- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 8. Franken - Girland /
895-896

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getingar - Getinge - Getost - Getpors - Getrams - Getsemane - Getskötsel - Getsläktet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

895

Getinge—Getsläktet

896

Bålgeting.

fullvuxna djuren äro rovdjur och mata larverna
med söndertuggade bollar av insekter, särskilt
flugor; själva förtära de dock endast flytande
föda. — I de tempererade länderna äro
samhällena sommarsamhällen, vilka grundas på
våren av övervintrande, befruktade honor men
upplösas vid sommarens slut. Under hela den tid,
som åtgår, innan de av stammodern lagda äggen
utvecklat sig till fullvuxna g., åligger henne
ensam allt arbete med att bygga och mata larverna.
Men så snart de första arbetarna efter omkr.
2 mån. äro kläckta, övertaga de allt arbetet. Ej
förrän på hösten visa sig först hanarna, sedan
honorna, och samhället har nått sin höjdpunkt.
Så snart kylig väderlek inträffar, börja g.
förstöra boet, draga fram larver och puppor ur
cellerna samt döda dem. Blott de befruktade
honorna gömma sig under bark, i springor etc.
samt övervintra. I tropikerna däremot kunna
år från år fortlevande samhällen finnas, vilka
liksom hos honungsbina grundas medelst svärmar.
De sv. sociala g. höra till släktena Polistes och
Vespa. Släktet Vespa, med framtill tvärt
avhuggen bakkropp,
har 8 svenska
arter, av vilka [-bålgeting-e-]
{+bålgeting-
e+} n {V. crabro)
med en längd
av omkr. 35
mm är den
största. Hos
övriga arter nå
honorna ej mer
än 17—20 mm.

Bålgetingen bygger vanl. bo i ihåliga träd, de
övriga sv. H^a-arterna i träd och buskar, under
takspar rar el. nere i jorden. Kakorna äro
vågrätt ställda med nedåt riktade cellmynningar och
fästa under varandra med vertikala pelare.

Getinge, socken i Hallands län, Halmstads
härad, n. n. v. om Halmstad, kring Suseån;
43,50 km2, 1,573 inv. (1951). Tillhör i v. länets
kustslätt, i ö. dess bergland. 1,611 har åker. I
Get inge stationssamhälle (c:a 600 inv.) vid
Västkustbanan finnas mekanisk verkstad och
gjuteri, tillhörande Getinge mekaniska verkstads ab.,
tegelbruk, anläggningar tillhörande ab. Hallands
frökontor, vars huvudrörelse är odling, förädling
och försäljning av fröer och utsädesspannmål;
vidare sågverk, stenhuggeri, läder- och
maskinfabrik. Egendomar: Fröllinge, Mostorp och
Nygård. Kyrkan var urspr. en absidkyrka från
noo-talet. Ingår i G. och Rävinge pastorat i
Göteborgs stift, Halmstads kontrakt; bildar tills,
m. Rävinge storkommunen Getinge; 60,83 km2,
2,079 inv. (I95I). — Litt.: A. Carling, ”G. i
forntid och nutid” (1927).

Getost, se Ost.

Getpors, bot., se Skvattram.

Getrams, bot., se Rams.

Getsèmane, trädgård vid Oljebergets fot
utanför Jerusalem, på andra (östra) sidan om bäcken
Kidron. Platsen, som sedan länge äges av
fran-ciskanerna, är bekant från Jesu lidandes historia.

Getskötsel. G. omfattas i Sverige med ringa
intresse. 1919—27 minskades antalet getter från
133,000 till 66,000 och utgjorde 1941 endast
29,500. Härav funnos i Jämtlands län 12,000 och
i Västernorrlands län 7,500. G., som ger ett
ganska blygsamt ekonomiskt utbyte, bedrives i
en del andra länder i rätt stor omfattning i
syfte att utnyttja betesmarker, som eljest icke
kunna komma till någon användning. Detta
gäller bl. a. oländiga bergstrakter. I Europa intar
g. en framträdande plats bl. a. i Spanien (c :a
6,7 mill. djur) och i Grekland (c :a 4,3 mill. djur).
I Indien finnas icke mindre än c:a 36 mill.
getter. Även i Nordafrika har g. stor omfattning.
Mjölkavkastningen uppgår i medeltal hos vanliga
lantraser till 300—400 1 om året men hos en
del förädlade, t. ex. Saanenrasen, ända till
800—1,200 1. Ullen, även kallad ragg, är grov
och nästan värdelös. Killingarnas kött anses
välsmakande, men av äldre djur erhållas endast
sämre slaktvaror. Garvade getskinn beredas till
pälsverk, handskar o. dyl. I Sverige måste geten
vistas inomhus under vinterhalvåret. Stallet bör
vara ljust, rent och lagom varmt. Särsk. bör
man se till, att ventilationen är god, så att den
skarpa lukten från djuren kan utluftas. I
stallet skola djuren ryktas dagligen, och deras
klövar skäras var 6:e vecka för att icke bli
förvuxna och vålla felaktiga benställningar.
Klövspalten skall hållas ren. Vinterfodret kan bestå
av hö, halm, löv, vass, skurna rotfrukter,
bland-sädgröpe, kli och krossade oljekakor. Som
till-skottsfoder gives torsklevertran och mineralfoder.
Fodermedlen skola vara torra. Törsten stillas
med rent och friskt dricksvatten. Ransonernas
storlek anpassas efter djurens ålder, levande vikt
och produktion. Under betäckningssäsongen bör
bocken varje dag erhålla ett par kg hel havre.
Utfodringen äger i regel rum 2 ggr om dagen.
Endast högdräktiga och digivande getter samt
kil-lingar känna behov av flera måltider. Om
sommaren böra djuren släppas ut på betesmarkerna
för att erhålla frisk luft, motion samt billig och
närande föda.

Getsläktet, C a’pra, tillhör under fam. getdjur
bland slidhornsdjuren. Kroppen är undersätsig,
huvudet kort, svansen bäres vanl. uppstående.
Båda könen ha horn. Pälsen utgöres dels av
grova stickelhår, dels av fina ullhår. Bocken
har ofta hakskägg. Mellan näs-, tår-, pann- och
överkäksbenen finnes en lucka. Den
karakteristiska bocklukten kan iakttagas hos de flesta,
särskilt tydligt under brunsttiden. Getterna äro
sällskapliga, livliga och kloka djur. Alla klättra
väl i bergen och taga sig med otrolig vighet
fram på de mest svårtillgängliga ställen. Av
vilda getter må följ, arter nämnas:
stenbocken {C. ibex) når en höjd av 1 m och väger
75—100 kg. De stora, bågböjda hornen nå hos
gamla bockar en längd av 80—100 cm. Pälsen
är om vintern tät, grov och till färgen gulgrå,
på sommaren kortare, finare och rödgrå.
Stenbocken fanns fordom överallt i Alperna. I våra
dagar lever ännu ett ringa antal, strängt
skyddat, i n. v. hörnet av Piemont. Stenbocken uppe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:16:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffh/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free