Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Fysik
342
Aristoteles’ f. motsvarar närmast vad man skulle
kalla naturfilosofi. Forntidens främste fysiker
var utan tvivel Demokritos från Abdera, som
grundläde atomläran och gav en konsekvent
mekanisk världsförklaring. Mest berömd bland
forntidens naturforskare har Arkimedes blivit.
Han sammanfattade och utvecklade läran om
statiken. Från honom härrör läran om kroppars
skenbara viktförlust vid deras nedsänkning i
vätskor (Arkimediska principen). Han undersökte
även ljusets brytning. Bland uppfinnare från
denna tid märkes Heron, vilken nyttjade ångan som
drivande element samt författade betydande
arbeten i optik (om brännspeglar). På detta
område följdes han av Ptolemaios. Inom akustiken
hade redan Pythagoras och hans skola uppställt
lagen om tonernas svängningsförhållanden.
Under medeltiden gjorde f. intet framsteg av
betydelse inom västerlandet. Araberna odlade
denna vetenskap och fullkomnade antikens
kun-skapsrön särskilt inom mekaniken och optiken.
Den främste fysikern bland araberna var Alhazen
(Ibn al Haitam). Han utövade stort inflytande
på Roger Bacon, som författade högst
märkvärdiga arbeten i optik.
Vid nya tidens början gjorde f. betydande
framsteg. Engelsmannen William Gilbert skrev
ett arbete om jordmagnetismen, vari han även
redogjorde för de första vetenskapliga försöken
ang. friktionselektricitet. Något senare
konstruerade Magdeburgborgmästaren Otto v. Guericke
(vid i6oo-talets mitt) den första
elektricitetsma-skinen. Från denna obetydliga början härrör
utvecklingen av elektricitetsläran. Om dess vidare
utveckling se Elektricitet. Som den moderna
mekanikens grundläggare står Galileo Galilei, som
också förbättrade den av Lippershey (1608)
konstruerade kikaren och redan 1592 utförde en,
visserligen ofullkomlig, termometer. Denna
förbättrades av Galileis lärjungar och särskilt av G.
D. Fahrenheit. Galileis lärjunge E. Torricelli
uppfann barometern (1643), och kort därefter
konstruerade v. Guericke den första luftpumpen
(1650), varefter Robert Boyle (1661) fann lagen
för gasernas sammantrycklighet. Cartesius bidrog
till att förinta den från Aristoteles
härstammande skolasticismen, vilken under medeltiden i hög
grad hämmat naturvetenskapens utveckling. I
sina optiska arbeten utgår han från den av W.
Snellius (1620) upptäckta lagen om ljusets
brytning. Han bekämpade med orätt Galileis åsikter
och uppställde den berömda virvelteorien, som
länge härskade inom f., tills den nedbröts genom
Newtons arbeten.
Utomordentligt stora framsteg gjordes genom
Chr. Huygens’ och ännu mer genom den
odödlige Isaac Newtons arbeten. Den förre införde
pendeln såsom urregulator och utförde på ett
beundransvärt sätt den teori, enl. vilken ljuset
består av svängningar (undulationsteorien).
New-ton åter fann den utomordentligt viktiga lagen
för den universella gravitationen samt skrev en
storartad bok om mekanik och en annan om
optik, vari han även behandlade den av honom
upptäckta spektrala sönder delningen av ljuset och
böjnings fenomenen (upptäckta av F. M.
Gri-maldi 1665). Mot Huygens uppställde Newton
den åsikten, att ljuset beror på små utkastade
partiklar (emissionsteorien).
Under 1700-talet utvecklades mekaniken till
stor fulländning av Jean och D. Bernoulli, L.
Euler, J. d’Alembert, G. L. Lagrange och P. S.
de Laplace; de båda sistnämnda fullkomnade den
celesta mekaniken, vilken gren av f. sedermera
behandlats som en särskild vetenskap. Vidare
bidrag ha lämnats av Fr. A. C. Gren, S. D.
Poisson, K. F. Gauss och W. R. Hamilton.
Hydrodynamiken har utvecklats bl. a. av
bröderna E. H. och W. E. Weber, H. v.
Helm-holtz, C. A. Bjerknes och V. Bjerknes. En av
1700-talets främsta experimental fysiker var H.
Cavendish, som bestämde massattraktionen och
gjorde kvantitativa mätningar inom
elektrosta-tiken. På optikens område gjordes stora
framsteg. Dansken R. Bartholin upptäckte 1669
dubbelbrytningen hos kalkspat, och 1676 mätte hans
landsman Ole Römer f. ggn ljusets hastighet.
Newtons emissionsteori behöll överhanden,
oaktat Euler uppträdde däremot, ända tills Thomas
Young (1802) påvisade undulationsteoriens
överlägsenhet. Genom É. L. Malus’ upptäckt av
ljusets polarisation (1808) leddes han till antagandet,
att ljuset beror på en transversal vågrörelse i
etern (1817). Samtidigt därmed fördes denna
teori till seger genom A. J. Fresnels snillrika
undersökningar.
Med 1800-talets inbrott började en storartad
utveckling av elektricitetsläran. Efter upptäckten
av den galvaniska strömmen (Galvani, Volta)
och dess kemiska verkningar (Nicholson och
Carlisle) fann H. C. örsted elektromagnetismen
(1820) och Michael Faraday den
elektromagnetiska induktionen (1831) och lagarna för elektrolys
(1833). Bland övriga stora namn på
elektrici-tetslärans område må anföras A. M. Ampère,
elektrodynamikens skapare, G. S. Ohm, som
uppställde den efter honom uppkallade lagen, T. J.
Seebeck, termoelektricitetens upptäckare, samt W.
Weber. Elektrokemien befordrades i hög grad
genom J. W. Hittorfs, F. Kohlrauschs och W.
Nernst undersökningar. 1887 uppställde Svante
Arrhenius den berömda elektrolytiska
dissocia-tionsteorien. C. Maxwell utvecklade teorien om
ljusets elektromagnetiska natur till en snillrik,
på matematisk grund vilande lärobyggnad (1864
ff.). Ett experimentellt stöd fick denna genom
upptäckten av de elektriska strålarna (H. Hertz).
Teorien har senare utvidgats framför allt av H.
A. Lorentz genom uppställandet av
elektronteorien. — Under 1800-talet lades även grunden till
spektralanalysen. W. H. Wollaston och J. v.
Fraunhofer upptäckte de efter den senare
uppkallade mörka linjerna i solspektrum.
Emissions-spektra undersöktes av W. H. F. Talbot, A. J.
Ångström o. a., absorptionsspektra av J. F. W.
Herschel, L. Foucault m. fl. Den kemiska
analysen på spektroskopisk väg grundläde R.
Bun-sen och G. Kirchhoff (1860). Den första
lagbundenheten i ett ämnes spektrum fann J. J.
Bal-mer (1885) i vätespektrum, vilket gav impuls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
