Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geofysiska undersökningsmetoder - Geofyter el. geofiler - Geognosi - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geofyter—Geografi
833
Vibrationerna registreras på känsliga
seismografer jämte exakt tidsmarkering, varigenom man
kan beräkna, hur lång tid som åtgår för de
seismiska rörelserna att fortplantas genom skilda
berg- och jordarter. Härav kan man dels få
betydelsefulla upplysningar om deras karaktär, dels
beräkna deras mäktighet och utbredning, m. a. o.
göra en kartläggning av de geologiska
förhållandena under jordytan, vilket är av största
betydelse både för geologer och för prospekterande
företag. I detta sammanhang bör påpekas, att
den seismiska metoden är den, som givit de bästa
upplysningarna om jordens inre struktur.
Den radioaktiva metoden har givit
mycket värdefulla bidrag till bestämningen av
jordens ålder (c:a 2,000 mill. år). Metoden är
baserad på de radioaktiva grundämnenas ständiga
omvandling. Radioaktiv metod användes också att
lokalisera radioaktiva ämnen, ss. uran, och är
baserad på dessa ämnens förmåga att jonisera det
omgivande utrymmet.
Geofyter el. g e 0 f i 1 e r, sådana växter, som
anlägga sina nya skott nere i marken, där de
genomgå sin huvudsakliga utveckling.
Geognosi (av grek, gè, jord, och gnösis,
kunskap), en förr använd benämning på geologien.
Geografi (av grek, gé, jord, och gra’fein,
skriva), jordbeskrivning, studiet av landskapet el.
landskapsbilden. G., som står i intimt samband
med en rad andra vetenskaper, är svår att klart
avgränsa, men enl. nutida uppfattning är det
centrala i den vetenskapliga g. utforskningen och
analysen av de områden, som kunna urskiljas
på den fasta jordytan och av vilka vart och ett
är en enhet med hänsyn till natur och yttre
kultur och i dessa hänseenden skiljer sig från de
omgivande. Vid analys av landskapsbilden
(-typen) finner man, att den är sammansatt av vanl.
3 huvudelement: 1) terrängen el. jordytans
former, 2) växttäcket, som kläder dessa former och
därmed på dem sätter sin prägel, samt 3)
bygden el. kulturlandskapet. G:s huvuddelar bli
alltså (g e o-)m o r f o 1 o g i, vegetationslära
och kulturgeografi (tidigare a n t r o p
o-geografi). Geomorfologien jämte
geodyna-mik, d. v. s. läran om de krafter, som verka
omgestaltande på den fasta jordytan, klimatologi,
meteorologi och hydrografi hänföras till f
y-s i s k g. Denna grupp inordnas under
naturgeografien, som även omfattar b i o
geografi, som i sin tur sönderfaller i
växtgeografi och djurgeografi. Av kulturgeografiens olika
delar har bebyggelsegeografien i våra dagar
blivit mycket uppmärksammad. Andra viktiga
grenar av kulturgeografien, äro s ta t s
geograf i, oriktigt och vilseledande kallad politisk
g., som behandlar bl. a. statsområdets
naturgeografi i dess inverkan på statens
jämviktsförhållanden, och ekonomisk geografi. Sistn.
ämnesgren i vanlig och vidsträckt bemärkelse
omfattar bl. a. även handels- och trafikgeografi
och ligger delvis på gränsen till nationalekonomi
samt kan uppfattas som tillämpad g. En
övergång mellan ren kulturgeografi och ekonomisk
g. är socialgeografi. Den behandlar
sam-NF VIII — 27
834
hällsklassernas el. yrkesgruppernas g., deras
utbredning och fördelning i vissa områden, deras
levnadsvillkor och de geografiska orsakerna till
dessa, deras förhållande till bebyggelsen o. s. v.
Som den vetenskapliga g:s tidigaste målsmän
anses grekerna. Byggd på ett omfattande
kun-skapsmaterial var världsframställningen hos de
s. k. joniska geograferna, bland vilka främst
märkas Anaximandros och Hekataios. De
förfärdigade de första världskartorna. Enl. jonerna
utgjorde den bebodda världen en på tre
världsdelar, Europa, Asien och Libyen, uppdelad
landmassa, vilken var omgiven av oceanen. Den
joniska världsbilden förlöjligades av
historieskrivaren Herodotos, som förklarade sig icke våga
göra ett uttalande om ländernas
oceanbegränsning, åtm. i n. och ö. Hans beskrivningar av
land och folk bilda epok i g:s historia. Jonerna
hade sysselsatt sig med flera problem ur den
matematiska och fysiska g., i främsta rummet
med frågan om jordens form och storlek.
Anaximandros tänkte sig jorden som en i världsalltets
mitt befintlig lutande cylinder. Men hans yngre
samtida Pythagoras lärde jordens klotform, och
bevisen härför framlades av Aristoteles, vilken
även som fysisk geograf intar en bemärkt plats.
Läran om jordens klotform utvecklades vidare
av Dikaiarchos och Eratosthenes, den
matematiska g:s grundare. Målsmän för beskrivande g.
voro den vittbereste Polybios och framför allt
Strabon, vars geografiska handbok är särskilt
värdefull genom talrika citat från föregående
geografiska skriftställare. Den siste store
grekiske geografen var Ptolemaios från Alexandria,
vilken samlade material till kartor över jordens
länder, därvid anvisande nya proj ektionsmetoder.
Han betraktade Indiska oceanen som ett slutet
bäcken och lät t. o. m. den frågan stå öppen,
om ej även den västra oceanen var omsluten
av land. — Romarnas bidrag till den forntida
geografiska litteraturen voro ej betydande. Deras
förnämsta geografiska förf, voro Tacitus och
naturforskaren Plinius d. ä. — Medeltiden var en
förfallets tidsålder för g. Jordens klotform
förnekades av västerländska skriftställare. För
araberna blevo Aristoteles och Ptolemaios de
vetenskapliga förebilderna. Betydande arabiska
författare av beskrivande geografiska handböcker voro
Kordadbeh och Massudi; det största namnet är
emellertid el-Edrisi, som utom en beskrivning över
värl.den förfärdigade en på silver ingraverad
världskarta. Genom korstågen tillväxte också i det
kristna Europa den geografiska kunskapen under
medeltidens sista hälft, och i samma riktning
verkade den uppblomstrande handeln samt sjöfarten.
Med ledning av de erfarenheter, som vid denna
insamlats, framställdes efter mitten av 1200-talet
ett slags synnerligen goda sjökort, de s. k.
kompasskartorna el. portolanerna, på vilka särsk.
Medelhavsländernas kuster äro väl återgivna. På
dessa portolaner och även på Marco Polos o. ä :s
reseskildringar grundades de världskartor, ■ som
sågo dagen under medeltidens sista årh.
Nya impulser till utveckling fick det
geografiska tänkandet dels genom de stora
upptäckter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
