Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ginstkatt - Ginstyckat fält - Ginvapen - Ginzberg, Ascher - Gioberti, Vincenzo - Giocoso - Giolitti, Giovanni - Giono, Jean - Giordano, Luca - Giordano, Umberto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
935
Ginstkatt—Giordano
936
Ginstkatt, se Genetter.
Ginstyckat fält (fr. taillé), her., ett från övre
vänstra till nedre högra hörnet styckat fält.
Ginvapen, her., kallas det vapen, som
upptager ett grundvapens figur el. teckning men
har motsatta färger, t. ex. grundvapnet: örn av
silver på rött; ginvapnet: röd örn på silver.
Ginzberg [gi’ntsbärk], A sch er, judisk
förförfattare, se Achad-Haam.
Gioberti [d$åbä’rti], Vincenzo, italiensk
filosof och politiker (1801—52). G., som var
katolsk präst, är jämte Rosmini, mot vilken han
dock stod i opposition, skapare av den moderna
italienska filosofien. Han var led. av Giovine
Italia, landsförvisades 1833, vistades elva år i
Bryssel och skrev därunder sina förnämsta
arbeten. I ”Del primato morale e civile degli italiani”
(1843) hävdade han italienarnas överlägsenhet
över alla andra folk och förordade ett
federativförbund av de italienska staterna under påvens
överhöghet. Sedan G. efter händelserna 1847
under allmänt jubel återvänt till Turin, var han
bl. a. konseljpresident dec. 1848—febr. 1849.
Därefter slog han sig ned i Paris. Under denna tid
utgav han ”Del rinnovamento civile dTtalia” (2
bd, 1851). G. anser, att vetenskap och religion
kunna förenas endast i den katolska kyrkans lära.
G. kritiserar skarpt Cartesius’ psykologism och
vill själv skapa en objektiv ontologism, enl.
vilken varat är den högsta principen. Varat, som
är verksamhet, skapar det existerande, och det
existerande vänder tillbaka till varat. Gud
uppfattas i en intuition, vilken framställer honom
som skapande och konkret. Sin etiska åskådning
framställde han i ”Del buono” (1842). — Litt.:
G. de Ruggiero, ”Italienische Philosophie” (1925).
Giocoso [d$åkå’så], it., mus., skämtsamt,
lekande.
Giolitti [d$åli’ti], Giovanni, italiensk
statsman (1842—1928). G. gjorde en rask
ämbets-mannakarriär i finansministeriet, invaldes 1882
i parlamentet och blev
där snart bemärkt
som sakkunnig
kritiker i statsfinansiella
frågor. Han var 1889
—1890
skattkammar-minister i Crispis
ministär. 1892 blev han
sj älv konselj president,
därjämte
inrikesminister. Han arbetade
energiskt för
sparsamhet och
skattereformer, men han föll
redan 1893, då han
utsattes för allvarliga
angrepp i samband med Banca romana-skandalen.
Emellertid återvann han småningom sitt politiska
inflytande. Han var 1901—1903 inrikesminister
under Zanardelli, efterträdde denne som
konseljpresident okt. 1903 och avgick av hälsoskäl mars
1905. I maj 1906 blev han ånyo konseljpresident
och inrikesminister samt genomförde bl. a.
stats-inköp av flera stora järnvägslinjer, nya
järnvägs
byggnader och en rad arbetarskyddslagar. Då
efter nyvalen 1909 hans förslag om progressiv
inkomstskatt och sänkning av sockerskatten rönte
starkt motstånd, avgick G. men bildade redan
mars 1911 sin fjärde ministär. Denna förvärvade
genom Tripoliskriget 1911—12 åt Italien den
nordafrikanska kolonien Libyen samt
genomförde en rätt genomgripande rösträttsreform. Han
avgick mars 1914, stödde s. å. Salandras
neutralitetspolitik vid världskrigets utbrott,
motverkade våren 1915 i det längsta agitationen för
Italiens inträde i kriget på ententesidan och förblev
sedan under hela kriget i tillbakadragenhet.
Efter Nittis fall 1920 bildade G. en
koalitionsminis-tär, som avstod från det åt Italien erbjudna
protektoratet över Albanien, träffade uppgörelse
med Jugoslavien i gränsfrågan och med
militärmakt avlägsnade d’Annunzio från Fiume.
Omstridd var hans passiva taktik mot
kommunisternas tilltag hösten 1920 att i stor utsträckning
besätta fabrikerna och söka driva dem för egen
räkning. G. avgick juni 1921, sedan nyvalen till
parlamentet försvagat hans regeringsmajoritet.
Hans politiska roll var slut, då Mussolini 1922
övertog makten i Italien. G. utgav ett sakrikt
memoarverk (fr. uppl., ”Mémoires de ma vie”,
1923).
Giono [$iånå’], Jean, fransk författare (f.
1895). G. är en frodig och produktiv berättare,
som hämtat sitt väsentliga stoff från primitivt
bonde- och herdeliv i Sydfrankrike. De höglänta
inre delarna av Provence äro skådeplatsen för
en längre lyrisk-patetisk romansvit, som inleddes
med ”Colline” (1928). Bland hans övriga talrika
romaner märkes ”Que ma joie demeure” (1935;
sv. övers. 1944). G., som var aktiv pacifist,
sattes vid 2 :a världskrigets utbrott i fängelse.
Senare gick han i tyskarnas tjänst och blev
efter Frankrikes befrielse dömd som
samarbets-man.
Giordano [d^årda’nå], L u c a, italiensk
målare (1632—1705), tillhörande Neapelskolans
konstkrets. Han var trol. lärjunge till Ribera,
sedan i Rom hos Pietro da Cortona. G:s
enastående förmåga att lära sig andra målares maner
förledde honom till ytlighet. Han kunde imitera
Paolo Veronese, Tizian, Tintoretto, G. Bassano,
Rafael, Dürer, Rembrandt, Rubens o. a., och
han gjorde det med stor virtuositet. Han
arbetade mycket snabbt och fick därför av sina
samtida tillnamnet Fa presto (it., ”skynda
dig!”). Bland de omkr. 5,000 oljemålningar och
mängden av fresker G. utfört märkas
tavelsvi-terna i Neapels Museo nazionale samt valv- och
väggmålningarna i Santa Brigida i Neapel (1678).
Efter sin återkomst från Spanien, där G. vistades
från 1692 i nära tio år, sysselsatt med stora
arbeten, bl. a. i klostret i Escorial, utförde han sitt
sista större freskomåleri, de berömda
framställningarna efter G. T. i San Martino i Neapel. •—
Litt.: E. Petraccone, ”L. G.” (1919).
Giordano [d^årda’nå], Umberto, italiensk
tonsättare (1867—1948). Han komponerade ett
dussintal, i allm. veristiskt effektfulla operor.
Mest bekant är genombrottsverket ”André Ché-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
