Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Litt. - Indiens språk och litteratur - I. Fornindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
915
Indiens språk och litteratur
916
A. Ch. Chatterjee, ”The new India” (1948). —
Historia: ”The Cambridge history of
India”, 1, 3—5 (1922—37 och senare) ; V. A. Smith,
”The Oxford history of India” (2:a uppl. 1923);
”The Cambridge history of the British Empire”, 5
(1932); ”Political India 1832—1932”, utg. av J.
Cumming (s. å.) ; ”The Cambridge shorter history
of India” (1934) ; K. M. Panikkar, ”Survey of
Indian history” (1948) ; H. G. Rawlinson, ”India”
(ny uppl. s. å.).
Indiens språk och litteratur. Språken på
Främre Indiska halvön tillhöra väsentligen två
med varandra obesläktade språkstammar, den
in-doeuropeiska och den dravidiska, vilka i mycket
avlägsen tid från v. och n. v. inkommit på
indiskt område. Härtill komma mundaspråk och
tibeto-burmanska språk (se d. 0.). Med Indinens
språk menas dock vanl. blott de, som äro av
indoeuropeiskt ursprung. Dessa talas i
nuv. tid av omkr. 250 mill. av Indiens invånare,
och deras utveckling kan följas tillbaka under
minst 3,000 år. Om dravidiska språk se
d. o.
Man uppdelar de indoeuropeiska (ariska)
språken i Indien i olika utvecklingsperioder, näml,
den fornindiska, medelindiska och
nyindiska.
I. Den fornindiska periodens språk, ofta ej
alldeles korrekt i hela sin omfattning kallat
sanskrit (samskrita, noggrant reglerad,
förfinad), sönderfaller strängt taget i flera, till
tiden skilda och från varandra ej obetydligt
avvikande dialekter; av rent folkliga sådana finnas
från denna period intet bevarat, utan alla dit
räknade dialekter ha fått karaktären av
litteraturspråk. Hit hör främst det äldsta, s. k. v
e-diska språket, i sina tidigaste
beståndsdelar en litterär fixering av det språk, som talades
av de ariska invandrarna i Punjab. Den
gram-matiska bearbetningen av detta språkmaterial
hade länge pågått och nådde sin fulländning genom
grammatikern P ä n i n i, som synes ha levat
omkr. 400 f. Kr. Hans grammatiska regler ha
blivit i huvudsak normerande för det språk, som
man i inskränkt och riktig mening kallar
sanskrit och som är betydligt förenklat i ljud- och
formsystem i förhållande till det vediska. Det
har blivit bärare av hela Indiens klassiska
litteratur.
Sanskritlitteraturen, vars tidigaste alster nog
gå tillbaka till 2 :a årtusendet f. Kr. och som eg.
fortsätter ända in i vår tid, är till omfång och
mångsidighet oerhörd.
De tidigaste alstren av indisk litteratur äro
bramanismens heligaste urkunder, de tre
vedasam-lingarna, Rigveda (Hymnernas veda), Sämaveda
(Melodiernas veda) och Yajurveda
(Offerformlernas veda), vartill något senare kommit en
fjärde, i anseende ej fullt lika högtstående,
Athar-vaveda (Atharvernas [en viss prästfamiljs] veda),
huvudsaki. bestående av besvärjelsehymner för
avvändande av onda makter och vinnande av
välsignelse och lycka. De ha sedan urminnes tid
bevarats genom muntlig tradition, varför
befintliga manuskript äro av sent datum. Det väldiga
hymnmaterialet har fasthållits i minnet genom
egendomliga recitationsmetoder. Närmast efter
vedasamlingarna i ålder och anseende komma de
s. k. Brähmana. Dessa ansluta sig till de olika
vedatextema och innehålla jämte en av
Yajurve-das recensioner den äldsta prosa, som något
indoeuropeiskt språk har att uppvisa.
Brähmana-texterna äro väsentligen av liturgiskt och
ritual-spekulativt innehåll, men i dem finnas också
massor av oftast symboliskt tolkade myter och
legender samt de första försöken till spekulativ lösning
av kosmogoniska och metafysiska problem.
Sådana utgöra det centrala innehållet i de något
senare texter, som benämnas Äranyaka (av ar anya,
skog) och Upani§ad, teologiskt-filosofiska
traktater, där grundlinjerna till hela den följande för
Indiens andliga liv ytterst betydelsefulla
Brähman-Atmanspekulationen finnas uppdragna. Ur rituell
synpunkt och för kännedomen om det husliga livet
i det antika Indien av ytterligt stor vikt äro de
s. k. S ü t r a, kompendier i publikt och privat
sakralväsen och ceremoniel, i religiös och
världslig lag m. m. De till sin uppfattning kanske
delvis yngsta delarna av den till vedatextema
anknutna litteraturen, de s. k. Vedähga (”vedas
lemmar”), omfatta förutom dessa sütras fonetik
siksa), vars viktigaste verk äro de till olika
veda-recensioner (säkhä, gren) hörande prätisäkhya,
fonetiska handböcker av vikt för textkritiken,
metrik (chandas), grammatik (vyäkarana),
ety-mologi, exegetik (nirukta) och astronomi
(jyo-ti?a).
Mellan de senare alstren av den vediska
litteraturen och den i egentlig mening klassiska
litteraturens början ligga otvivelaktigt uppkomsten
och den första avfattningen av de stora eperna
Rämäyana och Mahäbhärata samt de stora, rätt
heterogena samlingar av myter, legender och
krö-nikeartade texter, som kallas Puräna. Bland dessa
åtnjuter Bhägavata-Puräna högsta anseendet.
Rämäyana uppges härstamma från en enda skald,
V ä 1 m i k i, och står i anläggning och stil den
klassiska diktningen rätt nära, medan
Mahabhä-rata och de olika Puränas till sin kärna stå
betydligt närmare den vediska litteraturen. Till
vilken tidpunkt början av den verkligt klassiska
litteraturen skall förläggas är tvivelaktigt, då
hittills ingen absolut datering stått att vinna.
Den äldste klassiske författaren får väl tills
vidare anses vara den buddistiske diktaren och
dramatikern Asvagho§a, vilken torde ha
levat omkr. 100 e. Kr. Den klassiska litteraturens
främste representant och Indiens störste diktare
är K ä 1 i d ä s a, som ganska säkert kan anses
ha levat under senare delen av 400-talet e. Kr.
Endast sex verk — därav tre dramer — kunna
med bestämdhet tillskrivas honom. Vid sidan av
Kälidäsa framstå fyra andra författare såsom
diktare av konsteper (mahäkäuya), den
fullödigaste frukten av indisk skaldekonst, näml. B h
ä-ravi (trol. 500-talet), författare till
”Kirätär-juniya”, B hat t i (möjl. samma tid), vars dikt
”Bhattikävya” är avsedd att illustrera
användningen av ett mycket stort antal ovanligare
grammatiska former, Mägha (600-talet),
författa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
