Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsmask - Dödsmässa (själamässa) - Dödsorsak - Dödsrike - Dödsstraff el. livsstraff - Dödssynder - Dödstecken - Dödsuret - Död tid, nipflod - Dödvatten - Död vikt - Död vinkel - Dölen - Döllinger, Ignaz von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsmask—Döllinger
199
Dödsmask, gipsavgjutning av en död
människas ansikte.
Dödsmässa (s j ä 1 a m ä s s a), se Mässa.
Dödsorsak, sådan förändring i organismens
normala beskaffenhet, som orsakar död. Se
därom Död i) och Dödlighet. I Sverige är läkare
skyldig att vid utfärdande av dödsattest i fråga
om d. följa en viss, av Medicinalstyrelsen i
formulär angiven nomenklatur.
Dödsrike, se Dödskult och Hades.
Dödsstraff el. livsstraff nyttjades i den
europeiska rätten under medeltiden och långt in
i nyare tiden, med el. utan skärpning, som straff
för de flesta svårare förbrytelser. Fram emot
slutet av 1700-talet började under påverkan av
upplysningsfilosoferna en mildare uppfattning
göra sig gällande, vilken tenderades mot d:s
avskaffande. Efter reform av fängelseväsendet,
så att frihetsstraffet kunde användas som det
principala straffet även vid svårare brott,
minskades användningen av d. också alltmera genom
lagstiftningsåtgärder och genom benådning. D.
avskaffades sålunda bl. a. i Holland (1870),
Italien (1889), Norge (1902) och Danmark (1930,
efter att ej ha tillämpats efter 1892) och f. ö.
i ett stort antal, särsk. mindre stater. Så även
i Sverige, där d., som under den nuv. strafflagens
giltighetstid fr. o. m. 1865 tillämpats 15 gånger,
senast 1910, år 1921 avlägsnades ur lagstiftningen
med undantag av krigslagarna. I vissa andra
länder kvarstod d. även i den icke militära
lagstiftningen men användes sedan länge icke, t. ex. i
Finland (senast 1826) och i Belgien (senast 1863).
I andra länder åter, ss. England och Frankrike,
var användning av d. ännu på 1930-talet icke
alldeles ovanlig; i Tyskland var frågan om
bibehållande el. avskaffande av d. länge en av de
svåraste stötestenarna, men det godtogs av
nationalsocialismen. Dennas genombrott i Tyskland
och 2:a världskriget ledde till återinförandet av
d. i åtskilliga länder, där det tidigare avskaffats
el. fallit ur bruk, bl. a. i Norge och Danmark.
Särsk. för förräderibrott och ”krigsförbrytelser”
av olika slag blev d. åter vanliga. Många av de
nazistiska krigsförbrytare, som efter 2:a
världskrigets slut åtalades vid den allierade domstolen
i Nürnberg för ”brott mot mänskligheten” el.
mot lantkrigsreglementet, dödande av gisslan
o. s. v. blevo dömda till döden. Under de
politiska omvälvningar, som i många kontinentala
länder (t. ex. Rumänien, Bulgarien och
Tjeckoslovakien) följde i krigets spår, tillämpades d.
i stor omfattning av ”folkdomstolar” och andra
undantagsdomstolar för olika slag av politiska
brott. D. i fredstid avskaffades i Sovjetunionen
i maj 1947 och i England försöksvis under 5 år
i april 1948. Straffets verkställande,
avrättningen, var i äldre tid ofta anordnad på
mycket skiftande sätt, olika för män och kvinnor
o. s. v., ofta kvalificerat genom metoder,
som skulle göra straffet särsk. plågsamt
(råd-bråkning, levande begravning o. s. v.) el. nesligt
och därigenom mera avskräckande. Numera
verkställes d. i allm. genom halshuggning (oftast med
fallbila), stundom genom hängning (England och
200
även i många fall på kontinenten under och
efter 2 :a världskriget för krigsförbrytelse och
politiska brott), medelst elektricitet el. genom
skjutning (s. k. arkebusering, bl. a. i vissa fall
enl. den svenska militärstraffrätten).
Dödssynder (lat. peccäta mortälia) benämnas
med ett närmast från 1 Joh. 5:16, 17 hämtat
uttryck i den romerska kyrkans lära de ”svårare”
synder, som bestå däri, att människan ”med fullt
vett och fri vilja överträder Guds bud i en
viktig sak”. Dessa synder göra henne skyldig till
den eviga dödens straff och kunna endast
försonas genom botens sakrament. Skolastiken
sökte — i anslutning till en äldre tradition om
åtta ”huvudsynder” — fixera sju slag av d.:
högmod, girighet, vällust, avund, dryckenskap,
vrede och andlig lättja el. liknöjdhet. I den
evangeliska kyrkan är det avgörande, ej den
enskilda syndens objektiva beskaffenhet utan den
syndande människans sinnesförfattning. I och
för sig är varje synd en dödssynd, men för varje
synd, för vilken förlåtelse i ånger och tro sökes,
kan sådan ock vinnas.
Dödstecken, se Död 1).
Dödsuret, se Trägnagare.
Död tid, n i p f 1 o d, se Tidvatten.
Dödvatten en företeelse, som emellanåt
inträffar i vissa farvatten och som består i att
en del av vattenmassan liksom suges fast vid
och följer efter ett fartyg, härigenom i
väsentlig grad hämmande dess rörelser. D. förorsakas
av i havet förekommande lager av olika täthet,
vid vilkas skiljeyta fartyget framkallar interna
vågor, som minska maskinens framdrivande
effekt.
Död vikt (eng. dead weight). 1) Vikt, som
erfordras för att nedtrycka ett fartyg från
tomt men f. ö. fullt utrustat tillstånd till största
tillåtna djupgående.
2) Den vikt en häst under löpningen bär
utom ryttaren.
Död vinkel, den del av förterrängen framför
en observations- el. skjutplats (pjäs-,
batteriplats), som på gr. av skylande (skyddande)
terrängformationer el. terrängbeklädnad (skog,
byggnader o. s. v.) icke kan ses, resp, beskjutas
från platsen i fråga. Olägenheterna av d. kunna
minskas genom anordnande av flankerande insyn,
resp, beskj utning, vid befästningar även genom
brytning av befästningslinjen, utfyllning av
sänkor i marken m. m.
Dölen, norsk veckotidning, se Vinje, A. O.
Dö’llinger, Johann Joseph Ignaz von,
tysk katolsk teolog (1799—1890), från 1827 prof,
i kyrkohistoria och kyrkorätt i München. Lika
utmärkt genom arbetsförmåga, lärdom och
skarpsinnighet, tillhörde D. den nya, strängt
kyrkliga riktning inom tyska katolicismen, vars
uppgift var att med avvisande av den medeltida
skolastiken skapa en ny, självständig och
stridbar katolsk teologi. D. utvecklade en betydande
vetenskaplig verksamhet som kyrkohistoriker
och utgav bl. a. ”Die Reformation, ihre innere
Entwicklung” etc. (3 bd, 1846—48) och ”Luther.
Eine Skizze” (1851; ny uppl. 1890). Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
