Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frukt- och fröspridning - Fruktodlarföreningar - Fruktodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251 Fruktodlarföreningar—Fruktodling 252
att fröna gro bättre, om de fått passera ett djurs
tarmkanal. Vid den epizoiska f. äro frön el.
frukter antingen klibbiga, ss. hos mistel, arter av
tåg- och grobladssläktena, el. försedda med
krokborst, hullingförsedda borst el. taggar
(brun-skära, morot, sårläka). I vissa fall sprides hela
fruktställningen som en enhet (kardborre). Även
frön utan sådana inrättningar kunna
transporteras av djur, näml, inbakade i vidhäftade
jordklumpar. Slutl. förekommer avsiktlig
szo-kor (s y n z o i s k) f., näml, när ekorrar,
nötskrikor o. s. v. lägga upp förråd av nötter och
ollon el. utplantera dem över större ytor och när
myror transportera och sprida frön med
nä-ringsrika bihang, eleosomer (myrmekokor
f.). — Vid spridning med vatten
(hydro-k o r f.) spelar frönas och frukternas
flytförmåga den största roll. Vid denna spridningstyp
är fruktväggen vanl. hård och ogenomsläpplig
för vatten samt omsluter luftfyllda håligheter el.
svamp vävnader, varigenom den specifika vikten
blir mindre än vattnets. Berömda ex. äro
kokosnötterna och fröna av Caesalpinia-, Entada- och
Äfwcuwa-arter, vilka upprepade gånger iakttagits
driva med Golfströmmen och i grobart skick
landa på n. v. Europas kuster. En intressant
specialisering förekommer hos vissa arter, t. ex.
glasört, strandaster, vattenblink och våtarv, där
fröna visserligen sjunka men de späda
groddplantorna flyta upp och länge kunna hålla sig
levande. — Spridning med vinden
(anemo-k o r f.) kan ske över stora avstånd, i synnerhet
om spridningsenheterna äro tillräckligt små, t.
ex. sporerna hos svampar, mossor och
ormbunkar, fröna hos många epifyter och parasiter.
Under vissa betingelser kunna även större
föremål transporteras lång väg genom skydrag.
Även vid relativ vindstilla bäras lätta frukter
högt upp och långt bort, näml, genom termiska
uppvindar. Frukter (och frön), som spridas med
vinden (flygfrukter, f 1 y g f r ö n), äro ofta
hårlikt utdragna (kannväxter; fig. ii), ull- el.
dunhåriga (flyghår, t. ex. hos pil, vide,
kavel-dun) el. äro utbildade med fallskärmar
(maskros; fig. 14), vingar av olika typ (bignoniacéer,
alm, lönn, ask; fig. 2, 6, 10), el. också äro
de uppblåsta som ballonger (biåsärt).
Vindspridningen är ofta kombinerad med särskilda
anordningar för utsåningen, vilken i regel
sker blott vid vackert väder. Så äro
fruktkapslar vid fuktigt väder ofta slutna av
hygro-skopiska tänder, vid torrt däremot öppna.
Åtskilliga växter, t. ex. al och gran, släppa sina
frön på vintern, då vindspridning över is och
snö (kionokor f.) tillåter transport över
stora avstånd. En intressant specialisering, där
större komplex av spridningsenheter (diasporer)
uppträda el. där hela växten lossnar och rullar
ihop sig till en boll, förekommer hos åtskilliga
växter, i synnerhet i öknar och på stäpper. —
Litt.: R. Sernander, ”Den skandinaviska
vegetationens spridningsbiologi” (1901) ; R. Nordhagen,
”Hvorledes plantenes frö erobrer jorden” (1935) ;
L.-G. Romell, ”Växternas spridningsmöjligheter”
(i C. Skottsberg, ”Växternas liv”, 4, 1938).
Fruktodlarföreningar, lokala
sammanslutningar av (huvudsaki.) mindre fruktodlare. Numera
finnas f. inom nästan alla fruktodlande trakter.
Så gott som varje f. anställer en
trädsköta-r e (stundom flera) för att inom föreningens
område utföra plantering, beskärning,
omymp-ning, gödsling och besprutning av fruktträd för de
odlare, som behöva hjälp till sådant arbete. Som
rådgivare för f. tjänstgör hushållningssällskapets
trädgårdskonsulent. Mångenstädes ha f. inom ett
län sammanslutit sig till länsförbund. Helt
fristående från detta kan upprättas en
frukt-central, ett rent ekonomiskt företag, i vilket
fruktodlare el. f. kunna inträda som delägare.
Centralen uppköper dessas hela produktion el.
del därav, sorterar frukten samt säljer den till
grossister.
Fruktodling. I de nordiska länderna
inskränker sig den på kalljord bedrivna f. i egentlig
mening till kulturen av äpplen, päron, plommon
och körsbär, men undantagsvis odlas även
persikor, aprikoser och kvitten i de sydligaste delarna
av Sverige. Det var först efter 1890, som
svenska odlare började anlägga större, mera
rationella f., och efter denna tid ha odlingsmetoderna
kraftigt förbättrats, samtidigt med att odlingarna
utvidgats. F. har numera i allt större
utsträckning tagits om hand av specialodlare och just
härigenom kunnat rationaliserats. Enl. 1937 års
jordbruksräkning uppgick totala antalet
fruktträd i landet till c :a 9,5 mill., vilket innebär en
ökning av c:a 2 mill. under närmast föreg.
10-årsperiod. Antalet har emellertid kraftigt
decimerats genom de svåra köldskador, som
vintrarna 1939—42 orsakat. 1943 uppgick antalet
fruktträd till c :a 8 mill., vilket innebär en minskning
av 14% sedan 1937 års räkning. Av de över
5 år gamla fruktträden voro 4,171,962 äpple-,
896,914 päron-, 731,928 plommon- och 929,634
körsbärsträd. I stort sett trivas fruktträden bäst
i s. Sveriges kusttrakter (zon I), därnäst på
Götalands slättmarker och på Mälaröarna (zon II),
medan småländska höglandet, Dalsland,
Värmland, Bergslagen, större delen av Västmanland
och Uppland, Dalarne och Norrlandskusten
(zonerna IV—VI) ha ett för f. föga gynnsamt
klimat, om också härdigare, mera tidigt mognande
fruktsorter här vanl. tåla vintrarna och under
goda år bära täml. väl utbildad frukt. Längst
norrut gå vissa äpplesorter och surkörsbär,
medan de bättre päron- och plommonsorterna
endast inom zon I nå sin bästa utveckling.
För att trivas väl böra fruktträden sättas på
solig och varm, för starka vindar skyddad plats
med genomsläpplig, varken för torr el. för
fuktig, näringsrik jord, gärna stenig sådan. I de
flesta fall bör jorden dräneras före planteringen
och bearbetas så djupt, som förhållandena
medgiva. Har den sur reaktion, måste den kalkas
före planteringen. Stamträd av äpplen, päron och
sötkörsbär sättas med ett avstånd av c :a 8 m,
dvärgträd av ■ de förstn. samt surkörsbär och
svagvuxna plommonträd på hälften så stort
avstånd. Vissa plommon behöva intill 6 m
utrymme. Numera planteras träden helst i mot var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
