Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harvey, William - Harwich - Harwood, Sir Henry - Harväppling - Harz - Harzburg, Bad - Harzrasen - Has
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
Harwich—Has
932
en liten kvartvolym på 72 sidor, ”De motu
cor-dis et sanguinis in animalibus anatomica
exer-citatio”, med resultaten av de undersökningar om
blodomloppet, som sysselsatt honom sedan
studieåren i Padova. I mästerlig, knapp och koncis
form skildras här en av de största
naturvetenskapliga upptäckter historien känner. Enl. den
av antikens forskare skapade, sedan dess
gällande teorien för blodkärlssystemet var blodet främst
bärare av livets viktigaste beståndsdel, livsanden
el. pneuma, vilken framkallade blodets rörelse;
dess medelpunkt var
hjärtat, varifrån
blodet genom artärerna
förde ”anden” ut till
kroppen. Levern var
medelpunkten för
vensystemet, genom
vilket den intagna födan
fördelades i kroppen.
Blodets rörelser
kunde man ej förklara.
Häremot framlade nu
H. sin enkla
mekaniska cirkulationsteori:
hjärtat driver genom
att sammandragas
blo
det ut i artärerna och genom dessa ut i
kroppen; där samlas blodet av venernas
förgreningar och ledes av dessa till högra hj
ärthalvan för att därifrån åter drivas genom
lungorna tillbaka till vänstra hjärthalvan. Bevisen för
detta påstående äro lika grundliga som sinnrika:
dels olikartade experiment med ombindning av
vener och artärer, med studium av artärpuls och
venklaffar, dels matematisk beräkning av den
ur hjärtat drivna blodkvantiteten, grundad på
mätning av hjärtats volym och räkning av
pulsslagen.
Till sin allmänna naturuppfattning stod
emellertid H. på aristotelismens gamla grund. Detta
framträder särskilt klart i hans andra och vida
större verk, ”Exercitationes de generatione
ani-malium” (1651). Den epigeneslära, som han där
uttalar och som inbragt honom mycket beröm,
är i själva verket den, som skapats av
Aristo-teles; även satsen, att allt levande utvecklas ur ett
ägg, vilar på en rent aristotelisk
tankekonstruktion. — H. testamenterade sin förmögenhet till
Londons College of Physicians. Han är utan
tvivel en av naturforskningens främsta banbrytare.
Harwich [häTid^], stad i eng. grevsk. Essex,
vid mynningen av floden Stour; 14,000 inv. H.
är en huvudhamn för passagerarförbindelsen med
Holland och Danmark (Esbjerg). Befäst
flottbas.
Harwood [hä’o>od], Sir Henry Harwood,
brittisk sjömilitär (1888—1950), officer 1907.
1936 blev H. med rang av commodore chef för
en kryssardivision med station i Sydamerika.
Strax efter krigsutbrottet 1939 vållade, det tyska
fickslagskeppet ”Admiral Graf Spee” stort
avbräck på sjöhandeln i Sydatlanten, och H:s
viktigaste uppgift blev att uppsöka och oskadliggöra
detta. H. samlade sin vitt spridda styrka av tre
kryssare på rätt tid och plats n. om La
Plata-mynningen samt lyckades genom skicklig taktisk
disposition av sina artilleristiskt underlägsna
fartyg driva ”Admiral Graf Spee” svårt skadad
till nödhamn i Montevideo, utanför vilken hamn
fartyget några dagar senare sänktes av egen
besättning. Sjöstriden vid La Plata 13/i2 1939
uppskattades livligt i England, och H. adlades
samt befordrades till konteramiral på dagen för
striden. Efter tjänstgöring som bitr, chef för
marinstaben 1940—42 avlöste H. våren 1942
amiral Cunningham i Medelhavet, där H. lyckades
kraftigt motverka förstärkningarna till Rommel
och senare definitivt undsätta Malta. H. blev
1943 viceamiral och chef för sjöstridskrafterna
i ö. Medelhavet men hemkallades s. å. samt
erhöll efter landtjänstgöring avsked av hälsoskäl
1945-
Harväppling, se Getväppling.
Harz [härts], Mellantysklands nordligaste
berg, sträcker sig mellan Leine och Saale, omkr.
100 km i n. v.—s. ö., och begränsas i n. av
Nordtyska låglandet, i s. av Thüringen. Särskilt
i n. och v. höjer det sig brant över omgivande
lågland. H. bildar en platå, som i v. (Oberharz)
har en medelhöjd av 600 m, i ö. (Unterharz)
omkr. 400 m; häröver resa sig höjder, bestående
av hårdare bergarter, ss. kvartsit i Bruchberg
(928 m), granit i Broeken (1,142 m, H:s högsta
berg). De många små floderna, mot n. Bode och
Oker m. fl., ha skurit ned djupa dalgångar vid
mynningen mot slättbygden. — H. är en genom
förkastningar uppkommen restskålla av det gamla
variskiska veckberg, till vilket även de övriga
mellantyska bergen höra. Det uppbygges av
de-von (i ö.) och karbon (i v.); de yttre delarna
tillhöra perm, trias, jura och krita. De
förhärskande bergarterna äro skiffer, gråvacka, sandsten
och kalk. Förutom granit finnas även andra
erup-tiva bergarter, ss. diabas, gabbro, porfyr m. fl.
H. är rikt på mineral (silver, bly, koppar, järn
och zink), som redan i slutet av 900-talet gåvo
upphov till bergsbruk, vilket på 1500—1700-talet
hade sin glansperiod (Klausthal-Zellerfeld, S:t
Andreasberg m. fl. bergsstäder). Det egentliga
bergsbruket är nu nästan nedlagt, men granit,
kalk och skiffer brytas ännu. Större delen av
H. täckes av skog (barrskog, bok). Runt
kanten av H. ligga många städer, rika på
medeltids-minnen. Turisttrafiken, även vintersporten, är
betydande. — Se bild 1 å pl. vid Dal.
Harzburg [hä’rtsbork], Bad H., stad och
badort i Braunschweig, 246 m ö. h., på n. sidan
av Harz, 9 km s. ö. om Goslar; 14,000 inv. H.
har stora hotell, vilohem, talrika villor och ett
barnsjukhus.
Harzrasen [hä’rts-], en särskilt i prov.
Hannover förekommande, täml. allsidigt utvecklad
nötkreatursras, tillhörande den röda alpboskapen;
färgen är helröd.
Has, hos husdjuren den del av extremiteten,
som ligger emellan skänken och skenbenet.
Ha-sen utgöres eg. av 7 ben, h a s- el. h ä 1 b e n e t,
som bildar hasspetsen och största delen av hasens
bakre kontur, r u 11 b e n e t, som med nedre
än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
