Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Geologi - Klimatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
Finland
432
Rullstensås i s. Finland.
brium t. o. m. tertiär, med undantag av
obetydliga partier av kambro-silur på Åland.
Berggrunden visar till väsentlig del de djupt
denu-derade rötterna av forna bergskedjor. De
innehålla gnejser o. a. starkt metamorfoserade
skiffrar, graniter i stor utsträckning ävensom
gabb-ro och andra basiska bergarter. Bland de
meta-morfa skiffrarna ingå både vulkanogena och
se-dimentogena bildningar. Inom vidsträckta
områden finner man en intim blandning av
skifferformationerna med graniter el. s. k. migmatiter.
Man kan urskilja åtm. två huvudzoner av de
forna bergskedjerötterna. Den ena sträcker sig
genom F :s södra del mellan kusten och en linje
Tammerfors—Nyslott i n. Den hör till det
sve-ko-fenniska stråket, en direkt fortsättning av
berggrunden i Mellansverige och dess bergslag.
I denna ingå migmatiter, gnejser och skiffrar av
olika slag, kristallin kalksten, skarn och även
malmer, som dock bilda små och lågprocentiga
förekomster. — Mest bekant bland dem är
Ori-järvi koppargruva. Den andra bergskedj ezonen
stryker från Lagoda i s. genom östra F. till
Lappland i n. Här förekomma konglomerater,
dolomit m. m., hörande till en endast svagt el.
ej alls metamorfoserad s. k. jatulisk avd., samt
fylliter, glimmer- och hornbländeskiffrar,
kon-glomerater, tälj sten m. m., som äro mer el.
mindre starkt metamorfoserade och
genomträngda av granit i motsats till de granitfria
jatul-formationerna. I de metamorfoserade stråken av
denna karelska zon av bergskedj erötter
förekomma bl. a. de rika fyndigheterna av
kopparmalm vid Outokumpu. Den mellersta delen av
södra F. intages av ett stort porfyrgranitområde.
I landets östligaste delar bildas berggrunden av
granitgnejs med skållor av gnejs,
skifferbergarter, amfibolit m. m., och i Lappland finnes ett
vidsträckt område av granulit. Inom det
sistnämnda har man funnit guldförande grus (vid
Ivalojoki m. fl. älvar). — Yngre än de urgamla
bergskedjorna och graniterna i dem äro
rapa-ki vigraniterna och dem åtföljande kvartspor
fyrer. Av rapakivi bildas bl. a. ett stort område
i ö. Nyland och Sydkarelen ävensom på Åland.
På rapakivi följa röda sandstenar av s. k.
jot-nisk ålder, liggande i horisontalt, ostört läge. Det
viktigaste området ligger vid nedre loppet av
Kumo älv. Dessa sandstenar och rapakivi
genomsättas av olivindiabas (= Äsbydiabas i Sverige).
Den kvartära inlandsisen rörde sig från
Skandinavien över F. och räfflade i stort sett
berggrunden från n. v. mot s. ö. Den har kvarlämnat
morän, det allmännaste av allt grus, samt
ås-gruset, som bildar dels längsåsarna, dels
tväråsarna, av vilka de märkligaste äro
Salpaussel-käryggarna, som genomdraga F. från Hangö
till Joensuutrakten och utvisa, var inlandsisens
rand befann sig under övergången från den
go-tiglaciala epoken till den finiglaciala. Leror och
andra vattensediment intaga landets lägre delar.
De högsta gamla strandlinjerna från de
forntida hav, isdämda sjöar och insjöar, som växlat
med varandra i det baltiska området, anträffas
vid omkr. 90—100 m ö. h. i landets s. ö. del
och vid den dubbla höjden längst i n. v. i
Österbotten, dock med många variationer uppåt och
nedåt. Den påfallande skillnaden i landytans
beskaffenhet under och ovanför dessa högsta
strandlinjer har tryckt sin prägel på
landskapen i F. I de förra (de subakvatiska) finnas
åsarna, de storsteniga moränsluttningarna, kala
hällarna och kala bergen, och i dem har
odlingen fått fäste på de mer el. mindre
vidsträckta slättmarkerna och dalsluttningarna, där
väsentligen lera men även sandjord och torv
bilda alven. Å andra sidan finner man i de
senare, supraakvatiska markerna morängruset
fortfarande täcka höjder och berg.
Klimatet i F. är kallt och relativt fuktigt,
både maritimt och kontinentalt påverkat.
Ärs-medeltemp. varierar mellan 50 (Åland) och —30
(n. Enontekis). Årets kallaste månad är febr,
med en medeltemp. av —20 på v. Åland, —5^3
i Helsingfors, —7° till —ii° på inre sjöplatån
och —150 i n. Enontekis. Varmast är juli med
över 170 i medeltal is. F :s inland, avtagande
långsamt mot n. till 120 i östligaste Enare.
Års-amplituden är vid östersjökusten 180, för övrigt
över 20°, i det inre landet 250—270 och störst,
290, i v. Lappland, beroende på att klimatets
kon-tinentalitet tilltager med avståndet från havet.
Köldperioden (dygnstemp. under o°) räcker i
landets kallaste delar i medeltal 225, i Egentliga
Finland och v. Nyland 135 och ytterst i
havsbandet i s. v. blott 105 dagar. Midnattssol har
F. n. om 65° 42’ n. br. I n. Utsjoki räcker den
73 dagar, medan polarnatten varar 51 dagar.
Vindhastigheten är i allm. låg, inlandet i
medeltal 3,8 m/sek, vid kusten 4,2 m/sek och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
