Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornkristen konst - Fornkunskap el. arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Fornkunskap
816
Klostret Kalat-Semens basilika, Nordsyrien.
Korpartiet. Slutet av 400-talet.
vanden efter andra uttryckssätt än den hedniska
konstens.
Inom arkitekturen framträda särskilt
gravbyggnaderna. Bland underjordiska
gravanläggningar äro Roms katakomber de märkligaste. I
orienten förekomma sådana rätt sparsamt.
Ne-kropolerna i Syrien och Nordafrika ha olika
typer av gravbyggnader ovan jord, pyramid- och
centralmausoleer samt rotundor. Den kristna
basilikan har sannolikt uppstått som en syntes av
många äldre byggnadsformer, bland vilka dock
vissa hedniska tempelformer (det orientaliska
gårdstemplet), särsk. i Syrien, Nabatéen och på
Cypern, torde ha spelat en avgörande roll. Jämte
långkyrkan, basilikan, märkas även
centralkyrkan och kupolbyggnaden, vars ståtligaste
monument, Sofiakyrkan i Konstantinopel, förebådar
och inleder den bysantinska konsten. I
Västromer-ska riket äro centralbyggnader ej så vanliga;
märkliga dylika äro gravbyggnaderna i Ravenna
över Galla Placidia (omkr. 440) och Teoderik
(omkr. 525). Även profanarkitektur förekom i f.
Bäst bevarade huskomplex finnas i mellersta
Syrien; av inskrifter får man veta både
byggnadsår och arkitekt (400- och 500-talet).
Måleriet ger den bästa inblicken i den
forn-kristna symboliken. Putti, eroter, muser, Amor
och Psyke lånades från antiken. De äldsta
bildframställningarna ha övervägande eskatologisk
karaktär. Roms katakombmålningar äro
synnerligen viktiga för kännedomen om den
fornkrist-na föreställningsvärlden och konsten. Beroendet
av antik väggmålningskonst är påtagligt. Med
den egentliga fornkristna arkitekturens
upp-blomstring på 300-talet började en ny gyllene
tid för väggsmyckningskonsten, och
mosaikarbeten i skönaste färgsammanställningar utfördes
både i det östromerska och i det västromerska
riket. Ravenna och Massilia förmedlade de
österländska stilformernas införande till Italien och
Norden.
Den judiska föreskriften om att
gudomligheten ej finge återges i bild verkade hindrande på
uppkomsten av en kristen skulptur. Under
trycket av grekisk-romersk konstuppfattning
utvecklades dock snart en plastiskt smyckande konst,
särskilt sarkofagskulptur, vars ikonografi —
liksom måleriets — röjer påverkan av
palestinen-sisk teologi och mindreasiatisk form. Den äldsta
fornkristna skulpturen hörde till den
alexandrinska konstkretsen. En yngre riktnings alster
bära-mindreasiatiska och antiokenska drag. I Rom
och av dess konst beroende trakter funnos
verkstadsskolor, som utgått från de äldre
österländska. I dessa upptogos grekiska stil former,
analogt med utvecklingen inom målar- och
mosaikkonsten. Övervägande gynnades reliefplastik;
friskulptur från den tiden är sällsynt. Mot slutet av
perioden påverkade bysantinsk stil även den
fornkristna skulpturen (särskilt märkbart i relieferna).
— Litt.: O. Wulff, ”Altchristliche und
byzanti-nische Kunst” (1914); C. M. Kaufmann,
”Hand-buch der christlichen Archäologie” (3 :e revid.
uppl. 1922) ; B. Thordeman, ”Kyrkoarkitekturens
härledning” (1923); J. Roosval, ”Fornkristen
konst” (i933)-
Fornkunskap el. arkeologi, i vidsträckt
mening vetenskapen om människosläktets
utveckling under äldre tider. Då skriftliga dokument
från längre tillbaka liggande tidrymder saknas
el. föreligga i blott ringa utsträckning,
sysselsätter sig f. huvudsaki. med övriga bevarade
rester, fornsaker och fornlämningar, av
mänsklig kultur. F :s metod, den
kompafativ-typologis-ka, är densamma, som tillämpas inom de flesta
övriga vetenskaper, särskilt naturvetenskaperna.
Man talar om vissa arkeologiska discipliner, som
genom det på dem nedlagda intresset vuxit sig
starka, ss. jämförande, förhistorisk
f., orientalisk f., av vilken den bibliska är
en del, klassisk f., som omfattar den
grekiska och romerska kulturen, och
medeltids-arkeologi, av vilken den kyrkliga utgör ett
specialområde. Förhistorisk f. omfattar
huvudsaki. Europas förhistoria men stöter samman med
orientalisk f. Amerikansk f. behandlar
hu-vudsakl. de amerikanska kulturfolkens historia
före Amerikas upptäckt.
Intresset för forntiden tändes under
renässansen, då antika och förhistoriska föremål
samlades i de påvliga palatsen samt i furstliga
personers konst- och kuriosakabinett. I Sverige
vaknade man tidigt till medvetande om betydelsen
av de inhemska fornlämningarna. Därom vittna
J. Bures runarbeten (omkr. 1600—20) och den
omständigheten, att regeringen 1630 utnämnde
två antikvarier. 1667 inrättades
Antikvitetskollegium, som bl. a. hade att samla runinskrifter och
undersöka fornlämningarna. Under senare delen
av 1700-talet var intresset för f. mycket ringa,
men det uppblomstrade på nytt i början av
1800-talet, då Götiska förbundet i sin tidskr.
Iduna intog arkeologiska uppsatser.
Klassisk fornkunskap. Den klassiska
forntidens lämningar av konstalster rönte f. ggn
en vetenskaplig behandling, då J. J. Winckelmann
sammanställde det då kända materialet i sin
”Geschichte der Kunst des Alterthums” (1764).
Mycket material bragtes i dagen genom de av
neapolitanska regeringen 1738—80 företagna
utgrävningarna i Herculaneum. Medlemmar av det
1734 i London stiftade Society of dilettanti gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
