Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Huset Stuart (1603—49) - E. som commonwealth och protektorat (1649—60) - Huset Stuart åter regerande (1660—88)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
England
710
och angrepp mot Buckingham. Då Karl 1628
av penningbrist nödgades sammankalla ett nytt
parlament, beviljade detta honom medel, dock
endast mot villkor att han gåve sitt bifall till
Petition of Right (1628) och sålunda lovade att
bl. a. avstå från godtycklig beskattning och
häktning. Parlamentet upplöstes 1629 under en
ny häftig konflikt med regeringen om skatte- och
religionsfrågor. Karl regerade nu i elva år utan
parlament. Han sökte nå oinskränkt politisk makt
och — med ärkebiskop Laud som medhjälpare
— åstadkomma bokstavstrogen uniformitet enligt
episkopalkyrkans stadgar. Utkrävandet av en
olaglig gärd, skeppspenningarna, satte sinnena i
jäsning. Kort därpå framkallade Karls försök
att påtruga Skottlands presbyterianer
episkopa-lismen väpnad konflikt med deras till religionens
försvar (febr. 1638) ingångna förbund. Karl
sammankallade, för att få penningar till krig
mot skottarna, april 1640 ett parlament (”korta
parlamentet”). Detta fordrade, att
skeppspenningarna skulle avskaffas och kyrkoväsendet
reformeras, och blev därför strax upplöst.
Emellertid ryckte skottarna i nov. 1640 in i E. Karl
måste då sammankalla ett nytt parlament (”långa
parlamentet”, 1640—53), i vilket det puritanska
elementet var starkt representerat. Oppositionen,
i underhuset ledd av John Pym, utverkade, att
Karls förnämste rådgivare, earlen av
Strafford, blev avrättad; den genomdrev vidare, att
Stj ärnkammaren och andra det kungliga
enväldets verktyg avskaffades, att skeppspenningarna
och andra utan parlamentets bifall utskrivna
skatter förklarades olagliga, att parlamentet
skulle sammanträda vart tredje år o. s. v. Snart
började underhusets radikala majoritet angripa
episkopalkyrkan samt kräva inskränkningar i
konungamakten. Konflikten skärptes hastigt till
ett inbördeskrig, som utbröt i aug. 1642. Det
kungl. partiet hade i början överhand över
par-lamentspartiet. Men sedan parlamentet slutit
förbund med skottarna och förbundit sig att införa
presbyteriankyrkan i E. samt parlamentets här
reorganiserats under ledning av Oliver Cromwell,
ledo de kungliga flera förkrossande nederlag
(särskilt vid Marston Moor 1644 och Naseby
1645). Karl nödgades fly till skottarna (maj
1646) men utlämnades av dem till parlamentets
ombud (jan. 1647) och kom sedan (juni s. å.) i
händerna på den independentiskt sinnade hären.
Denna hade kommit i öppen konflikt med
parlamentet och sökte nu på egen hand uppnå en
uppgörelse med konungen. Karl intrigerade på
alla håll och förlorade därigenom förtroende
hos alla. Ytterlighetsmännen inom hären
fram-kommo med ett demokratiskt, nästan
republikanskt författningsförslag, och oredan ökades,
då Karls ränker med skottarna framkallade ett
nytt uppflammande av inbördeskriget (maj—aug.
1648). Independenthären ”rensade” då (dec. s. å.)
underhuset från roj alister och genomdrev, att
Karl ställdes inför en utomordentlig domstol,
varpå han dömdes till döden och avrättades (30
jan. 1649).
E. som commomvealth och protektorat (1649
—60). Efter Karls död avskaffades
konunga-dömet och överhuset; riksstyrelsen
överlämnades åt ett av 41 medl. bestående ”statsråd”, och
statens titel blev The commonwealth of
E. Mot dessa omvälvningar reste sig det
kungliga partiet, särskilt i Skottland och Irland,
med oväntad styrka, men Cromwell bragte 1649
Irland till underkastelse, erövrade 1650
Skottland och slog 1651 ”martyrens” son Karl, som
infallit i E., vid Worcester. Cromwell, stödd på
hären, var nu i verkligheten men ej till
namnet E:s herre. Parlamentet hade 1651 genom
na-vigationsakten sökt främja E:s handel,
framför allt på Hollands bekostnad, men invecklade
därigenom landet i krig med denna republik
(1652-—-54). Då det motsatte sig flera av
Cromwells önskemål och behandlade ett
lagförslag om arméns upplösning, skingrade
Cromwell med våld kvarlevorna av ”långa
parlamentet” (20 april 1653) samt lät 16 dec. s. å.
utropa sig till lordprotektor. Om Cromwells
styrelse se Cromwell, Oliver. Han efterträddes
som protektor av sin son Richard (sept. 1658
—april 1659). Då denne drog sig tillbaka, sökte
Lambert m. fl. generaler upprätthålla arméns
välde över E. Men engelsmännen voro nu
uttröttade av militärdespotismen och började
längta efter konungadömet. Den i Skottland
kommenderande general Monk ingrep mot militärväldet,
besatte London (febr. 1660) och förklarade sig
vilja som konung hylla Karl I:s äldste son, Karl.
Huset Stuart åter regerande (1660—88). En
utomordentlig riksförsamling (C onvention
Parlia-menf) lät utropa Karl I:s son Karl II (reg.
1660—85) till konung (restaurationen).
Denna statsvälvning var ett gemensamt verk av
episkopalkyrkans anhängare och presbyterianerna,
men de senare belönades med otack.
Parlamentet uteslöt från municipala tjänster (Corporation
Act, 1661) och från prästsysslor (Act of
Uni-formity, 1662) alla dissenters -— som
nonkonfor-misterna vid denna tid började kallas — samt
beläde med strängt straff alla dem, som
del-togo i firandet av enskild gudstjänst. Karl, som
själv lutade åt katolicismen, ville, av hänsyn till
katolikerna, bereda dissenters vissa lättnader men
mötte segt motstånd hos det högkyrkliga partiet.
För att bli mindre beroende av det med
bevill-ningar sparsamma parlamentet ingick Karl, som
efter ett krig (1665-—67) mot Nederländerna 1668
deltagit i den mot Frankrike riktade
trippelalliansen, 1670 i hemlighet med Ludvig XIV
traktaten i Dover. I denna förpliktade han sig till
anfallsförbund med Frankrike, mottog betydande
subsidier och lovade att vid lämpligt tillfälle
tillkännage sin övergång till katolicismen. 1672
utfärdade konungen, nästan samtidigt med
krigsförklaringen mot Holland, ett toleransedikt
(Declara-tion of Indulgence), som upphävde strafflagarna
mot dissenters; men han nödgades 1673 av
parlamentet att återkalla ediktet och giva sin
bekräftelse åt testakten, genom vilken dissenters
utestängdes från alla militära och civila ämbeten.
Bland folket stegrades oron för katolikernas
anslag till panik genom Titus Oates’ falska
berät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
