Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edda - Edda, Tidsskrift for Nordisk Litteraturforskning - Eddington, Sir Arthur Stanley - Eddy, Mary Baker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Edda—Eddy
244
lingen från början till slut. Andra äro V a
f-t rudnismal, Odens visdomstävlan med jätten
Vaftrudner, G r i m n i s m al, där den
förklädde Oden meddelar av sin kunskap om
gudavärlden, Skir ni sm al om Frös kärlek till
jättemön Gärd, Trymskvida, en humoristisk
skildring av hur Tor med hjälp av Loke
återfår sin stulna hammare, Lokasenna, Lokes
träta med gudarna vid ett gästabud, och R i g
s-t u 1 a, som skildrar, hur Heimdal blir stamfader
för de olika stånden. Till gudasångerna plägar
även räknas H a v a m a 1, som kan sägas
innehålla de gamles sedelära och levnadsvisdom.
Hjältesångerna börja med ett kväde om den
konstfärdige smeden V o lund, varefter följa tre
sånger om de rent nordiska sagohjältarna
Helge Hundingsbane och Helge H j o
r-vardsson. De övriga femton besjungna
vols-ungars och gjukungars öden. Bland dem må
nämnas Det gamla Sigurdskvädet
(blott ett fragment) om Sigurd Fafnesbanes död,
Gudrunarkvida I om Gudruns sorg vid
Sigurds bår samt Atlakvida om Gunnars och
Hognes död genom Atles svek och om Gudruns
hämnd. Till eddakvädena räknas också den
märkvärdiga Grottesången om kvarnen, som
skulle mala guld men sedan malde ofärd åt kung
Frode. Som ett bihang upptages stundom ur
yngre handskrifter Solsången, en kristlig
uppbyggelsedikt från 1200-talet. Med större rätt
kunna hit föras några i sagorna inströdda dikter
(utg. under titeln ”Eddica minora” av A. Heusler
och W. Ranich 1903).
Eddadikterna utgöra sålunda icke något
avslutat helt med likartat innehåll, utan E. omfattar
dikter av mycket olika ålder och skaplynne.
Några få ha tillkommit så sent som omkr. 1200,
men de flesta äro vida äldre och ha under mycket
lång tid före nedskrivandet fortplantats genom
muntlig tradition. Mot slutet av 1800-talet voro
alla forskare, av språkhistoriska skäl, eniga om
att ingen eddadikt är äldre än senare hälften av
800-talet. Nu anser man emellertid, att åtm. fyra
dikter (bl. a. Atlakvida) kunna vara mer än
halvt-annat århundrade äldre. Då nu därtill innehållet
i dessa fyra är av sydgermanskt ursprung (Atle
är hunnerkonungen Attila, d. 453), talar mycket
för att man har att göra med urspr.
sydgerman-ska dikter. De flesta eddadikterna torde ha
författats under den egentliga vikingatiden (800
—1050). Lika mycket som om dikternas ålder ha
meningarna varit delade om deras hemort. De
föreligga i isländsk språkform och tillhöra i så
måtto Islands litteratur. De yngsta äro också
otvivelaktigt diktade där. De något äldre kunna
vara författade på Island el. i Norge el.
möjligen (som särskilt S. Bugge antog) i norska
kolonier på de brittiska öarna. Om en dikt,
Atla-mal, vet man med säkerhet, att den diktats på
Grönland. I den mån ett kvädes ålder får
antagas sträcka sig bortom 900-talet, blir givetvis
Island uteslutet. Att de andra nordiska folken,
svenskar och danskar, skulle haft någon del i
de bevarade kvädena, har icke kunnat bevisas.
— E. utgör den ojämförligt viktigaste
käl
lan för kunskapen såväl om den nordiska
hednatidens gudatro och världsåskådningen som om
denna tids hjältesaga. — E. utgavs f. ggn i sin
helhet 1787—1828 av Arnamagnæanska
kommissionen i Köpenhamn och 1818 i Stockholm av
R. Rask och A. A. Afzelius. Senare har texten
utgivits av bl. a. S. Bugge (1867), den första
strängt kritiska uppl., av B. Sijmons & H.
Ge-ring (1888—1931) med en förträfflig inledning
samt av G. Neckel (1927). Utförlig kommentar
av F. Detter och R. Heinzel (1903); fullständig
ordbok av H. Gering (1903). övers, till sv.: A. A.
Afzelius (1818), P. A. Gödecke (1877), F.
Sander (1893), E. Thall (1912), E. Brate (1913)
samt A. Åkerblom (1920—21).
Edda, Tidsskrift for Nordisk
Litteraturforskning, grundades 1914 av prof.
Gerhard Gran i Oslo. E. avser att vara ett
centralorgan för litteraturforskningens olika grenar.
Nuv. red. är F. Bull.
Eddington [e’dixjton], Sir Arthur
Stanley, engelsk astronom (1882—1944), prof, i
astronomi vid univ. i Cambridge 1913 och chef
för observatoriet där från 1914. E. sysslade
ingående med stellarastronomiska undersökningar
rörande stjärnornas rörelser och gav en klar
framställning härav i ”Stellar movements and the
structure of the universe” (1914). Einsteins
re-lativitetsteori behandlade han dels
populärt och överskådligt i
”Space, time and
gravitation” (1920), dels
matematiskt i ”The
mathematical theory
of relativity” (1923).
E. sysslade dessutom
särsk. med
spektral-analysens och den
moderna fysikaliska
atomteoriens
tillämpning på kosmiska
problem och gjorde
utförliga undersökningar
över Vintergatans rotation, den mterstellära
materien, stjärnornas inre byggnad, de vita dvärgarnas
problem samt rödförskjutningen hos nebulosorna.
Han författade bl. a. det klassiska verket ”The
internal constitution of the stars” (1926), ”The
expanding universe” (1933) och ”Relativity
theory of protons and electrons” (1936). E:s
Gif-fordföreläsningar om ”The nature of the physical
world” (1928, ständigt nya uppl.; sv. övers. 1931)
ha väckt en livlig filosofisk diskussion, i vilken
E. deltog bl. a. med ”New pathways in Science”
(1935) och ”Philosophy of physical Science”
C1939)- I ett föredrag om ”Science and the unseen
world” (1929) framlade E. sin religiösa
övertygelse. Postumt utgavs E:s ”Fundamental
theory” (1946).
Eddy [e’di], Mary Baker, grundläggare
av Christian science-rörelsen (1821—1910), f. i
New Hampshire, U.S.A. E. var gift 3 gånger,
sista gången med A. G. Eddy (från 1877). 1866
ådrog hon sig en sjukdom, varvid hon fick en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
