Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Du Puy, Édouard - Dupuy, Jean - Dupuy de Lôme, Stanislas Charles - Duquesne, Abraham - Duquesnoy, François - Dur - Durabel - Dura-Europos, Doura-Europos - Duræus, Johannes (John Durie, Dury)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Dupuy—Duræus
120
övrig musik märkas den
operasångare. Hans
främsta sceniska
skapelse blev Don Juan.
— D. var en
betydande orkesterledare och
även högt uppburen
dramatisk sångare.
Som kompositör visar
han fransk skolning;
hans i Köpenhamn
skrivna opera
”Ungdom og galskab”
(1806; ”Ungdom och
dårskap”, 1814) är
hans främsta verk. Av
på sin tid så populära
sångtrion ”Agander, Pagander och Winberg”
(1818), kvartetten ”Douce harmonie”, dansmusik
och smärre virtuosa stycken. D:s stil är ofta
ytlig och flack utan pregnans el. originalitet. —
Litt.: C. Palmstedt, ”E. du Puy” (1866); A.
Buntzen, ”E. D.” (i Ord och Bild 1902); R.
Neiiendam, ”Ungdom og galskab” (1924).
Dupuy [dypyi’], Jean, fransk tidningsman,
politiker (1844—1919). Han blev på 1880-talet
dir. för den vitt spridda tidningen Le Petit
Pari-sien. Han var från 1891 senator. I senaten
spelade han en betydande roll och hade under
1900-ta-lets två första årtionden säte i åtskilliga ministärer.
Dupuy de Löme [dypyi’ da lä’m], Stani
s-las Charles, fransk mariningenjör (1816—
85). Han inlade
stora förtjänster
om franska
örlogsflottans utveckling
under
övergångstiden från segelskepp
till ångfartyg,
byggde 1848—52
det första franska
propellerdrivna
linjeskeppet och 1859
Dupuy de Lömes luftballong, den franska
flottans första
pansarfartyg. Under Paris’ belägring 1870
konstruerade D. en styrbar ballong, varmed de första
försöken anställdes 1872.
Duquesne [dykä’n], Abraham, markis,
fransk sjöhjälte (1610—88). Han utmärkte sig
i sjökriget mot spanjorerna 1635—43. D:s
fader, köpman i Dieppe, hade svenska
förbindelser, och 1644 gick D. i svensk tjänst som
skeppsmajor (konteramiral). I slaget vid Femern
13 okt. s. å. förde han befälet på skeppet
”Regina” och äntrade det danska amiralsskeppet. Åter
i fransk tjänst blev han 1667 generallöjtnant.
Under sjöstriderna mot holländare och spanjorer
i Medelhavet 1675—76 var D. den egentlige
befälhavaren och verklige segraren vid Stromboli
(1675), Agosta (1676), där Ruyter blev dödligt
sårad, och Palermo (s. å.). D. blev 1682 markis
men på grund av sin protestantiska tro aldrig
marskalk. 1682 och 1683 angrep han Alger
med bombskepp och bombarderade 1684 Genua,
varefter han avgick ur konungens tjänst.
Duquesnoy [dykänæa’], Fr an q o is,
flamländsk-italiensk skulptör (1594—1643)- Han var
född i Bryssel och son till skulptören Jéröme D.,
begav sig 1618 till Italien och kvarstannade där.
Han utförde betydande verk för påvar och
kardinaler, däribland (1630 ff.) statyn ”Den helige
Andreas” i Peterskyrkan, energiskt modellerad
och rikt draperad. D. står här nära Bernini, som
han dock ej efterbildar. En annan kolossalstaty är
”Susanna” i Loreto. D. står även mycket högt i
sina elfenbensreliefer (bl. a. ett berömt
krucifix) och i barnframställningar.
Dur (av lat. dürus, hård; it. numera
mag-gio’re, fr. majeur, eng. major), det av den nyare
musikens två tonsläkten, som omfattar alla de
tonarter, vilkas treklang innehåller en stor ters
(t. ex. c-e-g), till skillnad från moll med liten
ters (t. ex. a-c-e).
Duräbel (lat. duräbilis), hållbar.
Dura-Europos [dö’ra éu’-],
Doura-Euro-p o s, ruinstad i ö. Syrien vid mell. Eufrat ung.
mitt emellan Bagdad och Aleppo (vid nuv.
Sa-lihiyeh). På platsen för en gammal semitisk
ort Dura (”borgen”) grundades c:a 300 f. Kr.
en makedonisk koloni med namnet Europos som
fort vid en av de viktiga vägar, som förenade
de ö. och v. delarna av seleukidriket. I samband
med detta rikes förfall blev D. partiskt (2:a årh.
f. Kr.) men bevarade delvis sin
grekisk-makedo-niska karaktär. D. upplevde nu sin storhetstid
och blev en blomstrande handelsstad med nära
relationer till det mäktiga Palmyra. D.
erövrades slutgiltigt av romarna 165 e. Kr. och blev en
viktig gränsfästning mot det partiska och
nypersiska riket. Kort efter 256 e. Kr. träffades D.
av en katastrof. Det erövrades av perserna och
övergavs därefter. Ruinerna höljdes av
ökensanden.
1921 påbörjades utgrävningar i D., vilka
fr. o. m. 1927 fortsattes i stor skala av en
amerikansk-fransk expedition under ledning av
M. Rostovtzeff. Dessa utgrävningar ha lett till
resultat, som göra D. till en av vår tids
märkligaste utgrävningsplatser, närmast jämförbart
med Pompeji. Staden med sina murar, gator
och byggnader är utomordentligt väl bevarad,
och fynden äro enastående rika. Bland
byggnaderna märkas residens från olika epoker, ett
flertal tempel, bl. a. till Atargatis, Artemis och
Bel, en synagoga, en kristen kyrka och
naturligtvis privathus. Bland de talrika fynden av
smärre föremål i metall (guld, silver och brons)
märkas vapen, husgeråd av alla slag, toalettsaker,
juveler och mynt. Enastående i sin art äro de
rika fynden av textilier och lädervaror. Men av
ännu större betydelse äro de många dokument
på papyrus och pergament som framkommit.
Härtill komma talrika inskrifter och konstverk.
Liksom Pompeji har D. visat sig vara ett
fullkomligt museum för dekorativt väggmåleri. Särsk.
berömda äro målningarna från de s. k.
palmy-renska gudarnas tempel. — Litt.: M. Rostovtzeff,
”D. and its art” (1938).
Duræus, Johannes (eg. John Durie el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
