Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - I. Fornindiska perioden - II. Medelindiska perioden - III. Nyindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Indiens språk och litteratur
918
re till ”Sisupälavadha”, och S r i-H a r § a (trol.
Iioo-talet), vars ”Naisadhiya” betecknar höjden
av poetisk förkonstling.
Inom lyriken, som förnämligast är av erotisk
och naturbeskrivande art, intagas de främsta
rummen av Kälidäsas ”Meghadüta” samt av den
glödande religiösa kärleksdikten ”Gitagovinda”
av Jayadeva från uoo-talets Bengalen.
Andra lyriker äro Amaru (möjl. 500- el.
600-talet e. Kr.) och den något yngre
Bhartriha-r i.
Dramatiken har flitigt odlats i Indien. De
äldsta hittills kända resterna av indiskt drama
äro fragment av Asvagho§a; efter honom i tiden
följer Kälidäsa. Samtidig med den senare var
kanske Visäkhadatta, författaren till det
politiska dramat ”Mudräräk§asa”. På 600-talet
författade konung Har§a tre med rätta berömda
dramer, och omkr. 700 levde Indiens näst
Kälidäsa störste dramatiker, Bhavabhüti.
Ytterst talrika äro fabel- och sagoverken inom
den indiska diktningen. Det för världslitteraturen
viktigaste är den i otaliga versioner cirkulerande
samlingen ”Pancatantra”. Flera äldre och yngre
recensioner äro bevarade. En av de mest kända
bland dem är ”Hitopadesa”. Viktig för senare
orientalisk litteratur är ”Sukasaptati”
(Papegojans sjuttio berättelser). En väldig sagosamling
var den förlorade ”Brihatkathä” (Den stora
berättelsen) av Gunädhya, skriven på en
dialekt under något av de tidigare årh. e. Kr. En
intressant novellsamling i enkel, lättflytande stil
är ”Dasakumäracarita” av D a n d i n, medan
stilen i de ung. samtida romanerna ”Väsavadattä”
av Subandhu och ”Kädambarl” av B ä n a
(600-talet) tynges av långa komposita och
ständiga ordlekar.
Inom den vetenskapliga litteraturen äro
framför allt grammatik och filosofi ytterst betydande.
De tre förnämsta namnen inom den förra
vetenskapen äro Pänini, Kätyäyana och Patanjali. Den
filosofiska spekulationen har tidigt utvecklats i
Indien. Inom indisk filosofi finnes en mängd
olika system. De viktigaste äro de sex s. k.
ortodoxa (d. v. s. de, som erkänna vedans auktoritet),
näml. Mimämsä (rituell spekulation), Vedänta
(metafysisk spekulation), Sämkhya med den
därmed intimt förbundna Yoga (asketisk praxis),
Nyäya (logik) och Vaisesika (atomteori); av
dessa äro Vedänta och Sämkhya utan gensägelse
de filosofiskt intressantaste. — Den juridiska
litteraturen är högst vidlyftig och utgöres dels av
äldre, på prosa avfattade kompendier, s. k.
Dhar-masütra, dels senare, versifierade bearbetningar
av dessa, Dharmasästra. — Inom de icke
humanistiska vetenskaperna är det särskilt på
medicinens och matematikens områden, som hinduerna
redan tidigt gjort betydande framsteg, vilka
senare genom arabernas förmedling kommit även
Västerlandet till godo, så t. ex. de ”arabiska”
siffrorna, som i själva verket härstamma från
Indien.
II. Den medelindiska periodens språkutveckling
utmärkes i jämförelse med den fornindiska av
allt större förenkling inom såväl ljud- som
form
system. Till de medelindiska språken höra de
olika s. k. />rä£ri/-dialekterna samt päli, de sydliga
buddisternas heliga språk. Pälikanon indelas i
tre s. k. korgar, pitaka, och här finnas några av
de mest bekanta verken i buddistisk litteratur,
t. ex. ”Dhammapada” och Jätaka-samlingen. Till
de medelindiska höra vidare de äldre inskrifternas
språk, framför allt de från konung Asoka, och
slutligen de s. k. apabhramsa-dialekterna, vilka
dels äro litterärt fixerade, dels också utgöras av
de rent folkliga idiom, som närmast ligga till
grund för de nuv. nyindiska språken. Den
medelindiska språkutvecklingen löper till stor del
jämsides med den fornindiska, ehuru dess äldsta
daterbara urkunder, Asoka-inskrifterna, icke äro
äldre än omkr. 250 f. Kr. I dessa användas två
olika alfabet: kliar ös fhi och brähmi, det senare
stammoder till alla de indiska alfabeten. Bland
dessa märkes devanägari. Denna språkutveckling
kan kanske anses vara avslutad omkr. 1000 e. Kr.
III. Den nyindiska perioden kännetecknas av
ytterligare fonetiskt förfall och genomförandet av
en hel mängd språkliga nybildningar, till vilka i
medelindiskan oftast blott ansatserna skönjas. De
nyindiska språken stå därför i ung. samma
förhållande till de fornindiska som de moderna
romanska språken till det klassiska och förklassiska
latinet.
De nyindiska huvudspråken, de flesta
uppdelade i en mängd lokala dialekter, gruppera sig i
olika lager kring ett centrum, som utgöres av
landet mellan Ganges och Jumna och onirådena
omedelbart n. och s. därom. Inom detta område
talas s. k. västlig hindi (se Hindüstäni), som torde
utgöra en direkt utveckling av det folkspråk, som
är litterärt fixerat i klassisk sanskrit. På detta
språk finnes en utförlig och intressant litteratur.
Äldst äro några ballader och episka dikter, främst
”Prithi Räj Räsau” av Chand Bardäi (slutet av
iioo-talet). Något senare är en religiös, vi§nuitisk
diktning, vars främsta namn äro de på 1400—
1500-talen levande Rämänanda, Kabir m. fl.
Denna litteraturs förnämste representant är
T u 1 s i D ä s (1532—1624), vars stora dikt
”Rä-macaritamänasa” än i dag utgör milliontals
hinduers mest uppskattade lektyr. Kring västlig
hindi gruppera sig i en inre ring i v. och s. v.
punjäbi i den centrala delen av Punjab,
guja-räti i Gujarat, räjasthäni i Rajputana och
angränsande trakter och i ö. östlig hindi i prov.
Oudh och trakterna närmast s. därom. Dessa
språk äro resultatet av en blandning mellan den
centrala dialekten, som oupphörligt utbrett sig
kring sitt ursprungliga område, och den
ursprungliga dialekten i omgivande landsdelar, vilken
småningom trängts alltmera utåt, varför de nu
nämnde språken i de yttre partierna av sina territorier
omärkligt övergå i den yttre ringens språk. Dessa
äro i v. lahndä i v. Punjab och sindhi vid nedre
Indus, i s. maräthi i n. v. delen av Dekkan, i ö.
oriyä i Orissa, bihäri i Behar, bengäli i
Bengalen — vilket språk har sin främste litteräre
målsman i Rabindranath Tagore — och assäml i
As-sam. Slutligen tillkommer längst i n. v. en grupp
av dialekter, bland vilka den enda litterärt
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
