Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hann, Julius von - Hanna - Hannas (socken) - Hannas (överstepräst) - Hanne - Hanneken, Hermann von - Hannerberg, David - Hannibal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
861
Hanna—Hannibal
862
död. H:s storverk är en fortlöpande kritisk
sammanställning av klimatologiskt material från
hela jorden och förbättring av metodiken vid
dylika iakttagelsers anställande. Detta arbete, som
fick en sammanfattning i hans klassiska
”Hand-buch der Klimatologie” (1883; började 1937
utkomma i en omarbetad uppl. i 5 bd, red. av
W. Köppen och R. Geiger), fortsattes i
Meteo-rologische Zeitschrift, som förnämligast genom
H:s arbete fördes fram till sin rangplats.
Samtidigt visade han fruktbarheten av fysikens och
särskilt
termodynamikens användning för
ett rätt förstående av
de meteorologiska
företeelserna; därunder
förklarade han bl. a.
föhnvinden,
föranledde en helt ny
uppfattning av
anticyklo-nernas väsen och gav
en sammanhängande
framställning av [-lufttryckets-] {+luft-
tryckets+} dagliga änd-
ring över hela jorden.
H :s ”Lehrbuch der
Meteorologie” (1901;
5:e uppl. 1937—42, utg. av R. Süring), som
samlar hans egna och andras resultat, har
banat väg för den dynamiska meteorologien.
Hanna (hebr. Channä, behag), vanligt
kvinnonamn hos hebréer och fenicier. Bland kvinnor i
bibeln, som hette H., må nämnas: 1) Samuels
moder (1 Sam. 1). — 2) Den profetissa, som i
templet hälsade den nyfödde Jesus som Messias
(Luk. 2: 36—38).
Hannas, socken i Kristianstads län, Ingelstads
härad, på den bördiga Simrishamnsslätten, v. s. v.
om Simrishamn; 7,30 km2, 326 inv. (1951). 703
har åker; skog saknas. Egendom: Åkesgården.
H. har en av de bäst bevarade romanska
kyrkorna i Skåne (slutet av uoo-talet). Ingår i
Hammenhögs, H., ö. Herrestads och ö.
Ingelstads pastorat, Lunds stift, Ingelstads kontrakt;
tillhör storkommunen Hammenhög.
Hannas, överstepräst i Jerusalem på Jesu tid.
Han insattes i sitt ämbete 6 e. Kr. av legaten
Quirinius, avsattes år 15 men var ännu vid
Jesu död den mest inflytelserike (H:s måg
Kai-fas var då överstepräst). H. tillhörde det
saddu-ceiska partiet.
Hanne, djur av mankön.
Ha’nneken, Hermann von, tysk militär
(f. 1890). H. inträdde 1917 i generalstaben;
kapten 1918. Efter 1 :a världskriget verkade H. i
riksvärnsministeriet i Berlin, blev överste 1936
och generalmajor 1938. Efter att ha blivit
pensionerad blev H. general fullmäktig för den tyska
järn- och stålproduktionens mobilisering, och
efter befordran till generallöjtnant och general av
inf. utnämndes han i okt. 1942 till
överbefälhavare för de tyska militära styrkorna i Danmark.
H. blev exponent för den skarpare
ockupations-politik, som då inleddes. I febr. 1945 blev H.
återkallad till Tyskland och degraderad för
kor
ruption. Efter kriget arresterades han och
anklagades som krigsförbrytare i Danmark; han
dömdes 1948 till 8 års fängelse men frikändes 1949.
Hannerberg, Carl David, geograf (f. 1900
29/7), fil. dr och doc. i geografi vid Göteborgs
högsk. 1941, prof, vid Lunds univ. 1950 (särsk.
kulturgeografi med ekonom, geografi). H. har
behandlat hist.-geogr. och befolkningsgeogr.
spörsmål med material särsk. omfattande äldre
skattetabeller från Närke. Bland H:s skrifter
märkas ”Närkes landsbygd 1600—1820” (dr-avh.,
1941) och (tills, m. A. Nachmanson)
”Garphyt-tan” (1945).
Ha’nnibal, fenic. (”Baals gåva”), kartagisk
fältherre (omkr. 247—183 f. Kr.), son till
Ha-milkar. Som nioårig följde han fadern till
Spanien, där han efter Hasdrubal blev
överbefälhavare för de kartagiska trupperna 221. H:s
erövring av det med Rom förbundna Sagunt
framkallade 2:a puniska kriget. Med en stark
här tågade H. genom Gallien samt lyckades
utföra sin berömda övergång över Alperna 218,..
besegrade s. å. romarna vid Ticinus och Trebia
samt ryckte, förstärkt med keltiska hjälptrupper,
217 över Apenninerna. Vid Trasimenus ledo
romarna ett nytt nederlag och året därpå ett ännu
fruktansvärdare vid Cannae; betydande delar av
s. Italien slöto sig nu till H. Emellertid förblevo
bundsförvanterna i mellersta Italien Rom trogna;
H. vågade ej angripa den befästa huvudstaden,
och då Filip av Makedonien, med vilken H.
ingått ett fördrag, ej lämnade verksamt bistånd
samt H. ej fick nödiga förstärkningar hemifrån,
lyckades romarna steg för steg återställa sitt
välde i norr. Det med H. förbundna Syrakusa
återtogs 212. Capua 211; för att rädda denna
stad företog H. en djärv marsch fram till Rom
(Hannibal ad portas).
När så H:s broder
Hasdrubal besegrats
vid Metaurus 207 och
romarna åter fått fast
fot i Spanien, blev
läget ytterst vanskligt
för H., som slutligen,
dock alltj ämt
obesegrad, behärskade blott
en del av Bruttium.
203 hemkallades han
till Afrika, där Scipio
redan vunnit åtskilliga
framgångar. Denne,
som lärt sig H:s
tak
tik, lyckades fullständigt besegra sin
motståndare vid Zama 202. — Efter den hårda
freden 201 ägnade sig H. med kraft åt
inrereformer men måste på gr. av Roms
inblandning gå i landsflykt till Antiochos III
i Syrien, senare till Prusias i Bitynien, där
han, när romarna begärde hans utlämnande,
intog gift. — H. var en framsynt statsman och
satte som sitt mål att bryta Roms makt. Som
fältherre är H. en av alla tiders främsta. — Litt.:
N. Valmin, ”H. En stormakts fall” (1943); E_
Zeller, ”H.” (1947).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
