Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Europa
Rom själv kom därigenom i intim kontakt med
den hellenistiska världen men ärvde den gamla
grekiska motsättningen till Kartago. Efter i :a
puniska kriget (264—241), som slutade med att
Sicilien blev romerskt, byggde Kartago upp en
ny stark maktposition i Spanien, och härifrån
försökte Hannibal i 2:a puniska kriget (218—
201) att genom ett angrepp över Alperna i grund
krossa den nya romerska stormakten. Angreppet
misslyckades, Kartago förlorade sin
stormakts-ställning, dess område i Spanien blev romersk
besittning, och Rom utgick ur kampen som
Me-delhavsvärldens starkaste makt. Det vände sig
därefter mot Makedonien, som definitivt
krossades 168. På europeisk botten fanns nu ingen
stormakt kvar utom Rom, som under det följ,
årh. systematiskt underlade sig hela den
hellenistiska världen fram till Eufrat. Rom
genomförde sålunda ett nytt enhetsverk,
Medelhavs-världens enhet, politiskt och kulturellt. Inom
det romerska riket erövrade hellenismen kulturellt
såväl Italien som de västliga provinserna, men
Rom hävdade sig språkligt, och latinet blev efter
hand v. E:s språk. Tyngdpunkten inom det
romerska riket hotade att förskjutas österut,
men Augustus’ seger över Antonius (31 f. Kr.),
varigenom grunden lades till det romerska
kejsardömet, innebar tillika en seger för E. över
den hellenistiska orienten och säkrade ledningen
inom riket åt det latinska Medelhavsområdet för
ytterligare 300 år. Inom detta hade redan på
50-talet f. Kr. en helt ny situation inträtt genom
Caesars erövring av det transalpinska Gallien,
d. v. s. nuv. Frankrike, Schweiz, Belgien och
Västtyskland fram till Rhen. Romaniseringen av
Gallien, som snabbt kom att inta en ledande
ställning inom den v. rikshalvan, lade en fast grund
för den kommande utvecklingen där. Genom
Rhen-gränsen sattes också för århundraden
framåt en damm mot germanerna, vilka, efter det att
den keltiska expansionen ebbat ut, trängt
söderut, satt sig i besittning av de foma keltiska
områdena i mell. och s. Tyskland och redan börjat
gå över Rhen. Romarrikets utvidgning i E.
fortsatte även under den äldre kejsartiden.
Redan Augustus lät föra fram gränsen i n. ö. till
Donau, men försöket att flytta fram
Rhen-gränsen till Elbe fullföljdes icke efter nederlaget i
Teutoburgerskogen (9 e. Kr.); dock avskars
vinkeln mellan övre Donau och Rhen genom
införlivandet år 74 av Neckar-området, Agri
decumates. Britannien, som redan intresserat
Caesar, erövrades 43—83 upp till Firth of
Forth, och 106 gjordes Dakien (nuv. Rumänien)
till provins. Därmed uppnådde Rom sin största
territoriella utsträckning i E. Samtidigt gjorde
dess politiska och kulturella inflytande sig starkt
gällande bland germanerna, vilka alltsedan de
romersk-germanska krigen omkr. vår
tideräknings början voro romarnas närmaste grannar
från Rhenmynningen bort mot Donaukröken. Det
romerska inflytandet över germanerna
underlättades av dessas starka politiska splittring. Bland
de germanska stammarna nämnas främst c h a
u-ker, cherusker och chatter i v.
Tyskland, markomanner i Böhmen samt
vandaler, burgunder och goter i
landet mellan Böhmen och Weichsels utflöde i
Östersjön. Redan omkr. 100 e. Kr. omtalas
svionernas stam, d. v. s. svearna, tydligen
på Skandinaviska halvön, ö. om germanerna,
vilkas område inneslöt Weichselområdet, bodde
vid denna tid vid östersjökusten säkerligen
baltiska folk och längre söderut s 1
a-v e r. Det dittills fredliga förhållandet mellan
romare och germaner avlöstes under 1 oo-talet av
svåra krig. Markomannerna gingo vid seklets
mitt till anfall mot romerska riket
(markomanner-krigen), men det lyckades romarna, om ock med
svårighet, att återställa lugnet vid gränsen. Den
egentliga anledningen till kriget torde ha varit, att
markomannerna trängdes mot s. av andra,
norrifrån kommande germanfolk. Inom den germanska
världen härskade även efter markomannerkrigens
slut stor oro, och folkförflyttningarna fortsatte.
De viktigaste voro, att goterna från Weichsels
mynning ryckte mot s. ö. och slogo sig ned i
s. Ryssland, där de omtalas i början av
200-talet, samt att de s. v. om Weichsels mynning
bosatta burgunderna ung. ett halvt sekel senare
trängde mot s. v. till Maindalen. Under samma
årh. skedde en viss konsolidering bland de
väst-germanska stammarna, som slöto sig samman i
stamförbund, alemanner vid den
romerskgermanska gränsen längst i s., franker n.
därom utmed Rhen samt s a x a r e vid
Tysklands nordsjökust. Efter 200-talets mitt
drabbades romerska riket av en svårartad politisk
och ekonomisk kris, varunder riksenheten ej
gick att upprätthålla. Bl. a. Gallien och
Britannien voro under egna kejsare tidvis
oberoende av Rom. överallt längs med gränsen gingo
germanerna till anfall långt in på romerskt
område; över Svarta havet gjorde goterna
härnadståg mot Balkanhalvön, över Nordsjön
saxarna mot Britannien och Gallien. Endast med
största svårigheter kunde de kraftfulla
romerska soldatkejsarna mot 200-talets slut
återställa riksenheten och — något så när — lugnet
vid gränserna. Romarnas senast gjorda
erövringar i E., Agri decumates i s. v. Tyskland
och Dakien n. om nedre Donau, måste dock
uppges. Sistn. område togs i besittning av
goterna, som utvecklats till det ledande germanfolket.
Den gotiska traditionen vet att berätta om ett
mäktigt gotiskt rike vid denna tid i Östeuropa.
Under 300-talet nåddes E. av en av de många
folkböljor, vilka såväl i förhistorisk som i
historisk tid nått det österifrån. Denna gång var det
hunnerna, som trängde fram. Flertalet i ö.
E. boende folk, bl. a. de östligt boende goterna,
östgoterna, erkände hunnernas överhöghet. En del
av de n. om Donau boende goterna,
västgöterna, begärde att få jord upplåten åt sig inom
romerska riket mot att som dess bundsförvanter
(foederati) värja gränsen. Detta beviljades, och
västgöterna överskredo 375 Donau, varefter dock
krig utbröt mellan dem och kejsaren. Detta
räknas som upptakten till den stora germanska
folkvandringen, varunder germanerna gradvis
över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
