Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exigibel - Exil - Exilregering - Exin - Existens - Existensminimum - Existentialism, existentialfilosofi, existensfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Exil—Existentialism
86
(om en rättsbestämmelse). —
Subst.: E x i g i b i 1 i t è t.
Exil (fr. exil, lat.
exsi’-lium), landsflykt,
landsförvisning; särskilt
judarnas lands flyktstid i Babylon,
exilen.
Exilregering, regering,
som på gr. av krig el.
revolution flytt till främmande
land el. som bildats
utomlands och som gör anspråk
på den lagliga makten i
hemlandet. Under 2:a
världskriget blev denna företeelse
ett betydande politiskt och
folkrättsligt problem.
Exin, bot., se Pollen.
Existe’ns (fr. existence),
tillvaro, verklighet, liv,
bestånd; varelse (en
”misslyckad e.”).
Existe’nsminimum (av fr. existence, utkomst,
och lat. mi’nimum, det minsta), den summa,
vilken anses nödvändig, för att en medborgare må
kunna leva utan att anlita den allmänna
välgörenheten. I svensk skattelagstiftning har e. gjorts
skattefritt genom s. k. ortsavdrag.
Existentiali’sm, även kallad
existential-filosofi, existensfilosofi, är en
filosofisk riktning, som under och efter 2:a
världskriget blivit livligt uppmärksammad och som
spelat stor roll för skönlitteraturen, särsk. den
franska, under samma tid. E. utformades i
mellankrigstidens Tyskland främst av psykiatern och
filosofen Karl Jaspers (f. 1883), som
närmast har sina förutsättningar i tysk idealistisk
filosofi, särsk. Kant, och Martin H e i d e
g-ger (f. 1889), vilken fått sin grundläggande
utbildning genom E. Husseris fenomenologi.
Båda ha utbildat en förtvivlad, tragisk livssyn. Bl. a.
betonade Pleidegger ångesten inför döden,
intigheten, förintandet. Av särskild betydelse blev e.,
sedan den upptagits och på ett personligt sätt
formats av den franske filosofiläraren och förf.
Jean-Paul S ar tre (f. 1905). En
självständig, på katolskt kristen grund vilande variant av
e. företrädes av fransmannen Gabriel M a
r-cel (f. 1889). Som sin föregångsman se e:s
representanter Sören Kierkegaard, vars
betonande av ångesten och människans ensamhet inför
”gud” har spelat en stor roll för e., icke minst
i Sartres utformning.
E. är ett slags metafysik: ”varats” problem
har stått i förgrunden för dess företrädare,
vilket kommer tydligt fram i titeln på några av
deras huvudverk, Heideggers ”Sein und Zeit”
(1927), Marcels ”Étre et avoir” (1935), Sartres
”L’ètre et le néant” (1943). Huvudbegreppet
inom e. är ”existensen”, det omedelbara varat;
det finns redan klart utformat hos Kierkegaard.
I sin kamp mot Hegels lära, att det sanna varat
(”essentia”) föregick och var förutsättningen för
det individuellt och konkret existerande, hävdade
Kierkegaard ”existensens” företräde framför ”es-
Flygbild över Exeter; mitt på bilden katedralen.
sensen”. E:s huvudbegrepp är svårt att definiera.
Alla utsagor om existensen kännetecknas enl. e.
därav, att deras sanning icke allmängiltigt kan
bevisas utan endast fattas med hjälp av
tänkandet över den egna existensen. Existens
betecknar det mänskliga varat, som skiljer sig från
allt annat vara därigenom, att det låter sin egen
mening, innebörd, bli ett livsviktigt spörsmål.
Existens har endast människan, människan är
existens, men å andra sidan ä r aldrig existensen,
den skapar sig själv i frihet, den tillbliver;
jaget är ett varande i absolut konkret form, det
förblir detsamma, även om de variabla
egenskaperna skulle växla. Existensen angripes däremot
av sin motsats, icke-varat, och erfarenheten av
detta intet resulterar i ångest-upplevelser. Sartre
laborerar med termerna vara ”i sig” (”étre en
soi”) och vara ”för sig” (”ètre-pour-soi”).
Ett ting existerar ”i sig”, det är allt, vad
det är, det är och äger sin fulla ”essence”,
under det att människan skiljer sig från tingen
just genom att vara ”för sig”, hon är aldrig
som tingen identisk med sig själv, hon är aldrig
allt, vad hon bör vara, det finns alltid ett
avstånd mellan vad hon syftar mot och vad hon
kan fullborda, vilket i sin tur enl. Sartre
innebär, att det i människan finns ett element, som
icke hör ihop med ”varat” ^1’ètre”) utan med
”intet” l”le néant”). Särskild uppmärksamhet
har Sartres morallära väckt. Eftersom ingen
gud finnes, förklarar Sartre i ”L’existentialisme
est un humanisme” (1946; sv. övers, s. å.), är
människan ”övergiven” (”délaissé”), placerad i ett
absolut likgiltigt universum. Då vidare
”existensen” går före ”essensen”, kan man icke räkna
med en given mänsklig ”natur”; det finns ingen
determinism: människan är fri. Emellertid finns
det icke heller några värden, som kunna
vägleda den enskilde, när han skall handla. Som fri
är människan å andra sidan ansvarig icke endast
för sig utan för alla människor, i det att hon i
handlandet blir en förebild för andra, skapar en
bild av människan, sådan som hon bör vara. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
