Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gesunden, Gesundasjön - Gesäll - Gesällbrev - Gesällskap - Gesäter - Get - Geta - Geta, Publius Septimius - Getantilopsläktet - Getapel - Getapulien - Getavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Gesunden—Getavel
892
Gèsunden, Gesundsjön, sjö i ö.
Jämtland; 29,5 km2, 55 m djup, 202 m ö. h.
Genom-flytes av Indalsälven. G. är reglerad med damm
vid Krångede kraftverk. Kring G. ligga
Stads-berget (429 m) m. fl. höga berg.
Gesäll. Sedan medeltiden voro de
hantverks-idkande i städerna delade i lärlingar, gesäller och
mästare. Efter vissa års lärotid hos en mästare
fick ynglingen avlägga ett enklare prov på sin
skicklighet, och om detta utföll till belåtenhet,
utskrevs han som g. Därefter utfärdades för
honom gesällbrev. Vanl. stannade han sedan
ännu ett år i lära hos den mästare, där han
utlärts. Han inskrevs i gesällskapet och
mottogs i detta med vissa ceremonier.
Efter någon tid skulle g. fortsätta sin
utbildning genom att vandra ett antal år. Denna
vand-ringstid ansågs obligatorisk. På orter, dit
många g. kommo, hade yrken med många utövare
en väl genomförd organisation för att mottaga
dessa vandrande g. och en ordnad
arbetsförmedling. Om g. efter vandringsåren kom tillbaka
till hemorten, tog han vanl, åtm. för en tid plats
hos den mästare, där han utlärts. Efter några
år borde han göra ett ”mästerstycke” och söka
bli mästare. Alla blevo dock ej mästare. Det
kringvandrande livet gjorde mången oskicklig
att slå sig ned någonstädes. Dessa vandrande
g. voro ofta en landsplåga. Somliga g. blevo
arbetare hos furstarna och adeln el. frimästare
och kommo därigenom i konflikt med
skråmästarna. Andra g. rekryterade bönhasarnas
föraktade klass (se Bönhas).
Gesällbrev utfärdades, när lärlingen utskrevs
som gesäll efter slutad lärotid, av ämbetet i det
yrke, i vilket lärlingen utlärts, el. för vissa
yrken av hallrätterna och för brukssmederna av
bergstingen.
Gesällskap, det vanliga namnet under
skråtiden på gesällernas sammanslutningar.
Artiklarna el. ordningen för g. utfärdades av ämbetet
— mästarnas sammanslutning — och stadfästes
av magistraten. Ämbetet utövade mycket stark
kontroll över g. Det förra förordnade två
mästare att övervaka det senares verksamhet. Den
äldre av dessa, lådmästaren, skulle förvara
en av de tre nycklar, varmed g:s låda stängdes.
Han bestämde medlemsavgifternas storlek, sörjde
för uppbörden, verkställde utbetalningar samt
höll reda på g:s handlingar och dyrbarheter. —
G. kunde ej hålla ett laga sammanträde, utan att
ett visst antal mästare var närvarande. G:s
egna förtroendemän voro åltgesällen el.
å 1 t ge s ä 11 e r n a. Dessa valdes ej alltid av
g. utan kunde tillsättas av ämbetet el.
åldermannen. Fanns det flera åltgesäller, var den äldste
g:s ordf.
En annan g:s förtroendeman var
lådgesäl-1 e n, som i de fall, då lådmästare ej förvaltade
medlen, var g:s kassör, vidare
omskådnings-gesällen (el. -gesällerna), som skötte
arbetsförmedlingen inom yrket, ”omskådningen”.
Varje till staden kommande gesäll måste uppsöka
honom, och han skulle hjälpa gesällen att få
arbete. Han uppsökte mästarna i tur och
ord
ning efter en lista för att höra efter om någon
av dem önskade en ny gesäll. I somliga yrken
fanns dessutom, därest ej magistraten förordnat
en notarie att föra protokoll vid sammanträdena,
en skrivare, som togs bland de mera
skriv-kunniga i g. Sammanträdena höllos t. ex. hos
åldermannen el. på något värdshus; få g. voro
så välsituerade, att de ägde en egen gillestuga.
I detta hus funnos då utom samlingslokal ofta
ett härbärge för vandrande gesäller, bekostat med
bidrag av mästarna, samt en sjukstuga.
Härbärget förestods av en ”krogfader”, som där
ägde rätt att driva värdshusrörelse.
Viktigast bland g:s rörliga egendom var
skrålådan, vari dess värdefullaste
tillhörigheter förvarades. Då det ej var krogdag el.
”kvartal”, skulle lådan åtm. i småstäderna
förvaras hos åldermannen. I lådan låg åltgesällens
gehörstav (klappholz), ett snidat trästycke,
behängt med brokiga band. Där funnos även en
el. flera välkommor, vanl. av tenn med skyltar
av tenn el. silver. I regel skänktes de senare
till g., då gesällen höll sitt gesällbier. G. ägde
vanl. även en stor ölkanna, glas och bägare,
tobakspipor, rivjärn för tobak och tobakstallrikar,
vilket allt kom till användning vid kalasandet
efter sammanträdena. Sedan under 1700-talet
sjuk- el. dödslådor upprättats inom de stora g.,
fingo dessa egna lådor med sitt anspråkslösa
inventarium. Med tiden utvecklades denna sida
av g:s verksamhet så, att g. vid näringsfrihetens
införande förvandlades till sjukkassor. Vid g:s
ord. sammanträden — ”kvartalen” — följdes en
noggrann ordning, särskilt vid mottagandet av
de nya gesällerna. — Litt.: S. Ambrosiani, ”Från
de svenska skråämbetenas dagar” (1920).
Gésäter, socken i v. Dalsland, Vedbo härad,
kring örekilsälvens källarmar; 28,34 km2, 371
inv. (1951). Omfattar odlade dalslätter och
skogiga bergplatåer. 666 har åker. På en
rullstensås ligger kyrkan från 1795. Ingår i Rölanda
och G:s pastorat i Karlstads stift, V. Dals
kontrakt; tillhör storkommunen Dals-Ed.
Get. 1) (Zoolf) Se Getsläktet. — 2) En kälke,
se Getdoning.
Geta, kommun och församling på Åland,
Finland, omfattar nordligaste delen av Fasta Åland
jämte kringliggande öar; 81 km2, 1,200 inv.,
svensktalande.
Geta [gè’-], Publius Septimius,
med-regent 211 e. Kr. åt sin broder Caracalla (se d. o.)
och mördad av denne 212.
Getantilopsläktet, Nemorhäedus, av underfam.
gämsdjur, omfattar några få arter från Asiens
bergiga inre. De mest bekanta äro g e t a n t
i-lopen från v. Kina och goralen från
Himalajas bergomr.
Getapel, se Brakved.
Getapülien, skämtnamn på de magra inre
delarna av Småland, i vilka getskötsel förr var
vanlig.
Getavel har visserligen bedrivits i Sverige
sedan yngre stenåldern men aldrig blivit särsk.
omfattande. I mitten av 1700-talet funnos dock
i vissa landsdelar ganska talrika getbesättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
