Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Europa
30
närmast efter den mykenska kulturens
undergång, tiden från omkr. 1000 till 700 f. Kr., som
efter den inom konsthantverket härskande
deko-rationsstilen brukar kallas den geometriska tiden,
bakgrunden för de homeriska dikterna. Under
detta skede börjar E:s egentliga historia, i och
med att förhållandena i Grekland få sin
första belysning av samtida litterära
minnesmärken. Vid Egeiska havets stränder växte för
andra gången en högkultur fram. Historiskt
sett karakteriseras tiden fram till 500 f. Kr.,
den arkaiska tiden, i första hand av grekernas
expansion utmed Medelhavets kuster. Från
Azovska sjön till Spanien anlades grekiska
städer. Omkr. 1000 f. Kr. kom en i sina
enskildheter ännu icke klarlagd orientalisk
kulturexpansion längs Donau mot Centraleuropa, medförande
en helt ny formvärld och dessutom den nya
nytto-metallen, järnet. En ny kultur utbildades därmed
i Donau-området, hallstattkulturen.
Sannol. har ett nytt folk övertagit ledarrollen.
Hallstattkulturen (omkr. 1000—omkr. 500 f. Kr.)
spelade framför allt på konsthantverkets område
en mycket framträdande roll, icke blott för E.
n. om Alperna utan i hög grad, särsk. i sitt
äldsta skede, för Nord- och Mellanitalien, där
vid denna tid villanovakulturen
blomstrade. Efter hand divergerade emellertid
utvecklingslinjerna n. och s. om Alperna. N. om
Alperna utbildade k e 11 e r n a med centrum kring
mellersta Rhen på 500-talet under starkt
grekiskt inflytande en ny kultur, L a T è n e-k u 11
u-r e n, som under årh. f. Kr. utbredde sig över
hela Mellaneuropa från Svarta havet till
Atlanten. Samtidigt härmed ägde en väldig keltisk
expansion rum. På 400-talet f. Kr. utbredde
sig kelterna över nuv. Frankrike och underlade
sig de brittiska öarna och delar av den iberiska
halvön; österut blev Donau-området keltiskt. Den
keltiska expansionen har otvivelaktigt haft
betydande följder för de kring v. Östersjön och i
Norden bosatta germanerna. Här hade under
hallstattkulturens tid kvarlevt en starkt
hallstatt-influerad bronsålder, som omkr. 500 under
keltiskt inflytande utvecklades med en verklig
järnålder. Även till Medelhavsområdet utsträckte
kelterna sina erövringståg och erövrade kort efter
400 f. Kr. n. Italien. I landet s. om Alperna
fick emellertid utvecklingen sin prägel icke av
kelterna utan av grekerna, som under 8:e årh.
f. Kr. grundade en rad kolonier på Apenninska
halvön och kringliggande öar. I Italien
framträdde vid sidan av grekerna det gåtfulla
kulturfolket etruskerna och vid Tiberns nedre
lopp den uppväxande italiska krigarstaden Rom.
På Sicilien och i Spanien mötte grekerna stark
konkurrens från feniciskt-kartagiskt håll; på
bägge ställena skaffade sig K a r t a g o starka
positioner. Den tid, då det historiska skeendet
i E. bestämmes av Medelhavsvärlden i dess
helhet, bildar den första av de tre huvudepoker, i
vilka E:s historia plägar uppdelas, traditionellt
kallad antiken.
Årtiondena omkr. 500 f. Kr. utgöra en av
världshistoriens betydelsefullaste vändpunkter.
Ge
nom erövringen av Egypten 525 hade
persiska riket samlat alla de fornorientaliska
kulturländerna i en enda stat och därigenom
skapat den första verkliga universalmonarkien. Till
perserriket hörde också de grekiska områdena i
Mindre Asien, och genom erövringen av Trakien
(510) hade det även gripit över till E. och nått
fram till Donau. 499 gjorde grekerna i Mindre
Asien uppror, och ur detta uppror framväxte det
ryktbara krig mellan den persiska monarkien
och de samlade grekiska stadsrepublikerna, som
avgjordes genom de lysande grekiska segrarna
vid Salamis (480) och Plataiai (479). Dessa
segrar satte en gräns för perserrikets vidare
expansion i E. Tiden fram till 330, Greklands
klassiska tid, kännetecknas av ett politiskt
jämviktsförhållande mellan Hellas och Persien,
varvid dock initiativet låg i E., som nu för första
gången hävdade den politiska och kulturella
ledarställning det lyckats bevara ända in i vår
egen tid. I v. Medelhavsområdet fortsatte
kampen mellan greker och kartager utan att komma
till avgörande, och i Italien krossade Rom på
390-talet efter ett mångårigt krig den ledande
etruskerstaden Veji. Rom vann därigenom
ställningen som Italiens mäktigaste stad. Kelterna,
som från n. Italien trängde mot s. och angrepo
Rom, slogos tillbaka, och Rom kunde konsolidera
sin ställning i Italien.
I Grekland ledde det peloponnesiska kriget
(433—404) till den atenska stormaktens fall.
Härigenom försköts jämviktsförhållandet mellan
Hellas och Persien till den senare maktens
favör, och i den s. k. ”kungafreden” 386
fastslogs Persiens dominans. Dock förlorade E.
icke sin världshistoriska ledning härigenom, ty
under 400-talet hade i den grekiska
kulturvärldens periferi Makedonien vuxit upp till en
betydande makt. Dess konung Filip II vann 338
hegemonien över hela Grekland, och hans son,
Alexander den store, störtade perserriket och
skapade en ny universalmonarki, som omfattade
bägge den klassiska tidens huvudmakter, Hellas
och Främre Orienten. Den hellenska kulturen
blev världskultur men därigenom också själv
modifierad till form och innehåll, hellenistisk
kultur. Som politisk enhet överlevde Alexanders
rike icke sin skapares död (323), och efter 40
års strider framväxte på dess grund ett nytt
statssystem, det hellenistiska, dominerat av tre
stormakter, av vilka endast en, Makedonien,
tillhörde E.
De västliga Medelhavsländerna hade dittills
legat utanför den centrala kulturvärlden, men
sedan det hellenistiska statssystemet utkristalliserats,
blev Västern under loppet av 3:e årh. bärare av
den europeiska historiens huvudhandling. På den
italiska halvön hade Rom, sedan den keltiska faran
gått förbi, under oavbrutna strider utvidgat sitt
välde, och ett försök av en hellenistisk konung,
Pyrrhus av E p i r u s, att med utgångspunkt
från de grekiska kolonierna i Italien och på
Sicilien grunda en hellenistisk stormakt i väster
ledde blott till att de grekiska kolonialstäderna
i Italien införlivades med Roms rike (270-talet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
