Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foucaults pendelförsök - Fouché, Joseph d’Otrante - Foucher, Alfred - Foucquet - Fougères - Fougstedt, Arvid - Fouillée, Alfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
909
F ouché—F ouillée
910
ändrat, vilket lätt kan visas genom att man
låter en pendel svänga över en horisontell,
vridbar skiva, som bär pendelns upphängningsstativ.
Om jorden verkligen roterar från v. mot ö.,
måste en fritt svängande pendels svängningsplan
vrida sig medsols. Vid en av polerna synes
planet vrida sig ett varv per stjärndygn, vid lägre
breddgrad sker vridningen långsammare men
städse proportionellt mot sinus för latituden. F.
utfördes i Paris 1851 med en 2 m lång och 5
kg tung pendel; upprepades 1852 under
Pan-théons kupol med en 28 kg tung pendelkula (av
mässing), upphängd i en 67 m lång ståltråd.
Fouché [foje’], J o s e p h, hertig d’O t r a
n-t e, fransk polisminister (1759—1820). Han
uppfostrades inom oratorianorden och blev lärare
där i naturvetenskapliga ämnen. När
oratorianorden till följd av revolutionen upplöstes, blev F.
politisk verksam i Nantes. I sept. 1792 valdes F.
till medlem av nationalkonventet, där han
övergick till jakobinerna i den avgörande
omröstningen i processen
mot Ludvig XVI.
Han verkade därpå
med panikartad iver
som
konventskommis-sarie i landsorten och
var en av
exekuto-rerna av den
grymma straffdomen över
det upproriska Lyon.
Illa sedd av
Robes-pierre, återkallades F.
till Paris (april 1794),
där han i juli i
hög grad bidrog till
diktatorns fall. Själv
nödgades han s. å. i djup misär lämna
politiken. Som arméleverantör lyckades han
efter hand samla förmögenhet. Han anlitades
med framgång av sin vän Barras i diplomatien,
var polisminister från aug. 1799 och medverkade
genom tvetydig passivitet till brumairekuppens
framgång (nov.). F. motsatte sig emellertid
förstulet Bonapartes envåldsplaner, varför hans
ämbete indrogs (aug. 1802). Han böjde sig då
för Bonapartes avsikter och blev 1803 led. av
senaten. I juli 1804 återupprättades
polisministersysslan för F :s räkning, varefter han
upprätthöll den inre ordningen trots
påfrestningen av de stora krigen. Han blev 1808 greve
och 1809 hertig d’Otrante (Otranto i Italien).
1809 bidrog F. (då jämväl inrikesminister)
kraftigt och självrådigt i Napoleons frånvaro att
omintetgöra engelsmännens landstigningsförsök
vid Scheldemynningen (Walcherenexpeditionen).
Osäker om framtiden, upprätthöll han dock
förbindelser med Bourbonernas anhängare. Genom
sina obesvärade försök till underhandlingar med
England beredde F. sitt politiska fall (juni
1810), hölls därefter några år under uppsikt i
Frankrike och avlägsnades därpå i olika uppdrag
till Illyrien och Neapel. I april 1814 anslöt sig
F. visserligen till Bourbonerna men hölls i
skymundan och konspirerade flitigt mot dem samt
blev ånyo polisminister under ”de hundra
dagarnas” välde. Snabbt medveten om dettas
bräcklighet, anordnade nu F. hemliga
förbindelser med de yttre fienderna samt framtvang efter
slaget vid Waterloo Napoleons abdikation. F.
blev ledare för den provisoriska regeringen,
förberedde skickligt och hänsynslöst
Bourbonernas återkomst samt utnämndes av Ludvig XVIII
ånyo till polisminister (juli 1815), en befattning,
som han dock redan i sept. av den
ultrarojalis-tiska opinionen drevs att lämna för
sändebuds-posten i Dresden. Landsförvisad (enl. lag av
®/i 1816) tillbragte F. sina återstående dagar
i Österrike (Prag, Linz och Trieste). Hans
”Mémoires” utgåvos 1945 av L. Madelin. —
Litt.: L. Madelin, ”F.” (2 bd, 1901); Nils
Forssell, ”F.” (1925).
Foucher [foje’], Alfred, fransk indolog
(f. 1865), prof, i indiska språket och litteraturen
vid Sorbonne. Han har gjort sig känd bl. a.
genom undersökningar om det begynnande
klassiska inflytandet inom Indiens och Östasiens
buddistiska konst, särskilt i ”L’art gréco-bouddhique
du Gandhåra” (2 bd, 1905—22). Hans resa i
Afghanistan 1922—25 inledde detta lands
arkeologiska utforskande.
Foucquet [fokä’], se Fouquet.
Fougères [fo$ä’r], stad i Bretagne, vid
floden Nanqon, 45 km n. ö. om Rennes; 19,000 inv.
Betydande skoindustri. Under medeltiden var F.
ett viktigt fäste; slottet (1100—1400-talen) och
murarna äro bevarade.
Fougstedt [fö’g-], Arvid Lorenz, målare
(1888—1949). Han studerade bl. a. i Paris
(1908—10, ateljé Colarossi, Matisse) och i
Södern (Italien, Spanien etc. 1911—17). F. har
en betonad formstil, som återgår på studium av
klassicismens och empirens mästare (1920
utförde han målningen ”Ingres i Davids ateljé”).
Utom i hans teckningar framträder detta även
i hans oljemålningar, mest porträtt (”Läsande
gosse”, 1925, i Nationalmuseum, Stockholm,
som även äger flera akvareller och teckningar
av F.; porträtt av Pär Lagerkvist, 1926, i K.
O. Bonniers samling; ”Läsande kvinna”, 1933,
i prins Eugens samling). F:s illustrationer till
Strindbergs ”Röda rummet” (1926) ha en
utpräglat episk, i detaljerna inträngande karaktär.
F. var 1937—47 prof, i teckning vid Konsthögsk.
Bild se nästa sida. — Litt.: Monogr. av B. O.
öste rbl om (1946).
Fouillée [foje’], Alfred Jules Émile,
fransk filosof (1838—1912), prof, i Bordeaux
och Paris. I sin utjämnande filosofi ville F;
försona spiritualism och positivism. Hans första
arbete var en studie över Platon, ”La philosophie
de Platon” (2 bd, 1869). I sitt eget system
upptar och förändrar F. den platonska idéläran;
idéerna fattas av honom ej som en över
förändringen höjd verklighet utan som verkande
krafter. I ”La liberté et le déterminisme” (1872;
7:e uppl. 1923) vill F. medla mellan
determinismen och indeterminismen och uppställer som det
förmedlande mediet frihetens idé. Denna idé
fattar han som en kraft, vilken griper in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
