Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamingja - Hamiter - Hamitiska språk - Hamla - Hamlet - Hamm - Hammada - Hammann, Otto - Hammar (Skåne) - Hammar (Kristianstad) - Hammar (Närke)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Hamiter—Hammar
796
lycka. Hon kunde antaga synlig skepnad (isl.
hamr), vanl. av ett djur.
Hamiter, de folk i n. och n. ö. Afrika, som
tala hamitiska språk. Orden h. och ”hamitisk”
förekomma i litteraturen i tre betydelser:
språklig, antropologisk och kulturell. Den första av
dessa är fullt berättigad, de båda andra åter äro
oegentliga, östhamiterna kunna dock betraktas
som en rasgrupp, och utmärkande för dem kan
sägas vara: lång, smärt kropp med långa
extremiteter, rödaktigt bronsfärgad hud, mörkbrunt—
svart, vågigt hår (icke krusigt som hos
negrerna), långskalligt huvud med smal näsa och
smala läppar. De västra h. åter (berberfolk, kabyler)
äro ofta mera olika östhamiterna, än man förr
trott, och torde stå medelhavsrasen närmast samt
räknas ibland rent av som en undergrupp av
denna. Bland berberna finnas f. ö. även blonda,
blåögda typer. I många h. finns vidare även
orientaliskt (arabiskt) blod och negerblod. Kulturellt
sett finner man ofta h. betecknade som nomader,
men detta är typiskt endast för en del av de
östliga h. De västliga och norra h. äro framför allt
åkerbrukare. Negerafrikas statsbildningar ha i
allm. grundats av östhamiterna, och deras blod
ingår vanl. i de härskande klasserna där.
Hamitiska språk, sammanfattande beteckning
för ett antal inbördes sammanhängande språk i
n. och n. ö. Afrika, vilka talas av de som hamiter
betecknade folken. Namnet är bildat under
1800-talet (i anslutning till beteckningen
semitiska språk) efter Noas son Ham, som i i Mos.
lo nämnes som stamfader för en del folk, av
vilka ett och annat kan hänföras till hamiterna.
H. sönderfalla väsentligen i tre från varandra
täml. starkt skilda grupper: i) Berberspråk
el. libyska språk, omfattande
tema-s c h e k, tuaregernas språk i mellersta Sahara,
z e n a g a i trakten av Bou Tilimmit i
Senegam-bien, rifberbernas språk i n. Marockos
kusttrakter, s c h i 1 h o i Marockos högland, de
zenatiska dial. i ö. Marocko och v. Algeriet,
kabyliskan i mellersta Algeriets högland,
samt ett antal spridda dial. från ö. Algeriet till
Siwaoasen i v. Egypten. 2) Fornegyptiskan
med dess avläggare koptiskan. 3) K u s c h
i-tiska språk (efter Hams son Kusch) i n. ö.
Afrika, vartill höra bedauye, de av bedja
i Nubien talade dial., s o h o och a f a r el.
dankali i Eritrea, a g a u, sammanfattande
benämning på de hamitiska dial. i Etiopiens högland,
s o m a 1 i på Somalihalvön, galla is. Etiopien
och angränsande delar av Brittiska Östafrika och
Somalilandet samt s i d a m a i s. v. Etiopien
bort till trakterna av Rudolfsjön. — Vissa
kännetecken, ss. det i stort sett gemensamma
ljudsystemet, femininbildningen med t, likheten i
verbbildningen m. m., visa ett ursprungligt
sammanhang mellan h. och de semitiska språken. Bland
h. har den egyptiska grenen genom sin
flertusen-åriga, traditionellt betingade historia utvecklat
en särprägel. De övriga språkens äldre historia
är så gott som okänd, då på berberspråk endast
obetydligt, på kuschitiskt språk intet av inhemsk
litteratur förefinnes. — Vissa forskare, framför
allt C. Meinhof, ha utvidgat begreppet h. genom
att dit hänföra ett flertal andra språk, ss. hausa,
ful, masai och nama, hottentotternas språk; dock
synes här endast principiell, ej i detalj gående
överensstämmelse i byggnaden föreligga. — Litt.:
M. Cohen i ”Les langues du monde” (1924).
Hamla, 1) jur., ålderdomlig term för
misshandla; 2) lantbr., skogsbr., kapa toppar, kvistar
och smärre grenar på träd för utvinning av
bränsle och löv för kreatursfoder.
Ha’mlet, enl. fornsägnen dansk prins, tidigast
omtalad av Saxo (Amlethus); enligt honom son
till drottning Gerutha och konung Horvendel, som
mördas av sin bror Fengo, vilken därpå äktar
Gerutha och tar väldet. H. låtsar sig vara galen
men förbereder hämnden, som drabbar Fengo,
sedan H. i England vunnit maka och samlat en
här, varmed han besegrar sin farbror. Sägnen
återgavs i Belleforests ”Histoires tragiques”
(1564), som är källan för ett (förlorat) skådespel
av Thomas Kyd från 1580-talet. Shakespeares
tragedi ”Hamlet” trycktes 1603; dess teckning av
H:s karaktär har varit föremål för mångfaldiga
olika tolkningar både av skådespelare och
litteraturforskare.
Hamm, stad i Westfalen, vid Lippe och
rhensk-westfaliska stenkolsområdets nordgräns; 50,000
inv. Järnverk och kolgruvor; maskinindustri.
Järnvägsknut. H. bombades våldsamt under 2:a
världskriget.
Hammäda, typ av klippöknar i Sahara,
utmärkt genom stora, skarpkantade stenblock och
f. ö. av vinden rensopade ytor.
Hammann, Otto, tysk politisk skriftställare
(1852—1928), 1894 föredragande i pressärenden i
utrikesdep. Han utg. bl. a. ”Zur Vorgeschichte
des Weltkrieges” (1918), ”Um den Kaiser” (1919;
”Kring kejsaren”, 1920), ”Der missverstandene
Bismarck” (1921), ”Bilder aus der letzten
Kaiser-zeit” (1922) och ”Deutsche Weltpolitik 1890—
1912” (1925).
Hammar, sn i Skåne, se Stora Hammar.
Hammar, förortssamhälle till Kristianstad, se
Nosaby.
Hammar, socken i s. Närke, Sundbo härad;
187,60 km2, 3,733 inv. (1951). Omfattar mellan
n. Vättern, Askersund och östgötagränsen odlade
slättpartier och bergiga skogstrakter, i Vättern
Stora och Lilla Röknen m. fl. öar samt v.
därom delar av Tiveden. 3,184 har åker. I H. ligga
brukssamhällena Åmmeberg och, vid en vik på
Vätterns västsida, Olshammar (330 inv.)
med sulfatfabrik (Aspa bruk) och sågverk,
tillhörande Munksjö ab. I industrisamhället
Hammar (230 inv.) vid en n. vik av Vättern finnas
tegelbruk samt kalkstens-, kvarts- och
fältspats-brott, tillhörande ab. Harge bruk; ett butelj
glasbruk tillhör Hammars glasbruks a b.
Gruvsamhället Zinkgruvan (760 inv., därav
250 inom Lerbäcks och 100 inom Godegårds sn)
på gränsen till Östergötland och ändpunkt för
Åmmebergs järnväg har uppvuxit kring zink- och
blymalmsgruvor, tillhörande Vieille Montagne.
Delvis inom H. ligga Vena malmfält. Bland de
många större egendomarna märkas Mårsäter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
