Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farensbach, 1. Jürgen - Farensbach, 2. Volmar - Fargalt, orne - Farge - Fargo - Fargue, Léon Paul - Farhult - Faria, Joseph de - Faria e Sousa, Manoel de - Farin, farinsocker - Farina, Johann Maria - Farina, Salvatore - Farinacci, Roberto - Farinelli, Arturo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
Fargalt—Farinelli
222
militär (1551—1602). Han härstammade från
en gammal rhenländsk adelssläkt, vilken blivit
bofast i Estland. Efter ett äventyrligt krigarliv,
bl. a. i svensk och rysk tjänst, kom F. till
Danmark och blev där hovmarskalk hos Fredrik II.
Han var en tid dansk ståthållare på ösel och
trädde 1580 därjämte i polsk tjänst. Han var
bl. a. Sigismunds högt betrodde krigsöverste vid
det misslyckade fälttåget i Sverige 1598.
2) Volmar F., den föreg:s son, äventyrare
(1586—1633). Han blev 1611 polsk guvernör
över Livland men bedrev härunder ett livligt
intrigspel med svenskarna. Han tjänade senare
olika herrar och råkade 1626 som kejserlig
överste i dansk fångenskap, utlämnades till
Sverige och satt maj—okt. s. å. fången på
Grips-holm. Därefter var F. till 1628 ånyo överste
i kejsarens tjänst men uppsökte okt. s. å. svenska
högkvarteret i Elbing och lyckades få sig
anförtrodd en diplomatisk mission till Bethlen Gåbor
av Siebenbürgen. Återkommen efter misslyckat
värv, var han 1630 svensk värvare i England och
stred 1631—32 i Tillys armé. I Ingolstadt
häktades han som misstänkt för att ämna övergå till
svenskarna och dömdes i Regensburg som
förrädare till döden och avrättades där 21 maj
(n. st.) 1633. — F. var en typisk lyckoriddare:
tapper, stortalig, opålitlig och hänsynslöst
självisk. — Litt.: N. Ahnlund, ”Krigare, diplomat
och statsfånge” (i ”Storhetstidens gryning”,
1918).
Fargalt, or ne, fullvuxen, avelsduglig tam
svinhanne.
Farge, ort i Hannover, på Wesers h. strand
20 km n. v. om Bremen; under 2:a
världskriget en betydande u-båtsbas, vars kraftiga
far-tygsbunkrar förstördes 1947.
Fargo [fä’gåu], största staden i Nord-Dakota,
U.S.A., vid Red River och gränsen mot
Minnesota; 38,000 inv. Viktig järnvägsknut med
betydande spannmålshandel.
Fargue [farg], Léon Paul, fransk
författare (1878—1947). Genom sina diktsamlingar,
bl. a. ”Tancrède” (1894) och ”Poèmes” (1912),
förvärvade han en framträdande plats i fransk
lyrik. Målerisk bildfantasi och musikalisk form
göra honom till Verlaines måhända förnämste
lärjunge och efterföljare. F. verkade även som
kritiker och essäist. Under 1930-talet vände sig
F. på allvar till prosan. Han skapade som
prosaist en egen genre, en blandning av essä,
kåseri och prosapoem, där han främst utnyttjade
sina konstnärsminnen och sin intima
förtrogenhet med staden Paris’ topografi och historia
(”D’après Paris”, 1932, ”Le piéton de Paris”,
1939, ”Haute solitude”, 1941, ”Déjeuners de
soleil”, 1942, ”Refuges”, s. å., ”Lanterne
ma-gique”, 1944, ”Composite”, s. å., tills, med A.
Beuckler, ”Méandres”, 1946, ”Portraits de
fa-mille”, 1947, ”Paris-sur-Seine”, 1948).
Farhult, socken i n. v. Skåne, vid inre
Skäl-dervikens s. strand, Luggude härad, Malmöhus
län; 21,13 km2, 957 inv. (1951). Tillhör
häradets n. slättparti. Enstaka ek- och
bokskogsdungar. 1,863 har åker. Vid statsbanelinien
Åstorp—Mölle ligger stationssamhället M j
ö-hult med c:a 300 inv. Egendomar: Lönshult
och Mjöhultsgården. Den lilla romanska
grå-stenskyrkan är trol. från början av 1200-talet.
Bildar med Jonstorp ett pastorat i Lunds stift,
Luggude n. kontrakt; tillhör storkommunen
Jonstorp.
Faria’, Joseph Custodi de, fransk
magne-tisör (omkr. 1755—1819). Gentemot Mesmer
och hans anhängare, som ansågo, att de
hyp-notiska fenomenen voro verkan av ett magnetiskt
fluidum, hävdade F., att dessa berodde på
subjektets inbillning. F. utgav 1819 ”De la cause
du sommeil lucide”. A. Dumas d. ä. har
skildrat F. i ”Greven av Monte Cristo”.
Fari’a e Sousa [i sau’za], Manoel de,
portugisisk historieskrivare och skald (1590—
1649). Han skildrade det portugisiska väldet i
de fem världsdelarna. Ehuru portugis till
börden, skrev han mestadels på spanska. Av hans
verk märkas ”Asia portuguesa” (3 bd, 1666—
75), ”Europa portuguesa” (3 bd, 1678—80) och
”Africa portuguesa” (1681) samt diktsamlingar.
Farin, farinsocker, en mer el. mindre
gulaktig sockerprodukt, som vid
raffinaderierna utvinnes ur avfallssirap el. melis.
Fari’na, Johann Maria, tysk teknisk
fabrikant (d. 1766), se Eau de Cologne.
Fari’na, Salvatore, italiensk författare
(1846—1918). F:s berättarkonst utmärker sig
för en älskvärd framställning av företrädesvis
det borgerliga livets familjescener. Av
romanerna må nämnas ”Due amori” (1869), ”11 tesoro
di Donnina” (1874), ”Amore bendato” (1877;
”Blind kärlek”, 1880; ”Med förbundna ögon”,
1886), ”Amore ha cenfocchi” (1883; ”Kärlekens
argusögon”, 1884); betydelsefullare än
romanerna är dock novellcykeln ”Mio figlio” (1879—
80; ”Mitt barn”, 1890). Självbiografisk är ”La
mia giornata” (3 bd, 1910—15). — Litt.: Monogr.
av A. de Gubernatis (1910).
Farinacci [-na’tji], Roberto, italiensk
politiker (1893—1945). Han var efter 1 :a
världskriget en av ledarna för den
antikommunistis-ka rörelsen i Italien och deltog i organisationen
av det fascistiska partiet, vars generalsekr. han
var 1924—26. 1933 blev han ånyo inkallad i
fascismens stora råd. Efter konung Viktor
Emanuels kapitulation blev han Mussolinis
representant i tyska högkvarteret i Italien och
försökte återupprätta en fascistisk regim. Han
tillfångatogs i april 1945 av italienska partisaner,
dömdes till döden av en folkdomstol och
avrättades.
Farinelli, A r t u r o, italiensk
litteraturhistoriker (1867—1948), prof, i tyska 1896—1904 vid
univ. i Innsbruck, från 1907 i Turin. Några
av F:s mest kända arbeten äro ”Grillparzer und
Lope de Vega” (1894), ”Dante in Spagna,
Fran-cia, Inghilterra, Germania” (1922) och
”Guillau-me de Humboldt et 1’Espagne avec une esquisse
sur Goethe et l’Espagne” (1924). Han har även
publicerat specialstudier över tysk romantik,
”Hebbel e i suoi drammi” (1912), ”11
roman-ticismo in Germania” (2:a uppl. 1923) etc., en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
