Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dupont, Pierre Samuel (de Nemours) - Dupont de l’Eure, Jacques Charles - Du Pont de Nemours & Co. - Dupré, Giovanni - Dupré, Guillaume - Dupré, Jules - Dupré, Marcel - Duprez, Gilbert Louis - Du Puget, Rosalie - Dupuy, Charles - Du Puy, Édouard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117 Dupont de 1’Eure—Du Puy 118
1817). Han slöt sig 1763 till Quesnay och dennes
nationalekonomiska skola, vars läror D. med
iver omfattade och utbredde. Han skrev bl. a.
”De 1’origine et des progrès d’une Science
nouvelle” (1768). Efter ett par år i polsk tjänst
återvände D. 1774 till Frankrike, då hans
meningsfrände Turgot blivit finansminister, och
blev dennes medhjälpare. D. invaldes 1789 i
riksständerna, kämpade under revolutionen för
fysiokratiska idéer, satt i fängelse under
skräckväldet, blev sedermera medl. av de gamles råd,
proskriberades 1797 men undkom till Amerika.
Han återkom 1802, blev 1814 sekreterare i den
tillförordnade regeringen och reste 1815 ånyo till
Amerika, där han tillbragte sina sista år.
Dupont de 1’Eure [dypå’ da lö’r], Jacques
Charles, fransk politiker (1767—1855). Han
innehade under revolutionen och kejsardömet
olika domarsysslor. 1798 tillhörde D. de
femhundras råd, invaldes 1813 i lagstiftande kåren
och genomdrev som deputeradekammarens
vicepresident under ”de hundra dagarna” ett beslut
att endast erkänna en styrelse, som upprätthöll
revolutionens principer. 1817—48 var han
oavbrutet deputerad och en orubblig anhängare av
liberalismens principer. Efter julirevolutionen
(1830) var D. några månader justitieminnster,
tog 1847 framträdande del i reformbanketterna,
blev vid februarirevolutionen (1848) president i
provisoriska regeringen (till 4 maj), invaldes
s. å. i nationalförsamlingen men föll igenom vid
valen 1849 och drog sig tillbaka till privatlivet.
Du Pont de Nemours & Co. [amerik. utt. da
på’nt da namö’r an ka’mpani], Wilmington, Del.,
U.S.Ars största kemiska koncern. Företaget
uppstod ur ett 1802 av en son till P. S. Dupont
grundat krutbruk; nuv. bolag bildades 1915 och
är fortfarande i samma familjs ägo.
Huvudtillverkningen är krut och sprängämnen, färgämnen
och läkemedel; dessutom tillverkas ett stort antal
organiska och oorganiska kemikalier. Särsk. känd
är även den först av D. under namnet nylon
tillverkade konstfibern. Antalet anställda inom
koncernen uppgår till 75,000, varav c:a 1,500
vetenskapligt utbildade forskare.
Dupré [dypre’], Giovanni, italiensk
skulptör (1817—82). D. är i sina verk stark realist
och upprorsman mot rådande akademisk
mani-erism. Bland senare alster framstå ”Pietå”
(1865) på kyrkogården Misericordia i hans
födelsestad Siena, genom monumentalt lugn och det
figurrika Cavourmonumentet i Turin (1873)
genom sin storartade plastiska hållning.
Dupré [dypre’], G u i 11 a u m e, fransk
skulptör och gravör (1576—1643); var den främste
franske renässansmedaljören. Hans medaljer
äga kraftig och kärnfull stil, förnäm och på
samma gång realistisk hållning. Han utförde
medaljer över kungahuset, i vars tjänst han stod
alltifrån sin ungdom, över statsmän, påven
Urban VIII m. fl.
Dupré [dypre’], J u 1 e s, fransk målare
(1811—89). Han började som porslinsmålare
och gjorde alltifrån sin ungdom studier ute i
naturen. Han blev en av den intima
natur
skildringens vägbrytare, behandlade stämningar
av lugn och stillhet men även av lidelse och
starkt patos. Han målade även borgerliga
interiörer. Nationalmuseum i Stockholm har tre
småtavlor av D.
Dupré [dypre’], M a r c e 1, fransk
orgelmästare och tonsättare (f. 1886). D. var vid
Pariskonservatoriet elev av L. Diémer, Guilmant
och Widor. Han efterträdde 1937 Widor som
organist i S:t-Sulpice i Paris och blev 1926
orgel-prof. vid konservatoriet i samma stad. Särskilt
genom sitt Bachspel har D. på vidsträckta, även
amerikanska turnéer väckt mycken beundran.
D., som är en mästare även i improvisation, har
utgivit ”Traité de 1’improvisation pour 1’orgue”
(1926) samt en orgelskola. Som tonsättare har
han främst framträtt med orgelverk, ss. preludier
och fugor, ”Symphonie-passion” m. m.
Duprez [dypre’], Gilbert Louis, fransk
tenorsångare och sånglärare (1806—96). Hans
egentliga stora tid som dramatisk sångare inföll
*837—42, då han tillhörde Stora operan i
Paris; 1842—50 var han lärare vid konservatoriet.
Han skrev bl. a. en god sångskola, ”L’art du
chant” (1845).
Du Puget [dy py?ä’], Rosalie, fransk
författarinna (1795—1875). Hon växte upp i
Sverige, dit hennes moder flytt med sina barn
undan revolutionen. Sedan familjen 1815
återvänt till Frankrike, ägnade sig D. åt att
översätta svensk litteratur till franska. Hon utgav
bl. a. ”Chefs-d’oeuvres de théåtre suédois” (1823)
och ”Fleurs scandinaves. Choix de poésies”
(1858; ny uppl. 1871).
Dupuy [dypyi’], Charles, fransk
statsman (1851—1923). Han var skolinspektör, då
han 1885 invaldes i deputeradekammaren. D. slöt
sig till opportunisterna, var 1892—1893
undervisningsminister i Ribots kabinett och blev därpå
själv konseljpresident och inrikesminister men
störtades i nov. 1893 samt blev president i
deputeradekammaren. 9 dec. s. å. kastade
anarkisten Vaillant en bomb i kammaren, varvid D.
vann stor berömmelse för kallblodigt lugn. 31
maj 1894 blev han åter konseljpresident och
inrikesminister samt avgick i jan. 1895. Under
denna D:s ministär arresterades Dreyfus. 1 nov.
1898 bildade han en republikansk
koncentrations-ministär och lät genom en ”lex in casu”
hän-skjuta frågan om revision av Dreyfus’ dom till
hela kassationsdomstolen. Juni 1899 störtades D.
I senaten invaldes han 1900.
Du Puy [dy pyi’], Jean Baptiste Édouard
Louis Camille, schweizisk-svensk musiker (omkr.
1770—1822). Han kom 1793 till Stockholm, där
han redan s. å. anställdes som konsertmästare
och snart intog en ledande ställning i
konsertlivet. Han övergick 1799 till sången och
anställdes som operasångare vid Kungl. teatern; måste
dock s. å. lämna Sverige på konungens
befallning, emedan han sjungit revolutionära sånger.
D. vistades därpå i Köpenhamn, där han som
operasångare gjorde sig i hög grad omtyckt.
Han återvände 1811 till Sverige, där han 1812
blev hovkapellmästare och även uppträdde som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
