Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jusupov, Felix Felixovitj - Jutar - Jutas - Jute, jutehampa el. kalkuttahampa - Jutland - Jutlandslaget - Jutta - Juul, ätt - Juusten, Paul - Juva (Juvelius), Einar - Juvara, Filippo - Juvel - Juvelerarkonst - Juvelius, E. W. - Juveln - Juvenalerna - Juvenalis - Juvenil - Juver - Juversjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661 Jutar—Juversjukdomar 662
bolsjevikrevolutionen flydde han till
Västeuropa. J. skrev ”Rasputin” (1927).
Jutar, äldre svenskt namn på jyllänningar, ofta
liktydigt med danskar i allm.
Jütas (fi. Juutas), by i Vasa län, Finland, 4
km s. om Nykarleby. Vid J. ägde en drabbning
rum 13 sept. 1808, då ryssarnas försök att
avskära den svenska huvudstyrkans återtågsväg
mot n. omintetgjordes genom G. von Döbelns
raska ingripande. Den svenska styrkan uppgick
till omkr. 1,500 man. Striden är skildrad av
J. L. Runeberg i dikten ”Döbeln vid Jutas”.
Jüte, jutehampa el. kalkuttahampa,
tropisk växtfiber, urspr. från Ostindien (se
Textilväxter) ; finare sorter användas till garn för
möbeltyger och mattor, enbart el. i blandning med
andra textilfibrer; av grövre j. förfärdigas
pack-lärft o. a. till emballage avsedd, vanl. gles,
brungul juteväv.
Jutland, se Jylland.
Jutlandslaget, sjökrigshist., se Skagerakslaget.
Jutta, danska furstinnor. 1) J., drottning,
dotter till hertig Albrekt av Sachsen, äktade 1239
Erik Plogpenning. Av deras döttrar blev Sofia
svensk och Ingeborg norsk drottning. Efter Eriks
död äktade J. greve Burchard av Rosenburg. —
2) J., prinsessa (d. 1284), den föregåendes och
Erik Plogpennings dotter. Hon inträdde 1266 i
kloster i Roskilde men lämnade detta 1272 och
drog till sin syster Sofia i Sverige. Mellan J.
och hennes svåger konung Valdemar Birgersson
uppstod, enl. Erikskrönikan, ett brottsligt
förhållande.
Juul [jöl], dansk adelsätt, känd från
1200-talet. Bland släktens många framstående
medlemmar märkes Esger J. (d. 1325), som 1306 blev
biskop i Århus och 1310 ärkebiskop i Lund. Han
bröt med Erik Menved, flydde 1317 och bannlyste
kungen. Efter Kristofer II :s tronbestigning
återvände Esger. Till släkten hörde även Ove J.
(1615—86), som var dansk resident i Stockholm
1655, sedan hade flera diplomatiska missioner hos
Karl X Gustav samt 1669—74 var vice
ståthållare i Norge.
Juusten [jü’sten], Paul, finländsk biskop
(1516—76). Han studerade 1543—47 i Tyskland
samt blev 1554 biskop i Viborgs och 1563 i Åbo
stift. Efter Johan III:s kröning utsågs J. att
(1569—72) leda en beskickning för
fredsunderhandlingar med Ryssland; han hölls därunder en
tid i fångenskap, skildrad i ”Acta legationis
mos-coviticae” (utg. av H. G. Porthan 1775). Bland
J :s skrifter märkes främst en efterlämnad
handskrift, utg. och kommenterad av Porthan (1784—
1800) under titeln ”Chronicon episcoporum
fin-landensium”, en outtömlig källa för kunskapen
om Finlands medeltidshistoria. J. adlades 1572.
Juva [jo’-], urspr. Juvelius, Einar
Wilhelm, finländsk historiker (f. 1892), fil. dr 1920,
prof, i inhemsk och allmän historia vid Åbo
finska univ. 1928, i Finlands historia sedan 1929,
univ:s rektor 1934—45. J. har utg. ett flertal
historiska arbeten på finska språket, främst
rörande Finlands utveckling under 1700-talet. I sv.
övers, föreligger bl. a. ”Finlands väg från
Nystad till Fredrikshamn 1721—1809” (1947).
Juva’ra [jo-], Filip po, italiensk arkitekt
(1676—1736). Han var företrädesvis verksam i
Turin, där flera palats och kyrkor vittna om hans
måttfullt klassicerande, franskt påverkade stil.
Hans förnämsta arbete är Superga-kyrkan vid
Turin, med kupol över ett åttkantigt
centralrum samt romerskt korintisk förhall. Hans sista
arbete var planen för nybyggnaden av det 1734
nedbrunna slottet i Madrid.
Juvel (av fnfr. joel, smycke), slipad ädelsten.
Juvelérarkonst, se Guldsmedskonst.
Juvelius, E. W., historiker, se Juva.
Juveln, sjö i Jämtland, se Juvuln.
Juvenälerna (av lat. Juvenälis, ungdomlig),
ett studentsällskap, som uppstod i Uppsala omkr.
1840, närmast som arvtagare till den 1835
avsomnade s. k. Turkiska musiken. Ledande voro
Daniel Hwasser, Gunnar Wennerberg, som här
framförde många av sina sånger, och Otto
Bero-nius (Glunten). Blomstringstiden var från 1843,
då Wennerberg intogs i sällskapet, till 1847, då
Hwasser flyttade till Stockholm. J. ägnade sig
mest åt sång och skämt. Den juvenaliska kören
var under glansperioden en sextett men smälte
senare ihop till ”De tre”, Wennerberg, Beronius
och Hwasser; 1847 återstodo de båda
”Gluntar-na”, och sedan Wennerberg 1848 lämnat Uppsala,
höllos endast enstaka sammanträden. — I okt.
1906 återupplivades i Uppsala, traditionerna från
J. i Juvenalorden, som avser att i
Wenner-bergs anda verka för förädlad ungdomsglädje
inom studentlivet. — Litt.: E. Malm, ”Ack, i
Ar-kadien” (1949).
Juvenälis, se luvenalis.
Juvenil (lat. iuvenilis), ungdomlig. — I
geologisk terminologi har Suess infört termerna
juvenilt vatten och juvenila gaser
för utströmningar av vatten och gaser, som stå
i förbindelse med vulkanisk verksamhet eller
vulkaniska efterverkningar, exhalationer, och
sålunda för första gången från en magmahärd i
jordskorpan framträda till jordens yta. Juvenilt
vatten har i regel högre temperatur än luften
och innehåller ofta lösta salter, så att varma
mineralkällor oftast äro juvenila källor. En
källa, som matas av meteoriskt vatten, kallas i
motsats härtill v a d o s (av lat. vädere, gå) och
dylikt vatten v a d o s t.
Juver, husdjurens mjölkkörtel (se d. o.).
Juversjukdomar, vanligast hos kor och tikar,
förorsakas i regel av bakterier, streptokokker
och pyogenes. Den vanliga sjukdomsformen är
en inflammation, som kännetecknas av en
ömmande ansvällning av den angripna juverdelen,
varjämte mjölken blir vattnig, gulaktig och
varbe-mängd. En mera elakartad form är den s. k.
septiska juverinflammationen, som
kan medföra fara för spridning i hela kroppen.
Denna form kännetecknas av i hög grad stört
allmänbefinnande, feber och t. o. m. krampanfall.
Mjölken blir tunnflytande, stinkande och
blod-färgad. Orsaken kan vanl. sökas i en infekterad
livmoder. Vidare förekomma mera specifika
for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
