Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gründgens, Gustaf - Grünerit - Grüner-Nielsen, Hakon - Grünes Gewölbe - Grünewald, Isaac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
Grünerit—Grünewald
372
har med sitt intensiva, sensibla spelsätt, sin
eleganta och smidiga replikföring och sin
maske-ringsförmåga gjort sig känd som en av den
moderna europeiska skådespelarkonstens främsta
krafter. Som regissör har G. varit verksam såväl
inom det klassiska och det moderna skådespelet
som inom operan och operetten. Även inom
filmen har G. varit flitigt verksam. — G. m. i)
skådespelerskan Erika Mann, dotter till Thomas
Mann, 2) skådespelerskan Marianne Hoppe.
Grünerit, ett monoklint, amfibolmineral,
hu-vudsakl. bestående av j ärnsilikatet Fe Si O3.
Grüner-Nielsen, Hakon Harald, dansk
folk-minnesforskare (f. 1881), sedan 1915 arkivarie
i Dansk folkmindesamling. G:s vetenskapliga
insats gäller den danska folkmusiken, folkdansen
och folkvisan, vilkas främste kännare han
numera är, men han har även ägnat andra sidor av
danskt folkliv sitt intresse. Förutom talrika
bidrag till danska tidskr. har G. utg. bl. a. ”Danske
viser fra adelsviseböger og flyveblade 1530—
1630” (7 bd, 1912—31), ”Vore ældste folkedanse”
(1917), ”Folkelig vals” (1920), ”Læsöfolk i
gamle dage” (1924), ”Danske skæmteviser” (1927—
28), ”Den danske folkevise” (i ”Nordisk kultur”,
9, 1931). G. har efter Axel Olriks död fortsatt
utgivningen av ”Danmarks gamle folkeviser”
(bd 9 ff., 1920 ff.).
Grünes Gewö’lbe, se Dresden, sp. 10.
Grünewald, Isaac Hirsche, målare (1889
—1946). Han studerade i Konstnärsförbundets
skola 1906—08, i Paris 1908—11, därav två år i
Henry Matisses skola. G. debuterade på allvar
som målare med gruppen De unga 1909.
Sommaren s. å. målade han i Simlångsdalen, Halland,
kamraterna Sigfrid Ullman, Knut Janson och
Birger Simonsson i nästan naturlig storlek. 1911
äktade G. målarinnan Sigrid Hjertén, Matisses
favoritelev, och en ömsesidig konstnärlig
påverkan uppstod mellan makarna. Utan
porträttkaraktär, närmast som ett figuralt inslag, ingår
hustrun i G:s konsthistoriskt intressanta bild ”Vid
det runda bordet” (1912). Från s. å. är ett av
kubismen något influerat självporträtt med
påträngande plastik och färgbrytning. Efter
avvisandet av G:s dock prisbelönta kartong (1913)
vid tävlingen om dekorering av vigselrummet i
Stockholms rådhus, en fantasi i stora, rytmiskt
böljande ornamentallinjer å la Matisse, hyrde
makarna G. en högt belägen ateljé vid
Stadsgården i Stockholm. Härifrån målades under
krigsåren i en lekfullt improviserande och
färgglad ytstil bl. a. en mängd utsikter över Slussen
m. m. G:s ungdomsmaner stod fullt färdigt
redan i ateljéutblicken ”På balkongen” (1915) och
den samtidiga, exotiskt sagolika bilden ”Det
sjungande trädet” (Norrköpings museum), en
parafras över miljön vid Berns, Stockholm.
Lysande röda färger flöda såväl här som i ”Ivan
i röd interiör”, och de klinga mot starkt grönt
och violett på Nationalmuseums utmanande
hel-figursporträtt av författarinnan Ulla Bjerne i
byxkjol, väst och jacka (1916). Roligare än sistn.
något mannekängaktiga figursak är porträttet
av skådespelerskan Tollie Zellman från 1919, im-
Isaac Grünewald: Självporträtt med cigarr, 1937.
proviserat i lätt karikatyr med krapprött mot
gult. Ungdomsperiodens ”matisseri” fick färg av
G:s judiska, brinnande konstnärstemperament och
flödande, orientaliskt sensuella fantasi, som
efter 1920-talets inbrott så säreget skulle prägla
illustrationerna till Levertins ”Kung Salomo och
Morolf” och, i det stora formatet, G:s
dekora-tionsarbeten för scenen. Som teaterdekoratör kom
G. måhända att göra sin märkligaste insats;
Stockholms-operans sensationsomstrålade premiär
på ”Simson och Delila” i jan. 1921 blev genom
G:s passionerade färg- och formprakt
epokgörande för modern teateruppsättning i Sverige.
Från denna tid daterar sig konstnärens
genombrott hos publiken. Till hans snabbt stigande
anseende bidrog främst en märkbar omsvängning
i hans stafflimåleri. Under förnyade vistelser i
Frankrike började G. näml, beflita sig om
verk-lighetsstudium och formstadga, om mera
individualiserat uttryck och mera must i färgen,
samtidigt som djupdimensionen efter hand vann
hans intresse. Redan porträttet av
Paris-konstnären Pascin (1921, Göteborgs konstmuseum)
låter ana förändringen mot något lugnare och
solidare, och ett mästerverk med en avvägning
nästan i Manets stil är ”Negerkock” (1924,
Nationalmuseum). Tvenne något senare mansporträtt,
föreställande konsthandlaren A. Basler och
stads-fiskal L. Stendahl, ha en fyllig impastoteknik, och
vissa kvinnobilder förete ett slags dramatisk
monumentalform. Helt för sig själv står det
asketiska, mera förandligade porträttet av Sigrid
Hjertén från 1931; bredvid denna mycket
artistiska bild av första hustrun företer ett virtuost
målat självporträtt med cigarr en dragning åt
något köttsligt-cyniskt. En liknande, mera förståelig
oblyghet röjer akten ”Marockanskan”. Åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
