaste släkte är doppingsläktet, Podi-NF V — 29 ceps. D. hålla om somrarna till i insjöarna. De simma och dyka med stor skicklighet och kunna även trots sina korta vingar flyga rätt snabbt. D:s föda utgöres av småfisk, vatteninsekter o. dyl., som de upphämta dykande. Utmärkande för d. är, att de även bygga sitt bo i vattnet. Det förfärdigas av säv och vass och flyter på vattenytan, förtöjt inne i en vassrugge. Äggen äro 3—5, vita el. grönvita. De ruvas omväxlande av båda makarna. Då dessa lämna boet, täcka de över äggen med vattenväxter. Hanen tager i allm. mera vård om ungarna än honan och ses ofta simma omkring med hela kullen på sin rygg. Störst av Sveriges d. är skäggdoppingen (Podiceps cristatus), som når en ands storlek. Den häckar allmänt i alla insjöar, där vassar finnas, så långt upp som till Dalälven. Skäggdoppingen har sitt namn av den krage av förlängda, bruna fjädrar, som omger halsen. Dessutom igenkännes den på de två långa nacktofsarna. I sommardräkt är huvudet av denna art svart, rygg och sidor äro svartbruna och undersidan vit. Om vintern stöter färgen mer i grått. Honan är något mindre och har kortare tofs och mindre krage. I smärre vatten leva gråhakedoppingen (P. griseigena) och svarthakedoppingen (P. auritus). Hos den förra är om sommaren halsen framtill och på sidorna röd. Huvudet bär en kort tofs. Den häckar sparsamt ända upp till Piteåtrakten. Den senare, som är mer sällsynt, igenkännes på sitt svarta huvud och ett gult band genom vartdera ögat. Den minsta arten är smådoppingen (P. nigricans), som förekommer sällsynt i s. och mell. Sverige. D:s skinn har användning som pälsverk. Doppio movimento [då'piå måvimä'ntå], it., musikterm, ”dubbel rörelse”, dubbelt så fort. — Doppio v a 1 o'r e, ”dubbla (not-) värdet”, d. v. s. dubbelt så långsamt.