Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönfoder - Gröngula alger - Gröngödsling - Gröngöling - Grönhagen, Claës Wilhelm - Grönhavre - Grönhög - Grönhögen - Grönklumpen - Grönkulla - Grönkål - Grönköping - Grönköpings Veckoblad - Grönland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Gröngula alger—Grönland
404
saftigt tillstånd. Näringsvärdet kan växla rätt
mycket, mest beroende på vattenhalten och
förekomsten av äggviterika balj växter. Jfr
Fodermedel.
Gröngula alger, se Gulgröna alger.
Gröngödsling, lantbr., jordens gödsling genom
nedplöjning av en växande gröda. Härigenom
tillföras jorden mullbildande ämnen, mineralämnen
och kväve. Som gröngödslingsväxter böra
företrädesvis odlas djuprotade baljväxter, ss. lupiner,
ärter m. fl. G. har först i senare tid kommit
i allmännare bruk, sedan man lärt känna
balj-växternas kvävesamlande förmåga. Den nyttjas
dock jämförelsevis föga i Sverige, där
gröngöds-lingsväxten ej hinner utvecklas på eftersommaren
efter en föregående grödas skörd.
Gröngöling, zool., se Hackspettar.
Grönhagen, Claes Wilhelm, frih.,
politiker (1732—77), son till landshövdingen på
Gotland Johan Di drik G. (1681—1738), som
blev frih. 1731. G. tjänstgjorde i Kanslikollegium
och var sedan militär. Vid riksdagen 1755
framträdde G. med ett mot tidskriften Ärlig Svensk
riktat memorial, vari han hävdade
maktfördel-ningsläran. Memorialets doktrin omhuldades
sedan av hovpartiet. G. gjorde sig även senare
bemärkt som riddarhustalare och slöt sig på
1760-talet till de yngre mössorna.
Grönhavre, se Havre.
Grönhög, Bohusläns största gravhög, i Skee
socken, 45—55 m i diam., 5,5—6,5 m hög,
undersöktes 1928 av prof. S. Lindqvist. Högen
täckte ett flackt centralröse, i vilket en stor
ler-urna påträffades, som innehöll de brända
benresterna efter den högsatte, bitar av benskedar,
glasslagg m. m. Anläggningen, som kan
dateras till omkr. 500 e. Kr., står nära de
östsvenska kungshögarna. — Litt.: S. Lindqvist,
”Undersökningen av G.” (i Vikarvets Årsbok
1929).
Grönhögen, fiskehamn på Öland, Ventlinge
socken, vid Kalmarsund, 4 km n. om Ottenby.
Grönklumpen, Stora, ett
av Anarisfjällen (se d. o.).
Grönkulla, Habernäria viridis,
art av fam. orkidéer med gröna
blommor och lång, hängande
läpp. Den är vanlig på
skogsängar och fjällhedar i n.
Sverige.
Grönkål, se Kål.
Grönköping, ett 1897 i
Sön-dags-Nisse av H. Zetterström
uppfunnet namn på den typiska
svenska småstaden.
Grönköpings Veckoblad,
skämttidning, 1902—16 en avd.
i Söndags-Nisse, sedan
självständig månadsskrift, som låter
tidens händelser avspegla sig i
småstadens trånga förhållanden.
Flera saml. art. ur G. ha
utkommit, bl. a. ”Grönköping i
helg och söcken” (7 bd, 1927
—33). Redaktör var 1916—41 H. Zetterström,
från 1942 Seth Bremberg. Bland medarbetare i G.
märkes Nils Hasselskog (1925—35).
Grönland, jordens största ö och dess längst
mot n. framskjutna land, östligaste delen av den
amerikanska kontinentalkomplexen, dansk koloni.
Arealen beräknas till 2,175,600 km2 el. nästan 5
ggr så stor som Sveriges. Största delen av denna
areal el. 1,833,900 km2 är täckt av inlandsis. G:s
sydspets, Kap Farvel, ligger på 59° 46’ n. br.,
nordspetsen, Kap Morris Jesup, på 83° 39’;
avståndet mellan dessa punkter uppgår till omkr.
2,670 km. Sin största bredd, omkr. 1,050 km,
uppnår G. vid 76°—770 n. br. Det isfria
ytter-landet är bredast (300 km) vid 700 på ö. kusten,
där G:s största fjord, Scoresbyfjorden
(Scores-bysundet), skär in. Mitt emot på v. kusten ligger
Diskobukten med ön Disko; s. om denna når
ytter landet en bredd av 200 km. G:s kuster äro
starkt inskurna av fjordar, delvis av betydande
längd; inom urbergsområdena i s. finnes en
ganska vidsträckt skärgård.
Till många av fjordarna sänder inlansdisen ned
utlöpare, där kalvning (avlossnande av isberg)
äger rum. I vissa fjordar, s. k. isfjordar, antar
kalvningen mycket stora proportioner. Utefter
vissa kustpartier når inlandsisen ända ut till
havet, så att synliga fjordar ej finnas där, t. ex.
vid Melvillebukten (mellan 740 och 76°) på v.
kusten och s. om Scoresbyfjordens mynning på
den östra. Inlandsisens största utlöpare är
Hum-boldtglaciären i n. v. vid Kane Basin, där kusten
på nästan en hel breddgrad utgöres av en enda
oavbruten ismur.
G:s inlandsis, den största kvarlevan av
kvar-tärtidens överisningar på n. halvklotet, täcker
landets hela inre. Längst i n. är mäktigheten rätt
obetydlig. Stigningen från kusten inåt är
brantare i s. delen än norrut, där istäcket är
bredare. Isens mäktighet i de centrala delarna
uppgår på sina ställen till 3,000 m. Inlandsisens yta
är i det inre ständigt höljd av betydande
snölager; blott ut mot kanterna träder själva isen
i dagen. Den är där också starkt söndersprängd;
ytan är åtm. på sommaren sönderskuren av
smält-vattensbäckar och -älvar, ej sällan av betydande
storlek. Sänkor kunna då bli sjöar eller moras
av snö och vatten. Utmed kusterna sticka
mångenstädes ur isen upp s. k. n u n a t a k k e r, d. v. s.
enstaka berg. — Kustlandets berg äro delvis
ganska höga. Högsta punkten är Gunnbjörns
fjæld (3,700 m ö. h.), och åtskilliga punkter nå
över 2,000 m, så bl. a. Mount Forel (3,440 m)
och Petermann bjerg (2,933 m), bägge i
Östgrön-land; i Västgrönland ligger högsta punkten på
Nügssuaq-halvön (2,237 m ö. h.). I n. nå
kustbergen i allm. ej över 1,000—1,500 m. Stora
nunatakker finnas i n. ö. G., Dronning Louises
land o. a. Vid inlandsisens kant finnas
mångenstädes randsjöar och i de stora dalar, som stryka
fram genom ytterlandet, särskilt inom
urbergsområdet, talrika sjöar av växlande storlek. Stora,
ofta laxrika älvar flyta här också ned till
fjordarna. — Längs de nordligare kuststräckorna
ligger havet i allm. tillfruset under en stor del
Grönkulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
