Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjellerup, Karl Adolph - Gjemsö kloster (Gimsöy) - Gjende - Gjerdman, Olof - Gjerstad, Einar - Gjessing, Gutorm - Gjinokastra, Argyrokastro(n) - Gjukungar - Gjutasfalt - Gjutform - Gjutjärn - Gjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gjemsö kloster—Gjutning
10
lingen ”Rödtjörn” (1881) polemiserade G. mot
kyrka och samhälle men visade sig samtidigt
förtrogen med tysk spekulativ idealism. En lång
utrikesresa gav den idylliskt realistiska
novellen ”Romulus” (1883) och den mot Georg
Brändes hätska ”Vandreaaret” (1885). Efter att ha
bosatt sig i Tyskland skrev han den fina
romanen ”Minna” (1889), den ironiskt filosoferande
sagan ”Pastor Mors” (1894) samt den gripande
bondeskildringen ”Möllen” (1896). Med
legenddramat ”Offerildene” (1903) vände han sig till
indiskt buddistiska motiv, som fylla de breda
prosaböckerna ”Pilgrimen Kamanita” (1906) och
”Verdensvandrerne” (1910), medan ”Rudolph
Stens landpraksis”
(1913) behandlar
samtidens Danmark,
”Guds venner” (1916)
reformationstiden och
den mäktiga ”Den
gyldne gren” (1917)
Tiberius’ tid. G. utgav
också ett par
diktsamlingar, 1889 och 1910,
och ett dussin
dramatiska verk (bl. a.
”Brynhild”, 1884, och
”Wuthhorn”, 1893).
Hans verk ”R.
Wag-ner i Nibelungens
Ring” är övers, till sv. G. fick halva
Nobelpriset i litteratur. Ofta formlöst mångordig, alltför
litterär och resonerande, var G. likväl betydande
genom egenartad personlighet och intellektuell
och ideell strävan. — Litt.: ”K. G., der Dichter
und Denker. Sein Leben in Selbstzeugnissen und
Briefen” (2 bd, 1921—22).
Gjemsö kloster (Gimsöy), fordom norskt
nunnekloster av benediktinorden, s. om Skien, på
Klosteröya i Skienselven, stiftat omkr. nio.
Nedbrann till grunden 1546.
Gjende, norsk sjö i Jotunfjällen; 17 km2, 984
m ö. h., 146 m djup. G. omges av väldiga fjäll.
Avrinner genom Sjoa till Gudbrandsdalslågen.
Gjerdman, Olof Henrik, språkforskare (f.
1883 29/4), fil. dr och docent i Uppsala 1918,
lektor i svenska språket vid Uppsala univ. 1935
—48. G. har utvecklat en rik vetenskaplig
produktion, i främsta rummet behandlande fonetiska
och metriska frågor. G:s ”Studier över de
sörmländska stadsmålens kvalitativa ljudlära” (2 bd,
1918—27) är huvudarbetet på området. Han har
vidare skrivit de fonetiska partierna i
Gjerdman-Henningssons ”Svensk uttals- och välläsningslära”
(1933) samt en mängd filologiska uppsatser och
artiklar i olika tidskr.
Gjerstad, Erik Paul Einar, arkeolog (f. 1897
3O/io), fil. dr och doc. i Uppsala 1926,
föreståndare för Svenska inst. i Rom 1935—40, prof, i
klassisk fornkunskap och antikens historia vid
Lunds univ. 1939. G. deltog som assistent i
de svenska utgrävningarna i Asine 1922 och
inriktade därefter sitt intresse på utforskandet av
Cyperns förhistoria (”Studies on prehistoric
Cyp-rus”, 1926). 1927—31 ledde han de stora
svenska
utgrävningarna på denna ö, vilkas
resultat han publicerat
i det monumentala
verket ”The Swedish
Cyprus expedition” (4
bd, 1934—48) samt ett
stort antal kortare
avh. Efter 1935 har G.
i allt större
utsträckning ägnat sig åt
romerska arkeologiska
problem, särsk.
Forum-områdets historia
(”11 Comizio Romano
del!’ etå republicana” i ”Opuscula archaeologica”,
2, ’Skrifter utg. av Svenska inst. i Rom”, 5,
1941). Bland G:s skrifter må även nämnas den
populära ”Sekler och dagar. Med svenskarna på
Cypern 1927—31” (1933).
Gjessing, G u t o r m, norsk etnograf och
arkeolog (f. 1906), prof, i etnografi i Oslo och
chef för univ :s etnografiska museum 1947. Bland
G:s skrifter märkes dét för diskussionen om den
nordiska djurornamentikens kronologi väsentliga
arbetet ”Studier i norsk merovingertid” (1934).
En stor del av G:s arbeten falla inom
hällrist-ningsforskningen. Av hans rika produktion kan i
övrigt nämnas ”Yngre steinalder i Nord-Norge”
(1942), ”Trænfunnene” (1943), ”Norges
steinalder” (1945) samt den mera populärt hållna
”Fångstfolk” (1941).
Gjinoka’stra [gjinå-], A r gy r o k a s t r o(n),
huvudstad i prefekturen Gjinokastra (144,000 inv.)
i s. Albanien, vid Dhrino 25 km från kusten;
11,000 inv., ung. 3/4 muhammedaner. G. hölls
besatt av Grekland under kriget med Italien
1940—41.
Gjukungar, ”Gjukes ättlingar”. Enl. Eddans
hjältesånger och Volsungasagan hade kung Gj
u-k e ett mäktigt rike s. om Rhen. Med sin maka,
den trollkunniga Grimhild, hade han sönerna
Gunnar, Hogne och Guttorm samt dottern
Gudrun, som äktade Sigurd Favnesbane och, sedan
denne blivit dräpt av sina svågrar, blev omgift
med hunnerkonungen Atle. — G. kallas även
n i f 1 u n g a r, och den tyska ”Nibelungenlied”
innehåller en delvis annan version av sägnerna.
Gjutasfalt, se Asfaltbeläggningar.
Gjutform, se Gjutning.
Gjutjärn, järnlegering, som nyttjas för
framställning av vanligt gjutgods. G. är ett tackjärn,
som utom kol även innehåller vissa andra ämnen
(kisel, svavel, fosfor, mangan), vilka göra det
lättsmält och tunnflytande samt giva det
egenskapen att utvidga sig i stelningsögonblicket, så
att det fyller formarna väl och ger skarpa
av-gjutningar.
Gjutning, i vidsträckt bemärkelse varje
tekniskt förfarande, varigenom ämnen i smält el.
flytande tillstånd bibringas former, som de vid
stelnandet bibehålla. Genom g. formas många
metaller och legeringar, stearin, vax, gips, cement,
betong m. m. Därvid förekommande
arbetsprocesser avse att överföra gjutmaterialet i för g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
