Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kallstenius, 1. Gottfrid - Kallstenius, 2. Evald - Kallstenius, 3. Gottfrid - Kallstenius, 4. Edvin - Kallsåg - Kallundborg - Kallus - Kallvattenbehandling, hydriatri - Kallös - Kalm, Pehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Kallsåg—Kalm
820
Gottfrid Kallstenius: Månskensnatt, Klinte, Gotland,
1900. Nationalmuseum.
1) Gottfrid Samuel Nikolaus K., målare
(1861—1943), studerade vid Konsthögsk. samt i
utlandet; tjänstgjorde under flera år som lärare
vid Konsthögsk., där han 1910—16 var e. o.
prof, i dekorativ konst. K. var framför allt
oljemålare och har både praktiskt och teoretiskt
bidragit till oljemåleriets utveckling i hållbarhet
och teknisk fulländning; betydelsefull blev hans
”Oljemåleriet, färgstoff och bindämnen” (1913),
följd av ”Handbok i oljemålning” (1915, 9:e
uppl. 1949). Som målare återgav K. den
äkt-svenska naturen, som den framträder särsk. i det
ö. kustområdet, i både karghet och
storslagenhet. K. var även förf.; han utgav ”Dikter och
hugskott” (1917), ”Ur gamla papper” (1923) samt
”Konsten. Dess väsen och betydelse” (1931). —
Hans hustru Gerda Maria K., f. Roosval (1864
—1939), ägnade sig åt både porträttkonst och
dekorativt måleri.
2) Evald Gustaf Götrik K., den föreges
bror, zoolog och forskningsresande (1868—92 el.
93), se Björling, släktöversikten.
3) Georg Gottfrid K., den föreges kusin,
skolman, filolog (1873—1942), fil- dr i Uppsala
1902 (”Värmländska bärgslagsmålets ljudlära”),
rektor vid lärov. i Härnösand 1909—17, i
Västerås 1917—25, lektor i Uppsala 1925—38, profes
titel sistn. år. Bland Kes skrifter märkas
historiker över Filipstad (1911) och Härnösand (1919).
K. inlade betydande förtjänster som ledare och
stiftare av sångförbund samt som
musikskriftställare (”Blad ur Uppsalasångens historia”, 1913).
4) Edvin K., den föreges kusin, tonsättare
(f. 1881 29/s). Han studerade musik i Leipzig
1904—07. Kes lärare i komposition var Stephan
Krehl, och han mottog även starka impulser från
Arthur Nikischs dirigeringskonst. Efter en tid
som recensent i Svenska Dagbladet var han 1928
—46 musikbibliotekarie hos Radiotjänst. — Kes
musik präglas av starkt avancerad harmonik och
frihet från sentimentalitet. Med den rika
har-moniken har följt en delvis därav betingad
rytmisk elasticitet. Kes moderna stil föreligger fullt
utbildad i violinsonaten (1908). Bland övriga verk
märkas 3 symfonier, 2 sinfoniettor, nonett, den
symfoniska dikten ”En serenad i sommarnatten”,
den symfoniska trilogien ”Högtid och fest”,
uvertyren ”Violinen och de onda makterna”, 3
uvertyrer, ett flertal sviter, rapsodier och
va-riationsverk (över bl. a. ”Gubben Noak”),
pianokonsert op. 12, sånger och körverk etc.
Kallsåg, maskin för kapning av metaller i
kallt tillstånd. K. konstrueras antingen enl.
båg-filens princip, d. v. s. med ett inspänt
metallsågblad, som vid återgångsrörelsen lyftes något el.
lättar i spåret, el. utrustas med en långsamt
roterande sågklinga, som kontinuerligt matas in i
materialet. Arbetsstycket fasthålles med tillhjälp
av klämbackar.
Kallundborg, se Kalundborg.
Kallus (lat. callus, hård hud, valk). 1) Bot.
A) Vävnad, som kan uppkomma vid sårande av
växtdelar och som består av en formlös massa
växande celler, vilken sluter till såret. K. bildas
från kambium, parenkym el. andra levande
vävnader under sårytan. Sammanväxningen mellan
ris och underlag vid ympning sker genom k. —
B) Av kolhydrat (k a 11 o s) bildad beläggning,
som i silrör (se Ledningsvävnad) bekläder
sil-plattan och som täpper till hålen i denna, då
sil-röret sättes ur funktion.
2) Med., den nybildade vävnaden mellan och
omkring brottändarna vid ett benbrott. K. är
till en början mjuk, huvudsaki. bestående av
bindväv, men blir senare hård av nybildad
benvävnad.
Kallvattenbehandling, hydriatri. Kalla
bad, sjöbad, kall dusch, halvbad m. m. anses,
metodiskt utformade, kunna göra tjänst vid vissa
sjukdomars behandling. Det är framför allt den
ter-miska effekten man härvid eftersträvar. En
sådan k. framkallar en känsla av ökad kraft och
välbehag, varför den huvudsaki. användes vid
trötthetstillstånd, i konvalescens och vid en del
nervösa sjukdomar. Lokala k. äro avtvättningar,
kalla avrivningar, kalla omslag, fot- och sittbad.
Redan de gamla egypterna, indierna, grekerna
och romarna använde k. Då i början av
1700-talet talrika hälsobrunnar upptäcktes och togos i
användning, uppblomstrade även k., men först på
1800-talet blevo dessa kurer mera vetenskapligt
grundade, särsk. av österrikaren Winternitz. I
Sverige anlades den första kallvattenkurorten i
Söderköping 1842, närmast följd av Bie (1843),
Södertälje (1849), Mösseberg (1865), och Hjo
(1878), och k. har kommit till användning i större
el. mindre utsträckning vid flertalet av våra
bad-och kurorter liksom vid sjukhus. Jfr
Kneippkur-anstalter.
Kallös, bot., kallusliknande (jfr Kallus).
Kalm, Pehr, naturforskare (1716—79). Han
blev student i Åbo 1735, fick en beskyddare i
Sten Carl Bielke, gjorde några resor i Finland
och Ryssland samt blev 1740 student i Uppsala
och lärjunge till Linné, som visade honom stor
välvilja och främjade hans befordran. En resa
i v. Sverige beskrev han i ”P. Kalms mag. doc.
Västgötha och Bohusländska resa” (1746). S. å.
kallades han till docent och 1747 till prof, i
na-turalhistoria och ekonomi i Abo men tillträdde
professuren först efter sin amerikanska resa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
