Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fouillée, Alfred - Foul - Foulard - Fould, Achille - Foulques - Fouqué, Friedrich Karl de la Motte- - Fouquet el. Foucquet, Bernard - Fouquet el. Foucquet, Jean - Fouquet el. Foucquet, Nicolas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Foul—Fouquet
912
Arvid Fougstedt: Svarta rosor och gula, 1932,
Waldemarsudde.
i orsakssammanhanget. Friheten är en fordran,
som skall förverkligas. Denna tankegång om
idéerna som krafter Utvecklas sedan i F:s
metafysiska grundtanke, teorien om idées-forces.
Dessa idékrafter utgöra den sanna verkligheten,
och de realisera idealet genom att
genomtränga materien. På så sätt är F:s system en
syntes av platonismen och Spencers
evolutions-lära. Teorien om idékrafterna framställes och
utvecklas bl. a. i ”L’évolutionnisme des
idées-forces” (1890; 6:e uppl. 1920) och ”La
psycho-logie des idées-forces” (2 bd, 1893; ny uppl.
1921). På samma lära bygger F. också sitt
moralsystem i ”La morale des idées-forces” (1908;
3æ uppl. 1921). — Litt.: L Benrubi,
”Philo-sophische Strömungen der Gegenwart in
Frank-reich” (1928). ,
Foul [fåul], eng., idrottst., brott mot reglerna.
Foulard [folä’r], fr., tunt, mjukt tvåskaftat
klänningssiden (ofta imiterat i bomull) med
brokigt tryckta mönster.
Fould [fold], A c h i 11 e, fransk finansman
av judisk börd (1800—67). Han var 1849—1852
med två korta avbrott finansminister. F. blev
1852 ministre d’état och var 1861—67 ånyo
finansminister. Han var uppslagsrik samt
skicklig i att uppställa en budget, så att den gav
illusion av goda statsfinanser.
Foulques [folk], fr. (lat Fulco), namn på
flera medeltida grevar av Anjou, bl. a. F. III
(d. 1040), kallad F. Ner ra, samt F. V (1092
—1143), konung av Jerusalem från 1131. Denne
blev stamfar för huset Plantagenet genom sin
äldste son, Gottfrid av Anjou.
Fouqué [foke’], Heinrich Friedrich
Karl, baron de la M o 11 e-F., tysk skald
(1777—1843). Han deltog i frihetskriget 1813.
Dramat ”Sigurd, der Schlangentödter” (1808),
som jämte ”Sigurds Rache” och ”Aslauga”
bildar trilogien ”Der Held des Nordens” (1810),
återinförde den nordiska folksagan i den tyska
vitterheten. Den fina, djupsinniga sagan
”Un-dine” (1811; sv. övers. 1819, 1929) och
”Lebens-geschichte” (1840) må vidare nämnas. F. åtnjöt
en kort tid en utomordentlig popularitet, men
han stelnade snart i maner. Hans ”Ausgewählte
Werke” utkommo i 12 bd 1841. — Monogr.
av A. E. Hagemeister (1905) och Th. Krämer
(1913).
Fouquet [fokä’] el. Foucquet, Bernard,
fransk skulptör (f. 1640, dödsår okänt), fr. o. m.
1696 verksam i slottsbygget i Stockholm
(portalskulptur och
Le-j onbackens båda
bronslej on,
uppsatta 1702—04). F.
är mästare även
till epitafiet över
J. G. Stenbock
i Storkyrkan i
Stockholm. —
Monogr. av R.
Josephson (1928).
Fouquet [fokä’]
el. Foucquet,
Jean, fransk
målare (omkr. 1415
—omkr. 1480),
från Tours. F.
var i tjänst hos
Karl VII och
Ludvig XI, reste omkr.
1443 till Rom, tog
i Italien intryck av
tidig renässans men
var huvudsaki. påverkad av flamska målare.
Bland F:s porträtt märkes Karl VII, mager,
nervös, med sur och melankolisk uppsyn. Som
F:s bästa porträttverk brukar nämnas den s. k.
Melundiptyken, föreställande Étienne Chevalier
och hans skyddspatron, den helige Stefan,
tillbedjande madonnan. Den franska andan i F:s konst
kommer tydligt till synes i den världsligt
uppfattade madonnan, som enl. traditionen bär Agnes
So-rels drag. F :s miniatyrer präglas av en lyrisk
känsla för naturen, som bl. a. tar sig uttryck i en
realistisk behandling av ljuset och atmosfären.
De mest berömda av hans illustrationsverk äro
”Boccaccio” i Münchner Staatsbibliothek och
Étienne Chevaliers bönbok i Chantilly. ■— Litt.:
P. Wescher ”J. F. und seine Zeit” (1945).
Fouquet [fokä’] el. Foucquet, N i c
o-las, fransk finansman (1615—80). Han
inträdde tidigt i Parisparlamentet, där han 1650 blev
generalprokurator. Under fronden slöt sig F.
till Mazarin och blev 1653 finansminister
(surin-tendant des finances). Som sådan visade han
stor förmåga att anskaffa pengar men blandade
ihop statens och sina egna finanser och ökade
Bernard Fouquet: Bronslejon
på Lejonbacken vid Stockholms
slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
