Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heiberg, 1. Peter Andreas - Heiberg, 2. Johan Ludvig - Heiberg, 3. Johanne Luise - Heiberg, 4. Johan Ludvig - Heiberg, 5. Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Heiberg
94
regeringen. Han dömdes 1799 till
landsförvisning. Han lämnade Danmark febr. 1800 och var
sedan 1803—17 översättare i franska utrikesdep.
H:s hustru, Thomasine Buntzen, lät 1801
skilja sig från honom och gifte sig med en
svensk flykting, Gyllembourg. H. skrev sedan
flera politiska småskrifter. — Litt.: Monogr. av
H. Schwanenflügel (1891).
2) Johan Ludvig H., den föreg:s son,
författare (1791—-1860). Efter sin studentexamen
1809 var H. villrådig om sin rätta kallelse och
studerade både
litteratur, medicin och
astronomi. De litterära
intressena kommo dock
att dominera. 1814
utgav han
”Marionet-theater”, som innehöll
en bearbetning av
Mo-lières ”Don Juan”, och
det romantiska spelet
”Pottemager Walter”.
1817 utkommo
”Jule-spög og nytaarslöjer”,
som skarpt
satiriserade Ingemanns
känslosamhet, samt hans
doktorsavh. (om det spanska dramat). Efter en
3-årig vistelse i Paris blev han lektor i danska
språket och litteraturen i Kiel, flyttade dit 1822
men trivdes ej utan tog avsked 1825 och slog
sig ned i Köpenhamn. I Kiel gjorde han
bekantskap med Hegels filosofi, vilket var avgörande
för hela hans liv. Med vådevillen ”Kong
Salomon og Jörgen Hattemager” (1825) vann han en
ögonblicklig seger. En lång rad nya vådeviller
följde, bl. a. ”Aprilsnarrene”, ”Recensenten og
dyret”, ”De uadskillelige” och ”Ulla skal paa
bal”, vilka bilda epok i det danska lustspelets
historia. Intill 1840 var H. den dominerande
gestalten i Köpenhamns intellektuella liv, icke minst
genom sina kritiska avhandlingar, vilka inleddes
1826 med ”Om vaudevillen”. I sin kritik
liksom i sitt vittra författarskap var H. en
intel-lektualist, för vilken estetiska normer voro
absoluta.
Av hans verk hade det nationella sångspelet
”Elverhöj” (1828), med musik av Kuhlau, den
största framgången. H. var 1849—56 teaterchef,
som sådan föga omtyckt. Skådespelen ”Alferne”
(1835) och ”Syvsoverdag” (1848), ”Nye digte”
(1841), med den behagfulla diktcykeln ”De
nygifte” och den kvicka, satiriska ”En sjæl efter
döden”, samt de vetenskapliga verken
”Grund-træk til philosophiens philosophi” (1832) och ”Om
philosophiens betydning for den nuværende tid”
(1833) voro hans mannaårs viktigaste verk. —
”Breve fra og til J. L. H.” utgåvos 1862, ”Fra
det Heibergske hjem”, H:s och hans hustrus
brevväxling, utgavs 1940 av Aage Friis,
dessutom ”Heibergske familiebreve” (1943) samt
”Breve og aktstykker vedrörende J. L. H.”, utg.
av M. Borup (hittills 3 bd, 1946—49). — Litt.:
F. Böök, ”Holbergs visdom” (1942); M. Borup,
”J. L. H.” (3 bd, 1947—49).
3) Johanne Luise H., f. Pätges, den
föreg:s hustru, skådespelerska (1812—90). Hon
var född i Köpenhamn av tyska föräldrar
(modern judinna), dansade som barn i deras
marknadstält på Dyrehavsbakken, blev 1821 elev vid
Det kongelige teaters balett, var 1829—56 och
1859—64 anställd vid dess talscen som
skådespelerska och 1867—74 som instruktris. H. var sin
tids stora danska skådespelerska, i komedien
utmärkt för lysande intelligens och fin
naturobservation, i tragedien ett äkta barn av sin ungdoms
romantiska stil. H. framträdde också som
författarinna, bl. a. med vådevillen ”En söndag paa
Amager” (1848), det personhistoriska verket över
svärföräldrarna ”Peter Andreas H. og
Thomasine Gyllembourg” (1882) och memoarverket ”Et
liv, gjenoplevet i erindringen” (4 bd, 1891—92).
— Litt.: J. Rahbek, ”Omkring J. L. H.” (1948).
4) Johan Ludvig H., brorsons sonson till
H.i), filolog (1854—1928), dr phil. 1879
(”Quae-stiones Archimedeae”), prof, i klassisk filologi i
Köpenhamn 1895. Grundläggande äro H:s
text-uppl. av grekiska matematiker (bl. a. Arkimedes,
3 bd, 1880—81, Euklides, 8 bd, 1883—1916,
Ap-pollonios, 2 bd, 1891—93, Ptolemaios, 2 bd, 1898
—1907). Bland H:s skrifter märkas vidare ett
flertal avh. inom grekisk religions- och
kulturhistoria (urval: ”Fra Hellas og Italien”, 2 bd,
1929).
5) Gunnar Edvard Rode H., norsk
dramatiker (1857—1929). Han debuterade som
dramatiker med ”Tante Ulrikke”, där han tecknade en
förlöjligad kvinnosakskvinna. H:s nästa drama,
”Kong Midas” (1890), angriper det Björnsonska
sannings- och sedlighetskravet. Ät de erotiska
problemen gav H. tragisk utformning i
”Bal-konen” (1894) och ”Kjærlighedens tragedie”
(1904). Den satiriska samhällsteckningen
fortsatte han i bl. a. ”Det
store lod” (1895),
”Folkeraadet” (1897),
en satir över norsk
politik på 1890-talet,
”Jeg vil værge mit
land” (1912), ett
angrepp på Michelsens
förhandlingspolitik
1905, samt
”Parade-sengen” (1913), en
satir med påtaglig adress
till arvingars
reklamerande med ett stort
namn. H., som både
politiskt och litterärt
ställde sig ytterst på den vänstra flygeln, är i
sin satiriska dramatik hänsynslös i tonen. Han
hämtar uppslag och förebilder direkt ur
verkligheten. I H:s erotiska dramatik är motsatsen
mellan mannens kall och kvinnans kärlek
huvudtemat. Som kritiker var H. lysande, och både
som sådan och dramatiker har han övat stort
inflytande. Sina bästa artiklar utgav han i olika
omgångar. ”Samlede dramatiske verker”
utkommo i 4 bd 1917—18. — Litt.: Einar Skavlan,
”G. H.” (1950).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
