Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feif, Casten - Feijó, Antonio de Castro - Feilberg, 1. Henning Frederik - Feilberg, 2. Ludvig - Feilitzen, von, släkt - Feilitzen, 1. August Gustaf Reinhold von - Feilitzen, 2. Urban von - Feilitzen, 3. Carl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
F eif—F éilitzen
288
Feif, C a s t e n, frih., ämbetsman (1662—
1739). Han tillhörde en till Stockholm på
1600-talet inflyttad skotsk släkt, av vilken olika
medlemmar adlats med namnen Adlerstolpe,
Ehren-sparre och Feif. F. var först hattmakarlärling,
ingick 1682 i kungl. kansliet, blev sekr. 1704
och adlades 1705. Han blev krigsråd 1708,
kansliråd och statssekreterare vid inrikesexpeditionen
1709. I Bender intog F. en medlande ställning
mellan rådet och konungen. Han tyckes ha varit
inflytelserik i finansfrågor. F. var 1715 med
Karl XII i Stralsund, blev s. å. frih. och var
ombudsråd vid krigsexpeditionen 1715—’19. På
denna post uppbar han en krigs- och
sjöministers under de alltmera betungande krigsåren
oerhörda arbetsbörda. 1723 blev han president
i Statskontoret. F. var idérik och nitisk samt
synes, trots beskyllningar för motsatsen, ha varit
oegennyttig.
Feijö [fai^å’], Antonio Joaquin de
C a s t r o, portugisisk diplomat och skald (1860
—1917). Han blev 1893 chargé d’affaires och
1902 minister i Stockholm, där han stannade till
sin död. F. hängav sig tidigt åt skaldekonsten
och intog en plats i den grupp av lyriker, som
i Portugal motsvarade de franska
”Parnassi-ens”. Bland hans verk må nämnas
diktsamlingarna ”Lyricas e bucolicas” (1884) och ”Hha dos
amores” (1897). Av F:s dikter har Göran
Björkman översatt till svenska bl. a. ”Fallna blad”
(1893) och ”Dikter” (1895).
Féi’lberg. 1) Henning Frederik F.,
dansk folklivsforskare (1831—1921). F. blev
1855 teol. kand, och 1859 kyrkoherde i Slesvig
men avsattes 1864 av
de tyska
myndigheterna. Han var
kyrkoherde i trakten av
Ribe 1868—91 och
ägnade sig därefter
uteslutande åt sina
vetenskapliga arbeten.
1863 utgav han en
god skildring av
folklivet i mellersta
Slesvig, ”Fra heden”, och
1889 den
förträffliga folklivsskildringen
”Dansk bondeliv,
navn-lig i Vestj ylland”
(2: a uppl. 1898; bd 2 1899). Ett senare stort
populärt verk är ”Jul” (2 bd, 1904), vari han
sökte klarlägga julens uppkomst och innebörd
som folklig högtid. 1886—1914 utkom F :s
huvudarbete, ”Bidrag til en ordbok over jydske
almuesmål”, ett ypperligt och omfattande
språk-vetenskapligt verk, som tillika ger en mängd
upplysningar om allmogens liv och tänkesätt. I
serien ”Danmarks folkeminder” utgav han
specialstudierna ”Biærgtagen” (1910), ”Sjæletro”
(1914) och ”Nissens historie” (1918). Hedersdr
vid Köpenhamns univ. (1914). F. var en bland
de förnämsta kännarna av nordisk folkloristik. —
Biogr. av M. Kristensen (1923).
2) Ludvig Tage Christian Müller F.,
för
fattare (1849—1912). Han blev 1883 doc. i
väg- och vattenbyggnadslära vid Landbohöj
skolen och 1887 regeringens inspektör för
folkhögskolorna. I en rad arbeten, bl. a. ”Om störst
udbytte af sjælsevner” (1881; ”Nutids själavård”,
1917), ”Om ligelöb og kredsning i sjælelivet”
(1896) och ”Om sjælelig ringhed” (1899—1902),
framlade han en egendomlig psykofysisk
lev-nadslära, där han drog analogier mellan det
mänskliga själslivet och en mekanikens lagar
underkastad maskin. F :s saml. skr. utgåvos
1914—15. — Litt.: V. Cavling, ”L. F. og hans
levelære” 61915; 2:a uppl. 1927).
FéKlitzen, von, svensk släkt. Adam v.
F. (d. omkr. 1674) inkom 1620 från
Branden-burg till Sverige och fick gods i Livland. En
gren, som blev upphöjd i svenskt adligt stånd
1818, utslocknade 1893.
1) August Gustaf Reinhold- von
F., konteramiral (1815—98). Han utförde ett
flertal betydelsefulla sjöartilleristiska
konstruktioner. F. blev 1871 chef för Förvaltningen av
sjöärendena och efter detta ämbetsverks
omorganisation ordf, i Marinförvaltningen (1877—83).
2) Olof Otto Urban von F., den föreg:s
brorson, författare, mest under märket
Robin-son (1834—1913). Han blev 1853
underlöjtnant; tog avsked som kapten 1885. Sedan 1859
ägare av Lövingsborg, Skeda socken, ägnade sig
F. åt jordbruk men sysslade helst med
författarskap. Detta började med den anonyma
äk-tenskapsnovellen ”Erik Werner” (1874) och
”Protestantismens Mariakult” (s. å.), en tungläst
avh., vari han med sympati för
kvinnoemancipationen likväl
varnade för missbruk
av friheten. Boken
kom att få stor
betydelse för Ellen Key,
under lång tid F :s
förtrogna vän.
Erkännande väckte ”Ibsen
och äktenskapsfrågan”
(1882), som varmt och
optimistiskt sökte
tolka Ibsens insats på
detta område. Som
1880-talets typiske
kritiker, den nya
naturalismens förstående
be
dömare, framträdde F. i ”Realister och
idealister” (3 bd, 1885). — Monogr. av A. Forsström
(1924).
3) Carl Henrik Jobst von F., den föreg:s
bror, mosskulturfrämjare (1840—1901). Han
genomgick Falu bergsskola 1865—66. Han
ägnade sig 1867—76 åt industriella företag och
öppnade 1877 i Jönköping en enskild kemisk
station för jordbruket och näringarna, vilken 1885
ersattes av en statens anstalt för samma
ändamål med F. som föreståndare. Han blev den
ledande och drivande kraften i det vid denna
tid så starkt framträdande arbetet för odlingen
av kärr- och mossjord. Han var den egentlige
stiftaren av Svenska mosskulturföreningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
