Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Francke, August Hermann - Franckenius, Johan - Franckeska stiftelserna - Franco - Franco, 1. Francisco Franco Bahamonde - Franco, 2. Ramón Franco Bahamonde - Franco, João Fernão - François - François, Luise von - François, Nicolas Louis (Neufchâteau)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
F ranckenius—F rangois
938
stort inflytande. Halle
blev efter Speners död
centrum för pietismen.
Där grundade F. sina
berömda anstalter.
1695 inrättade han en
fri- och fattigskola
samt 1697 en
latinskola. Med
fattigskolan förenade han en
anstalt för fader- och
moderlösa barn,
vilken utvidgades till det
1701 fullbordade
barnhuset i Halle. Vid F:s
död undervisades vid samtliga anstalterna över
2,200 barn. Utom dessa anstalter inrättade F. ett
missionsinstitut (1705), och till dem knöt sig den
av frih. von Canstein 1710 stiftade s. k.
Can-steinska bibelanstalten för bibelns spridning.
Genom inkomsterna av en bokhandel m. m. samt
frivilliga gåvor kunde F. underhålla sina
stiftelser (de ännu i dag till största delen bestående
Franckeska stiftelserna). F:s förtjänst
som pedagog var framför allt hans princip, att
barnen skulle behandlas individuellt och att
realämnena skulle tillgodoses bättre än förut. — De
viktigaste av F :s skrifter äro ”Öffentliches
Zeug-niss vom Werk, Wort und Dienst Gottes” (1702)
och ”Segensvolle Fusstapfen des noch lebenden
und waltenden liebreichen und getreuen Gottes”
(1709). — Litt.: G. Kramer, ”A. H. F.” (2 bd,
1880—82); A. Otto, ”A. H. F.” (2 bd, 1902
—04); H. Stahl, ”A. H. F.” (1939).
Franckènius, Johan, se Franck, J.
Franckeska stiftelserna, se Francke, A. TT.
Fra’nco, se Franko.
Franco [fra’okå], 1) F r a n c i s c o F. B a h
a-m o n d e, spansk militär och politiker, statschef
med hederstiteln El Caudillo, ”ledaren” (f. 1892).
F. gjorde en snabb officerskarriär i Marocko,
blev 1923 befälhavare för spanska
främlingslegionen, utmärkte sig i striderna mot
Abcl-el-Krim och blev 1926 generalmajor. Han var 1928
—31 chef för krigsskolan i Zaragoza, försattes
efter republikens bildande i disponibilitet, blev
1933 militärguvernör på Balearerna, vilket
betydde en politisk förvisning, men återkallades
följ. år. F. ledde de trupper, som s. å. nedslogo
gruvarbetarupproret i Asturien. Han blev
gene-ralstabschef 1935, men efter folkfrontens valseger
i febr. 1936 placerades han som guvernör på
Kanarieöarna, enär regeringen fruktade hans
fientlighet mot republiken. Vid den
nationalistiska resningen i juli s. å. flög F. till Marocko
och tog där befälet över de upproriska trupper,
som snabbt överfördes till s. Spanien. I sept. s. å.
blev han generalissimus och erkändes som ledare
för hela upprorsrörelsen. Under pågående krig
organiserade han en ny statsregim med säte i
Burgos, och 1937 förenade han de olika politiska
grupper, som bekämpade republiken, i ett
enhets-parti, Falangen, inom vilket de spanska
fascister-na länge dominerade. F. själv blev statschef med
diktatorisk makt samt partiledare och senare även
ministerpresident. F.
utvecklade nära
förbindelser med
axelmakterna och biträdde
1939 Antikomintern-
pakten. Under 2 :a
världskriget förde han
en försiktig, militärt
neutral politik,
framför allt beroende på
landets utmattning och
stora
försörjningssvårigheter. Han
modifierade sin egen regim
genom att låta monar-
kisterna och kyrkan få ökat inflytande på
falang-isternas bekostnad. Han försökte finna en modus
vivendi med de demokratiska länderna, men hans
utrikespolitiska ställning var svag, och bildandet
av en republikansk exilregering 1945 syntes varsla
om den spanska diktaturens fall. Splittringen
mellan segrarmakterna och demokratiens nya kris
som följd av kommunismens framträngande gåvo
dock F. tillfälle att konsolidera sin ställning.
Monarkien återinfördes nominellt 1947, men enl. en
s. å. genom folkomröstning antagen
successionslag skall F. förbli statschef till sin död el. tills
han ev. av hälsoskäl drar sig tillbaka. — Litt.:
J. Arrarås, ”F.” (1937; sv. övers. 1939).
2) R a m 6 n F. Bahamonde, den föreg:s
bror, flygare och politiker (1896—1938). F.
deltog 1921—25 med utmärkelse i fälttåget i
Marocko och blev major sistn. år. Han flög 1926
över Sydatlanten till Buenos Aires, vid den
tiden en bragd. 1929 lämnade han flygvapnet,
varefter han som vänsterrepublikan ivrigt
arbetade för republikanskt statsskick. Han levde
en tid i landsflykt i Portugal och Frankrike,
återvände i april 1931 vid republikens bildande
och blev chef för flygvapnet. Denna post
lämnade han redan i juni s. å, då han invaldes i
cortes. Han fortsatte att bedriva revolutionär
agitation. Vid den nationalistiska resningen 1936
ställde han sig i sin brors tjänst.
Franco [frä’ko], Joäo Fernäo, portugisisk
statsman (1855—1929). Han var 1891—92
handelsminister och 1893—97 inrikesminister i
konservativa ministärer. F. blev premiärminister i
maj 1906. Som sådan upplöste han cortes 1907
och styrde sedan i samförstånd med sin
personlige vän Karl I landet diktatoriskt, ordnade
finansväsendet och genomförde flera reformer men
gjorde sig snart allmänt hatad genom
godtycklighet och förtryck. Efter kungens och
kronprinsens mord 1908 måste F. fly till Frankrike,
där han sedan vistades.
Frangois [fräsæa’], fr. namnform för Frans.
Frangois [fraijsåa’], Luise von, tysk
författarinna (1817—93). Bland hennes talrika
romaner och noveller märkes debutromanen ”Die
letzte Reckenburgerin” (1871), länge ansedd som
ett av den tyska romankonstens bästa verk.
”Ge-sammelte Werke” utgåvos i 5 bd 1918. — Litt.:
E. Krause, ”L. v. F.” (1916).
Frangois [fräsæa’|, Nicolas Louis,
kal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
