Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtiotal, fyrtiotalism - Fyrtornet och Släpvagnen - Fyrunga - Fyrvaktare - Fyrverk - Fyrverkare - Fyrverkeri, pyroteknik - Fyrväldig - Fyrväppling - Fyrväsen - Fyröga - Fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339 Fyrtornet och Släpvagnen—Fysik 340
strömning i svensk kultur, särsk. i litteraturen,
som uppbars av personer, som framträdde el.
gjorde sig gällande först under 1940-talet. Det
som utåt främst höll samman de förf., som
räknas som fytiotalister, var tidskr. 40-tal, utg.
1944—47; organ för en yngre falang inom f.
blev Utsikt, grundad 1948. Det gemensamma för
de skilda företrädarna för f. var den starkt
pessimistiska livssynen, som hade sin viktigaste
förutsättning i det slutande 1930-talets storpolitiska
kriser, framkallade av de totalitära makterna och
utmynnande i 2:a världskriget. Politiskt och
socialt voro företrädarna för f. genomgående starkt
radikala. Huvudämnet och huvudproblemet för
fyrtiotalisterna var dock den enskilda
människans livsfrågor och livsmöj ligheter. Avgörande
betydelse för f :s människoskildring fingo olika
former av den s. k. djuppsykologien, särsk. den
freudska psykoanalysen, och Axel Hägerströms
värdekritik. Impulser i formellt avseende
motto-go fyrtiotalisterna bl. a. från amerikanska
mel-lankrigsförf., ss. E. Hemingway och W.
Faulk-ner, den tysk-judiske förf. Franz Kafka, den
engelske lyrikern T. S. Eliot och franska
surrealister. Det var främst i lyriken, som f. i formellt
avseende innebar en djupgående förändring, ett
våldsamt brytande av stilistiska och metriska
traditioner. Den stridbaraste, mest typiske
företrädaren för f. är Karl Vennberg, lyriker och
kritiker. Av andra fyrtiotalistiska lyriker kunna
nämnas Erik Lindegren, Axel Liffner, Ragnar
Thoursie, Werner Aspenström, Sven Alfons,
Stig Sjödin, Stig Carlson, Bernt Erikson,
Ragnar Bengtsson, Mats Rying, Elsa Grave, Ruth
Hillarp och Maria Wine; bland prosaisterna
märkas Lars Ahlin, Stig Dagerman, Sivar
Ar-nér, Olov Jonason, Gustaf Rune Eriks, Sven
Bergström, Lars Göransson, Bertil Schütt, Gösta
Oswald och Mårten Edlund. Till f. räknas vanl.
de två arbetarskildrarna Björn-Erik Höijer och
Folke Fridell. — Litt.: E. Lindegren & K.
Vennberg, ”40-tals-lyrik” (1946); G. Näsström
& M. Strömberg, ”Den unga parnassen” (1947);
K. Vennberg & W. Aspenström, ”Kritiskt
40-tal” (1948).
Fyrtomet och Släpvagnen, artistnamn för de
danska filmkomikerna Carl Schenström (1881—
1942) och Harald Madsen (1890—1949).
Fyrunga, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad, på västgötaslätten, s. v. om Skara; 13,20
km2, 420 inv. (1951). Begränsas i v. av Lidan.
1,022 har åker. Egendom: Bjertorp. Kyrkan av
sten byggdes 1874. Ingår i Jungs, öttums och
F. pastorat i Skara stift, Barne kontrakt;
tillhör storkommunen Kvänum.
Fyrvaktare, se Fyrpersonal.
Fyrverk (ty. Feuerwerk, av Feuer, eld),
krigsv., äldre namn på all ammunition, som
innehöll krut el. tändsats, urspr. använd för att
tända eld på befästningsanläggningar av trä. Jfr
Fyrverkare och Fyrverkeri.
Fyrverkare, krigsv., i äldre tider den
personal, som tillverkade fyrverk och betjänade de
eldvapen, ur vilka fyrverkarföremålen, urspr.
fyrkulor el. -bollar, -pilar, och -kransar, senare
järnkonstruerade grav-, fyr-, brand- och
ljuskulor m. m., kastades. I Sverige sammanfördes
på 1700-talet alla f. i fyrverkarkompanier, vilka
dock 1779 upplöstes, då f. uppdelades på
artil-lerikompanierna. 1816 försvann namnet men
återupptogs 1824. 1832 uppsattes en raketkår,
1846 förändrad till en fyrverkarkår, som
upplöstes 1876.
Fyrverkeri, pyroteknik, beredning och
avbränning av brännbara och explosiva ämnen,
inneslutna i papphylsor, fyrverkeripj äser.
Grundbeståndsdelarna i en fyrverkerisats
äro mjölkrut, träkol, salpeter, svavel,
kaliumklo-rat m. m., därjämte tillsättas, alltefter den
effekt man vill uppnå, andra ämnen. De olika
färgerna i bengaliska och kinesiska
eldar åstadkommas sålunda genom salter av natrium
(gula), barium (gröna), strontium (röda) och
kopparföreningar (blå); för höjande av eldarnas
lyskraft tillsättas klorammonium och alun.
Lysande gnistor (guldregn) erhålles genom
tillsats av järn- och stålfilspån ävensom spån av
mässing, koppar och zink, glödande
gnistor (eldkulor) av grovkornigt kol och
knalleffekter av kaliumpikrat. Som binde- och
förbränningsreglerande medel tillkomma hartser
(mastix, schellack, gummilacka m. m.).
”Satserna” inslås el. inpressas i papp- el. pappershylsor,
som vid sammansatta pjäser (roterande
sola r m. m.) förbindas med ledeldar; härvid
åstadkommes roterande el. framåtgående rörelse (t. ex.
hos raketer) genom av i inlagd drivsats
alstrade förbränningsgaser. Vid vatten-f. fästas
pjäserna på flytande underlag el. inläggas i
vattentäta hylsor. — F.-konsten har gamla anor,
var känd i Indien och Kina vid vår tideräknings
början och högt utvecklad under
1600—1700-talen. — Benämningen f. användes fordom även
om ammunition, handgranater, signalpatroner öch
raketer m. m. inom det militära samt på
samfärdselns område.
Fyrväldig, se Linnés sexualsystem.
Fyrväppling, en hos blad av vissa klöverarter,
särsk. vitklöver, förekommande avvikelse, där
småbladen äro 4 i st. f. 3. Bildningen av f. kan
bero på näringsöverskott el. vara ärftlig och
uppkommer genom delning av ett småblad.
Stundom påträffas individ med 6—8 sådana småblad.
Folktron har tillskrivit fyndet av f.,
”lyckoklö-ver”, lyckobringande verkningar.
Fyrväsen, de organisatoriska och tekniska
anstalter, som avse upprätthållandet av
fyrbelysning. Se Fyr.
Fyröga, se Anableps.
Fysik (av grek, fy’sis, natur) betyder eg.
naturvetenskapen i allm. Även brukas ordet f. om
kroppskonstitution (t. ex. ”en stark f.”).
Tidigt avskildes från naturvetenskapen i allm.
läran om de levande varelserna som en
självständig del, så att f. kom att omfatta endast
vetenskapen om de livlösa föremålen och särskilt om
deras förändringar samt dessas orsaker. Redan
på Aristoteles’ tid hade himmelsföreteelserna
skilts från f. och behandlades i två särskilda
vetenskaper, astronomien och meteorologien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
