Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finkel - Finkelolja - Finkfåglar - Finkornframkallare - Finksläktet - Finland - Läge, höjdförhållanden och vattendrag - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
F inkel—F inland
430
Bergfink, hona. Ur ”Våra fåglar i Norden”.
släktet, tallbiten, domherren, sisksläktet,
steglit-san, hämplingsläktet, grönfinken, finksläktet och
sparvsläktet.
Finkel, se Finkelolja.
Finkelolja, en biprodukt, som bildas vid
alkoholframställning ur potatis, korn el. dyl.
genom sönderdelning av de i utgångsmaterialen
befintliga äggviteämnena. F. består i huvudsak
av amylalkohol och isobutylalkohol samt något
propylalkohol, fettsyror, estrar och organiska
baser. Den har högre kpt än etylalkohol. Vid
tillräckligt låg vattenhalt blir den därför
destilla-tionsåterstod, men vid hög vattenhalt får man
vatten som återstod.
Finkfåglar, Fringi’llidae, familj, tillhörande
underordn. sångfåglar (Oscines) av ordn.
tättingar (Passeres). Näbben är kägelformad,
rätt kort, stark och med inböjda kanter. Tar sen
är måttligt lång och tårna korta. Fjäderdräkten
är tät, mjuk och slät, färgen vanl. olika hos de
båda könen. F. rugga endast på hösten, och
färgförändringen på våren beror på brämfällning.
Sommartiden leva de flesta f. parvis men
samlas om vintrarna vanl. i stora flockar. F. bebo
hela jorden utom Australien. Fam. omfattar
omkr. 1,200 arter och underarter, fördelade på
två underfamiljer, fältsparvar (Emberizini) och
finkar.
Finkomframkallare, speciell fotografisk
fram-kallare med sådan sammansättning, att den i
förening med överexponering ger negativ med
utpräglat små silverkorn på finkorniga
emulsioner (finkornfilm).
Finksläktet, Fringi’lla, släkte av fam.
finkfåglar, underfam. finkar. Näbben är konisk,
rak och övernäbben inskuren bakom spetsen. I
Sverige finnas två arter, båda flyttfåglar. B
o-f i n k e n (F. coelebs) är på huvudet grå,
ryggen är kastanj ebrun, buksidan rödbrun och
vingarna brunsvarta med två vita tvärband. Honan
är ovan olivgrå, under ljusgrå men med vingarna
färgade som hanens. Bofinken förekommer över
hela landet och hör till Sveriges allmännaste
fåglar. Han är omtyckt för sin nätta sång, sitt
prydliga yttre och orädda uppträdande. Honan
lägger vanl. två kullar om 2—7 ägg, i vilkas
ruvning även hanen deltager. Bofinken lever om
sommaren huvudsakligen av insekter, maskar
o. dyl. Bergfinken el. norrkvinten (F.
montifringilla) skiljer sig från föreg. huvudsaki.
genom sin vita bakrygg. Översidan är f. ö. svart,
bröstet rostgult och buken vit. Bergfinkens
utbredning är begränsad företrädesvis till
fjälltrakternas björkbälte. Till sina levnadsvanor
erinrar den om bofinken.
Finland (fi. Su’omi), republik i n. Europa, ö.
om Bottniska viken och n. om Finska viken,
i ö. delen av Fennoskandia; 337,113 km2, därav
31,750 km2 inre vattendrag; 4,231,000 inv. (1950).
Huvudstad är Helsingfors (Helsinki), 399,000
inv. (1950). Se karta vid Fennoskandia.
Läge, höjdförhållanden och vattendrag. F.
sträcker sig från 590 30’ 10" n. br. (Bogskär,
Föglö socken, Åland) till 700 5’ 30” n. br. (i
Utsjoki socken, Finländska Lappland) samt från
19° 7’ 3" ö. Igd (Märkets hällar, Eckerö
socken, Åland) till 310 25’ 20" ö. Igd
(Virma-järvi i Ilomantsi socken). F. gränsar i s. till
Finska viken, i v. till Ålands hav, Bottniska
viken och Sverige genom Köngämä, Muonio och
Torne älvar, i n. och n. v. till Norge delvis
genom Tana älv, i ö. till Sovjetunionen. — F.
har en terräng, som starkt erinrar om den
öst-och mellansvenska och som danats genom samma
faktorer som denna. Kusterna omgivas av
skärgård, olika starkt utbildad alltefter
berggrundens och ytlagrens beskaffenhet. Landytan är
småkuperad, i stort sett en platå, sönderstyckad
av sänkor, upptagna av otaliga sjöar och
mossar, och däröver höja sig smärre bergkullar.
Endast längst uppe i n. v. påträffas verkliga
fjälltrakter. I Enontekis’ lappmark, i kilen
mellan Sverige och Norge, ligger F :s högsta punkt,
Haldefjäll el. Haltiatunturi (1,324 m). I
mellersta F. nå endast enstaka höjder över 300 m
ö. h., och högsta delen av södra F :s högsta ås,
Salpausselkä stannar vid 247 m ö. h. —
Morfo-logiskt råder en betydande kontrast mellan det
inre F., den finska sjöplatån, med av sjöar och
vattendrag sönderstyckad landyta, samt
kustlandet längs Finska viken och Bottniska viken,
där motsatserna utjämnats av havsavlagringarna.
De mest betydande älvarna äro till Bottniska
viken Torne älv på gränsen mot Sverige och
den större Kemi älv, båda fattiga på sjöar, samt
Ule älv från Ule träsk, längre mot s. Kumo
älv, avlopp för Näsijärvi—Pyhäjärvi
sjösystem, och till Finska viken Kymene älv, avlopp
för det centrala Päijänne sjösystem, ävensom
Vuoksen, östra F :s stora flod, som över sjön
Saima avvattnar den största och sjörikaste
delen av finska sjöplatån. Kustlandets åar äro i
regel korta och fattiga på sjöar. Inom
sjöplatån rinner vattnet genom korta, forsrika
flodlopp från sjö till sjö, bildande s. k. stråtar, vilka
förenas till ovan nämnda centralsjöar.
Geologi. F. bildas av urgammal berggrund, på
vilken de lösa bildningarna av kvartär ålder
vila. Mellan den förra och de senare finnes en
väldig lucka i formationsföljden, fr. o. m. kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
