Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getavel - Getdjur - Getdoning - Geter - Getingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
Getdjur—Getingar
894
På J. Alströmers initiativ importerades ett
30-tal angoragetter, men man lyckades icke, som
man hoppats, få till stånd en bestående inhemsk
avel. I vår tid bedrives g. huvudsaki. på
småbruk i de inre delarna av Dalarne och
Norrland. De flesta getterna äro av lantras, och
denna söker man på sina håll förbättra antingen
genom renavel el. medelst fortgående korsning med
bockar av saanenras. Sedan 1930 har riksdagen
anvisat medel till g:s befrämjande. Dessa
användas till bildande och upprättande av
bockföreningar och getavelsstationer, till förande av
riksstambok över getter samt till utstationerande
av avelsbockar. Getavelsstationer finnas numera
upprättade i Jämtland, Västernorrlands och
Västerbottens län. Ett rationellt avelsarbete
förutsätter kännedom om probandens härstamning
och nedärvning av ekonomiskt viktiga
egenskaper. Fördenskull upprättas för varje avelsdjur
en släkttavla, bestående av såväl antavla som
stamtavla. — Getens brunst inträffar vanl. under
årets 3 sista mån. men även på andra tider. Om
befruktning uteblir, återkommer brunsten efter
2—4 veckor. Killingarna böra icke paras,
förrän de blivit 7 å 8 mån. gamla. En frisk och
väl utvecklad bock kan årl. be täcka 60—100
getter. Dräktighetstiden varar c:a 5 mån.
Under dennas senare del kräva fostren mycken
näring, varför laktationsperioden skall avbrytas
minst 6 veckor före lammningen. Under sintiden
böra moderdjuren utfodras så kraftigt, att de
öka i hull. Ett tillskott av mineralfoder främjar
skelettets utveckling och styrka. Förlossningen
sker lättast ute på betesmarkerna. Diandet
pågår under 6 å 8 veckor. Digivningsmetoden kan
utbytas mot mjölkgivning ur ämbar el. flaska.
Vid avvänj ning bör killingen erhålla skummad
mjölk jämte linfrö, havre och kli. Geten kan
bibehålla sin avelsduglighet, tills den uppnått 14
års ålder.
Getdjur, Caprtnae, en underfam. av fam.
slid-hornsdjur bland hovdjuren. Den omfattar två
mycket närstående släkten, Capra och Ovis,
getsläktet och fårsläktet (se dessa ord).
Hos g. är mulen hårig, så när som på en lodrät,
till överläppen räckande fåra, svansen är kort
och saknar tofs. G. leva i vilt tillstånd i
bergstrakter på n. halvklotet. Om bock se vidare
Getsläktet.
Getdoning, timmerkälkstyp, spridd i Norrlands
skogsbygder, består av en främre kälke,
stöttingen, bocken, och en bakkälke, geten.
Geter [gé’-] voro jämte dacerna en gren av
den indoeuropeiska trakiska stammen. På
Hero-dotos’ och Thukydides’ tid (senare hälften av
400-talet f. Kr.) bodde g. i det nuv. Bulgarien.
Sedermera invandrade de i Dacien. Själva utan
högre odling, blevo g. liksom grannfolket i v.,
dacerna, angripna både av greker och av
barbariska folk i n. Omkr. 60 f. Kr. lyckades
da-ciske konungen Boirebistes (Burvista) grunda
ett mäktigt rike, som i s. sträckte sig till
Balkan och i ö. bort mot Dnjepr men som
upplöstes vid hans död (45 el. 44 f. Kr.). Mot
slutet av 1 :a årh. e. Kr. stiftade Decebalus ett
nytt dacisk-getiskt rike, men han besegrades
106 av kejsar Trajanus, som därpå gjorde Dacien
till romersk provins. Genom folkvandringen, då
Dacien var ett genomgångsland, upprevs den
getisk-daciska nationaliteten.
Getingar, VeApidae, fam. av underordn.
gadd-steklar, utmärkt i synnerhet genom njurlika
fasettögon och de i vilan genom ett längsveck hoplagda
framvingarna. Kroppen är hos alla svart med
gula teckningar. G. indelas i två underfam.,
solitära g. (Eumeninae) och sociala g.
(Vespinae).
1) De solitära g. bo ej i samhällen,
utan en ensam hona utför alla arbeten, som äro
förbundnä med bobyggandet och anskaffandet
av mat åt avkomman. Bona grävas antingen i
sand el. i lerig mark el. anläggas inuti växtdelar
el. i håligheter i murket trä o. dyl. el. muras
mera fristående på klippor och stenar. Murandet
tillgår så, att g. fylla sin kräva med vatten (i
brist därpå med spottstritens vätska) och
därmed fukta och bearbeta fin lera. I boet
upp-hänges ägget på en fin tråd från taket, varefter
det provianteras med föda, som utgöres av
larver av vivlar m. fl., vilka mer el. mindre
fullständigt förlamas medelst styng av getingens
gadd. Till Sveriges fauna höra omkr. 30 arter.
Dit höra de s. k. murargetingarna,
Eumenes, vilka av
lera bygga en
halvklotformig cell med
trång öppning,
omgiven av en liten
trattformig, sirligt
utåtböj d kant.
Cellen fylles med små
fjärilslarver till
föda åt larven, varefter
den tillslutes. Några
arter, tillhörande
un
dersläktet Hoplomerus, gnaga ut märgen ur torra
björnbärsstjälkar och anlägga i dem rader av
celler, skilda av lerväggar. Andra arter bygga
bon i torra vassrör.
2) De sociala g. leva i samhällen, vari
förekomma två slags honor: större, försedda
med väl utvecklade könsorgan, och mindre, s. k.
arbetare, med mer el. mindre förkrympta
könsorgan; de senare lägga obefruktade ägg,
ur vilka blott hanar utveckla sig. Både honor
och arbetare äro utrustade med en giftgadd. G:s
styng äro synnerligen smärtsamma men dock i
allm. ofarliga. Om giftet kommer direkt in i
större blodkärl, kunna dock i sällsynta fall
allvarliga komplikationer uppkomma. Om g. ej
oroas, sticka de sällan. Gadden saknar hullingar
och stannar därför ej kvar i såret efter stinget.
Vid bobyggandet använda de sig av ett slags
pappersmassa, som de erhålla genom att med
käkarna skava av fibrer på gamla trädstubbar
o. dyl. och älta dem med saliv. Cellerna
sammanfogas till kakor med åt samma sida riktade
cellmynningar; hos vissa släkten, t. ex. hos
Vespa, omges de då i flera våningar byggda
kakorna av koncentriska skyddande höljen. De
Murargeting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
