Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gröna Lund - Gröna ön - Grönbech, Vilhelm - Grönbena - Grönberg, Åke - Grönblindhet - Grönbo revir - Grönby - Gröndahl (Backer-Gröndahl), Agathe och Fridtjof - Gröndal - Gröndal, Benedikt - Gröndal, Johan Gustaf - Grönfinken - Grönfoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Gröna Lund—Grönfoder
402
Gröna Lund, ett på 1700-talet bekant
värdshus i Djurgårdsstaden, omtalat i flera av
Bell-mans dikter. Vid Långa gatan och Allmänna
gränd kvarstå ännu ett par pittoreska trähus,
som numera överlåtits till Bellmanssällskapet och
Stockholmsgillet. Från 1883 framväxte här en
liten tivolianläggning, som på 1920-talet
utvecklades till ett stort folkligt nöj esetablissemang,
G:s tivoli.
Gröna ön (eng. the green island), benämning
på Irland.
Grönbech [-bäk], Vilhelm Peter, dansk
re-ligionsforskare (1873—1948), fil. dr 1902, doc. vid
Köpenhamns univ. 1908, prof, i religionshistoria
där 1915, teol. hedersdr i Lund 1918. G. fick sin
egentliga fackutbildning som filolog. G:s
dok-torsavh. gällde
turkisk ljudhistoria.
Hans huvudarbete är
”Vor folkeæt i
oldti-den” (4 bd, 1909—12),
i vilket han på basis
av djupgående
källstu-dier och ingående
kännedom om primitiv
religion sökte inifrån
det forngermanska
själslivets egenart
klarlägga den
fornnordiska religionen. Bland
G:s övriga större
arbeten märkas
”Primi
tiv religion” (1915), ”Religiöse strömninger i det
I9:e aarhundrede” (1922; sv. övers. 1923),
”Mysti-kere i Europa og Indien” (4 bd, 1925—34; sv.
övers. ”Mystik i österland och Västerland”, 1,
1926), ”Nordiska myter och sagor” (1926; på da.
1927), ”Goethe” (2 bd, 1935—39), ”Jesus
Mennes-kesönnen” (1935; sv. övers. 1936), ”Paulus” (1940;
sv. övers. 1941), ”Hellas. Kultur og religion”
(4 bd, 1942—45). — Litt.: P. V. Rubow, ”V. G.”
(1948).
Grönbena, zool., se Snäppsläktet
Grönberg, Karl Ä k e Edvard,
skådespelare (f. 1914 28/s). G. debuterade 1936 på
Skansens friluftsteater i ”Regina von Emmeritz” och
har sedan framträtt på Tantolundens
friluftsteater i Stockholm och som revyskådespelare, bl. a.
på Odéonteatern och i Karl Gerhards revy
(1949). Han har vidare innehaft ledande roller
på Dramatiska teatern i ”Fridas visor” och
”Hjärtan och njurar” samt deltagit i
folkparks-turnéer. Inom filmen har G. gjort ett flertal
med träffsäker karakterisering utformade roller.
Grönblindhet, se Färgblindhet.
Grönbo revir, adress Spannarboda, tillhör
Bergslagsdistriktet och omfattar delar av
Ramsbergs och Fellingbro socknar av Örebro län samt
delar av Heds, Skinnskattebergs och V. Skedvi
socknar i Västermanlands län.
Grönby, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs
härad, n. ö. om Trelleborg; 15,01 km2, 820 inv.
(1951). Är ett småbackigt, i s. bördigt
slättområde. 1,422 har åker; skog saknas. Egendomar:
Grönahill och Prästgården. Kyrkan är från
ro
mansk tid. Ingår i Anderslövs och G. pastorat
i Lunds stift, Vemmenhögs kontrakt; tillhör
storkommunen Anderslöv.
Gröndahl (Backer-G.), Aga the och
Fridtjof Backe r-G., musici, se
Backer-Gröndahl.
Gröndal, stadsdel i Brännkyrka församling,
Stockholm.
Gröndal, Benedikt Sveinbjarnarson,
isländsk lärd och skald (1826—1907). Han tog i
Köpenhamn 1863—64 magisterkonferensen i
nordisk filologi och var 1874—83 adjunkt vid
latinskolan i Reykjavik. Bland G:s vetenskapliga
arbeten märkas ”Folketro i Norden” (i Annaler
for Nordisk Oldkyndighed 1863) och ”Clavis
poètica” (1864). G. utgav även episka,
dramatiska och lyriska dikter; hans originellaste
skapelse är prosaberättelsen ”Sagan af
Heljarsloöaror-rustu” (Sagan om slaget vid Dödens väg; 1861,
1895), en i de medelisländska äventyrs- och
rid-darsagornas maner med grotesk humor utförd
skildring av slaget vid Solferino.
Gröndal, Johan Gustaf, metallurg (1859
—1932). Han genomgick bergsskolan i Falun
1878—79, fick 1880 anställning vid Pitkäranta
koppar- och tennverk i Finland, vann där en
ledande ställning och genomförde en teknisk
omdaning av verkets anrikningsmetoder, rostugnar
m. m., vilka nya anordningar tilldrogo sig stor
uppmärksamhet. G. flyttade 1900 till Sverige och
inledde en framgångsrik uppfinnarverksamhet på
det metallurgiska området, särskilt i fråga om
magnetisk separering, brikettering, röstning och
reduktion av järnmalmer samt ugnskolning. Han
blev 1907 fil. hedersdr i Uppsala och 1908 led.
av Vet.-akad.
Grönfinken, Chlöris chlöris, tillhör fam.
f i nk fåglar (se d. o.). Hannen är ovan
olivgrön, undertill gulgrön, honan grå. G. är täml.
allmän i s. delen av Sverige och förekommer,
ehuru mera sällsynt, upp till Jämtland. Den når
en gråsparvs storlek och är flytt- el. strykfågel.
Grönfoder, lantbr., foderväxter, som betas el.
avmejas före mognaden och utfodras i färskt,
Grönfink, hanne.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
