Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsdansen - Dödskallefjäril - Dödskamp - Dödskult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Dödskamp—Dödskult
198
Bonden och Döden. Träsnitt i H. Holbeins ”Totentanz”.
uppgå till 150 mm. — Larven lever på
potatisväxten men angriper även andra solanacéer samt
ask och liguster. — D. har, ehuru sällsynt och
sporadiskt, anträffats från Skåne till
östfinnmarken.
Dödskamp, se Död 1).
Dödskult, dyrkan av de döda. — Döden som
en väsensförintelse är för primitiva folk ett
ännu okänt begrepp. För den världsuppfattning,
animismen, vilken även i de livlösa
naturföremålen ser något levande el. besjälat, som, när
helst det vill el. därtill tvingas, kan träda i
aktivitet, måste det dessutom också ha varit en
logisk orimlighet att i den döda
människokroppen se ett undantag från denna regel. Genom att
bevara och vårda kroppen har man trott sig hålla
den dödes väsen vid makt. Man har även plägat
tilldela den döde näringsämnen. Ur tron på
kroppen som något även efter döden livsväsentligt har
Dödskallefjäril.
hos åtskilliga forntidsfolk balsamering framgått.
Tron, att åtm. något av den dödes väsen och
förmåga dväljes kvar, framträder ofta nog även
hos civiliserade folk. Redan innan någon egentlig
d. uppstod, hade den föreställningen vaknat, att
inom människan fanns ett väsen, som kunde
lämna kroppen för att någon tid föra en tillvaro för
sig själv. För uppkomsten av denna uppfattning
har drömmen, vars företeelser för primitiva folk
äga lika stor realitet som verklighetens,
otvivelaktigt haft väsentlig betydelse. Föreställningen
om ett från kroppen skilj bart väsen innebär från
början ingalunda någon tro på ett av kroppen
oberoende liv efter detta. Emellertid har den
pri-mär-animistiska uppfattningen i alla tider bildat
huvudvillkoret för d. Mot denna uppfattning
måste seden att bränna den döde ha trätt i ytterst
stark opposition. Vid detta begravningsskick
sökte man nämligen så mycket som möjligt
tillintetgöra liket, något som synes visa, att man alltmer
börjat anse det väsentliga vara något okroppsligt.
I sammanhang därmed utvecklade sig också
alltmer den, hos åtm. flera folk, långt förut
befintliga tron på ett de dödas rike, en värld, dit
den bortgångne omedelbart efter döden el. efter
en viss tid el. efter vissa för denna tillvaro utförda
ceremonier anträdde en lång och farlig färd.
Som liket el. den brändes aska vanligen jordades,
förläde många folk nämnda dödsrike till
underjorden. T. o. m. i likbränningen ingick en
den dödes utrustning för färden till ett dödsrike,
och urspr. torde likbränningen haft till
huvudsyfte att hindra den döde från att återkomma
och träda i förbindelse med sin kropp. Trots
tron på en själarnas el. väsendenas förflyttning
från det forna materiella omhöljet fasthöll man
samtidigt vid att bringa den döde mat- och
dryckesoffer vid graven, och den döde kom således
att för denna uppfattning föra ett slags
dubbeltillvaro : en i graven och en i dödsriket. Då
bruket att jorda den döde obränd åter upptogs, torde
detta ha bidragit till att ge den gamla d. vid
grifterna en stegrad livskraft. Tydligt är, att
fruktan för hemsökelse av de döda, om de
uråldriga gravoffren försummades, i hög grad
bidrog till att kvar hålla detta bruk. Från att vara
ett utrryck för pietet hade redan på ett tidigt
stadium vården av de döda alltmer blivit en
handling av fruktan. Omsider urarta offren
alldeles till vidskepliga bruk, ägnade att hålla
gengångare och spöken fjärran från hemmet. Sådana
plägseder, ofta bestående i utströende av säd,
ärter, bönor el. frön, ha bibehållit sig in i
senaste tid hos både europeiska och icke-europeiska
folk.
Litt.: J. G. Frazer, ”The belief in immortality
and the worship of the dead” (3 bd, 1913—24),
”The fear of the dead in primitive religion”,
(3 bd, 1933—36); E. Lehmann, ”Inledning till
religionsvetenskapen” (1914) ; C. Clemen, ”Das
Leben nach dem Tode im Glauben der
Mensch-heit” (1920) ; M. P :n Nilsson, ”Primitiv religion”
(3 :e uppl. 1934); E. Rohde. ”Psyche” (2 bd, 10 :e
uppl. 1925); L. Hagberg, ”När döden gästar”
(1937).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
