Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII (konung av Sverige) - Karl XIII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Karl
16
Omdömet om K. har utfallit mycket olika. I
ljuset av modern kritisk forskning börjar
mycket av K:s handlingar, som förut förefallit
bisarrt, få naturlig förklaring. Fast står, att K.
var en ypperlig härförare med sällsynt förmåga
att hålla armén som en levande organism i sin
hand och att på slagfältet med förkrossande
kraft drabba motståndarens svaga punkter. Han
överskattade emellertid sin krigskonsts räckvidd,
hade för litet blick för diplomatiens möjligheter
samt väntade väl optimistiskt av sina undersåtar
samma stålhårda energi, som utmärkte honom
s j älv.
Litt.: Källorna och litteraturen till K:s
historia äro oerhört rika. Bland de otryckta kan blott
nämnas Schirrens väldiga samling excerpt ur ett
stort antal europeiska arkiv, f. n. förvarad i
Riksarkivet. Av tryckta märkas: ”Konung Karl
XH:s egenhändiga bref”, utg. av E. Carlson
(1893); ”Brefvexling mellan konung Carl XII
och rådet” (i ”Historiska handlingar”, 1—15,
1861—95) ; ”Karolinska krigares dagböcker”, utg.
av A. Quennerstedt (12 bd, 1901—18); bland
äldre framställningar märkas främst J. Nordberg,
”Konung Carl XII:s historia” (2 bd, 1740; även
i ty. och fr. övers.) samt Voltaire, ”Historie
de Charles XII” (ett otal uppl. och övers.). Av
nyare arbeten må framhävas: F. F. och E.
Carlson, ”Sveriges historia under konungarne af
pfaltziska huset”, 6—8 (1881—1910); ”Karl
XII”, till 200-årsdagen av hans död utg. av S.
E. B ring (1918; sammelverk, återgivande den
moderna Karl XII:s-forskningens dåv. resultat);
Generalstaben, ”Karl XII på slagfältet” (4 bd,
1918—19); H. Hjärne, ”Karl XII.
Omstörtning-en i Östeuropa 1697—1703” (1902); A.
Quennerstedt, ”Ur Carl XH:s lefnad” (2 bd, 1916);
A. Stille, ”Carl XH:s fälttågsplaner 1707—09”
(1908). Dessutom finnas ett stort antal
specialarbeten av Almquist, Axelson, Backman,
Bon-nesen, Brulin, E. Carlson, Hallendorff, Hartman,
Herlitz, Jägerskiöld, Lagermark, Lindeberg,
Munthe, Olander, Petri, Schartau, Stille,
Sörens-son, Uddgren, Wedberg m. fl. ”Karolinska
förbundets årsbok”, utgiven sedan 1910, är helt
ägnad åt de 3 Karlarnas tid, särsk. åt Karl XII:s.
På ty. föreligger O. Haintz, ”König K. XII.”,
1 (1936). K:s utrikespolitik belyses i J. Rosén,
”Den svenska utrikespolitikens historia 1697—
1721”, II :i (1952).
7) Karl XIII, konung (1748 7/io—1818 V2),
andre son till konung Adolf Fredrik och Lovisa
Ulrika. Hans guvernörer lovordade hans flit och
goda minne, som ersatte hans något ”tröga
begrepp”. Redan i vaggan utnämnd till Sveriges
storamiral, fick K. tidigt börja sin
sjömannaut-bildning. Mössornas planer att utspela honom
mot den äldre brodern Gustav strandade, och i
revolutionen 1772 deltog K. aktivt på konungens
sida. Som belöning fick han s. å. titeln hertig
av Södermanland. Han förmäldes 1774 med sin
kusin prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta av
Oldenburg. Deras son Karl Adolf levde blott
några dagar. Förhållandet mellan K. och hans
gemål förblev alltid gott, trots de stora friheter
den lättsinnige hertigen tillät sig. Gustav och K.
förenades bl. a. genom intresset för frimureriet.
1774 hade K. blivit landsstormästare för de
svenska logerna. Plans ledarskap anses bilda epok
i denna rörelses utveckling i Sverige. K.
närmade sig på 1780-talet oppositionen. Han
råkade under inflytande av G. A. Reuterholm, en
hätsk fiende till konungen, och han blev ett
lätt byte för
Anjala-männen, då han efter
Gustav HI:s hemresa
fick överbefälet i
Finland (1788). Men
sedan situationen
ändrats till konungens
förmån, blev K. ett
undergivet redskap åt
brodern, när denne
bröt adelns makt på
riksdagen 1789. Som
överbefälhavare för
flottan förde K.
nominellt befälet i slaget
vid Högland (1788),
vilket inbragte honom oförtjänt ära och
utmärkelser, samt i slaget vid Öland (1789).
Efter Gustav HI:s död blev K. regent under
Gustav IV Adolfs minderårighet. Han saknade
dock nödig karaktärsfasthet och avlastade snart
de tyngande regeringsplikterna på Reuterholm.
K., som i grunden var godmodig och beskedlig,
kom härigenom att dela den allmänna
impopu-laritet, som ”storvesirens” hätska förföljelser
mot politiska motståndare uppväckte. Det goda
förhållandet mellan K. och den unge konungen
grumlades genom de misslyckade åtgärderna i
förmälningsfrågan. Man känner icke till några
stämplingar av K. i samband med revolutionen
13 mars 1809, men han kan dock ej ha varit
okunnig om vad som förehades och gjorde inga
egentliga svårigheter mot att ställa sig i spetsen
för regeringen. Efter Adlersparres intåg i
Stockholm kom K. under dennes mäktiga inflytande
och förmåddes att uppge planen på kronprins
Gustavs tronföjd. Han övertalades av
Adlersparres motståndare att överge tanken på
tron-bestigning före konstitutionsfrågans avgörande
hos ständerna. Sedan K. godkänt den nya
regeringsformen, utropades han 6 juni 1809 till
konung och kröntes 29 juni.
Tilltagande senilitet gjorde K. i ännu högre
grad än förut beroende av omgivningen. Sedan
Adlersparre våren 1810 dragit sig tillbaka, blevo
L. v. Engeström, Adlercreutz och Skjöldebrand
konungens närmaste förtrogna. Bernadottes
tron-följdskandidatur sårade K:s dynastiska känslor,
men förhållandet till adoptivsonen blev dock gott,
och den skröplige K. var tacksam att få lägga
statsrodret i dennes kraftiga hand. K. valdes
4 nov. 1814 av stortinget till Norges konung.
Litt.: C. T. Odhner, ”Sveriges politiska
historia under konung Gustaf HI:s regering” (3 bd,
1885—1905); ”Hedvig Elisabeth Charlottas
dagbok”, 1—9 (1902—42); M. Nylund, ”G. A.
Reuterholm under förmyndaretiden” (1917); B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
