Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII (konung av Sverige) - Karl XIV Johan (konung av Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Karl
18
Sjövall, ”Georg Adlersparre och tronfrågan 1809”
(1917); S. Clason, ”K. XIII och Karl XIV
Johan” (i ”Sveriges historia till våra dagar”,
11, 1923); G. Iverus, ”Hertig Karl av
Södermanland, Gustav III:s broder”, 1 (1925); Kj.
Kum-lien och F. W. Morén, ”Gustavianska tiden” (i
”Svenska folkets historia”, 5, 1932—42).
8) Karl XIV Johan, konung (1763 26/i—
1844 V3), f. i Pau i landskapet Béarn i s.
Frankrike, den yngste av fem syskon, hette urspr.
Jean Bernadotte (också benämnd Jean
Baptiste B.). Fadern var advokaten Henri
Bernadotte. Sonen, som urspr. fått någon
juridisk utbildning, tog efter faderns död hösten
1780 värvning. Under tjänst på olika
garnisonsorter befordrades han, tills han 1790 blev
fanjunkare. Sedan börden ej längre var villkor för
befordran, utnämndes han 1792 till löjtnant och
steg raskt i graderna. 1794 förflyttades han
till Sambre-et-Meusearmén, där han efter slaget
vid Fleurus (juni 1794) utnämndes till
brigadgeneral ”för tapperhet och lysande bragder”. I
okt. s. å. blev han divisionsgeneral. I början
av 1797 sändes han med en armékår till
Lom-bardiet för att understödja Napoléon Bonaparte
under dennes fälttåg mot österrikarna,
övergången av Tagliamento och erövringen av
Gra-disca gåvo därvid nya prov på Bernadottes
duglighet. Samtidigt rotfästes en djupgående
missstämning mellan Bonaparte och Bernadotte. Den
förres despotiska läggning uppväckte desto mer
den senares vrede, som Bonaparte på hösten
1797 upplöste vissa av Bernadottes truppförband.
Våren 1798 avgick han som ambassadör till Wien,
men redan i april s. å. fann han sig föranledd
att begära sitt pass på grund av ett upplopp,
varunder folket skymfat trikoloren. Efter
återkomsten till Frankrike gifte han sig 16 aug. 1798 med
Desirée Clary, köpmansdotter från Marseille,
förut förlovad med Bonaparte och nu svägerska
till dennes broder Josef. Giftermålet blev ett band
mellan Bernadotte och Bonaparterna, vilket efter
händelsernas omskiften kunde bereda inbördes
säkerhet åt båda parterna — ej minst åt
Bernadotte. Denne hyllade nu en utpräglat
republikansk riktning, och då en sådan fr. 0. m. maj
1799 var förhärskande även inom direktoriet och
representationen, kallades Bernadotte 2 juli till
krigsminister. Fienderna hade då återerövrat
Italien och hotade också Frankrikes dåvarande
n. delar. Med outtröttligt nit reorganiserade
Bernadotte armén, men innan följderna av hans
ansträngningar hunnit visa sig, avlägsnades han
från sin post (14 sept.), genom en intrig av
direktorn Sieyès. Kort därpå återkom
Bonaparte från sin expedition till Egypten och
verkställde med Sieyès hjälp en statskupp (18—19
brumaire). Bernadotte förhöll sig därunder
misstroget avvaktande. Då Napoléon blivit styrelsens
ledande man, resignerade Bernadotte och
verkade först (våren 1800) som militär medlem av
det nyskapade statsrådet (conseil d’état), därpå
som chef för västarmén. Bernadotte tillhörde
emellertid den republikanska oppositionen inom
armén mot Bonapartes allt tydligare avsikter att
grunda en monarki. Han var nära att ertappas
som delaktig i ett par komplotter men
skyddades av familj ehänsynen och sin egen
försiktighet. Vid kejsardömets upprättande 1804
utnämndes han till marskalk av Frankrike och blev s. å.
guvernör över Hannover, där han (juni 1804—
sept. 1805) visade betydande administrativ
förmåga. Under tredje koalitionskriget bidrog han
verksamt att innesluta den österrikiska armé
under Mack, som nödgades kapitulera vid Ulm.
Han deltog sedan i slaget vid Austerlitz. 5 juni
1806 följde hans utnämning till furste av Ponte
Corvo. Under 1806 års höstfälttåg mot Preussen
svek honom lyckan. Främst en bristfällig
order-givning från högkvarteret vållade, att
Bernadottes armékår icke kom att ingripa i slagen vid
Jena och Auerstädt. Som ledare för fiendens
förföljande återupprättade han dock i viss mån
sitt anseende (stormningen av Halle 17 okt.
1806) och intog Lybeck (6 nov.), där Blücher
kapitulerade. Då Bernadotte vid Trave tog en
svensk kår om 1,000 man till fånga, väckte han
sympatier bland dess officerare genom att
bemöta dem på sitt humana sätt. Från det följ,
fälttåget mot Ryssland märkes Bernadottes
seger vid Mohrungen (jan. 1807). Efter freden
i Tilsit (juli 1807) blev han guvernör över
hanse-städerna, där han gjorde sig omtyckt genom
duglig förvaltning, och ställdes kort därpå i spetsen
för den här, som över danska öarna skulle
angripa Sverige för att framtvinga dess anslutning
till Napoleon. Flera omständigheter vållade dock,
att landstigningsplanen gick om intet. I 1809 års
krig med Österrike deltog han som befälhavare
för en truppkontingent av mestadels sachsiska
soldater i slaget vid Wagram (5—6 juli 1809).
Mitt under striden genom order från
högkvarteret berövad en del av sin styrka, kunde han
icke göra den insats, som krävdes; en dagorder,
vari han med någon överdrift prisade sachsarnas
hållning, framkallade sedan en brytning med
Napoleon, så att Bernadotte begärde och fick
sitt avsked och begav sig till Paris.
Engelsmännens expedition till Walcheren föranledde dock
kort därpå hans återkallande i tjänst. Ett slags
försoning mellan Bernadotte och Napoleon kom
nu till stånd, och den förre skulle just avgå
till Rom som generalguvernör över
Kyrkostaten, då han kom i fråga till tronföljare i Sverige.
Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts
plötsliga frånfälle anlände till Stockholm (31 maj
1810), förmådde G. Adlersparre Karl XIII och
statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den
avlidnes äldre broder, hertig Fredrik Kristian av
Augustenborg, och att hos Napoleon begära
godkännande av denna kandidatur. Som kurir avgick
då löjtnanten vid Upplands reg:te frih. Carl Otto
Mörner, vilken var livligt övertygad om att
endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur
dess förfall och leda en revansch österut. Så
snart han anlänt till Paris (20 juni) och
avlämnat sina depescher, uppsökte han en fransk vän,
vilken bland olika marskalkar särskilt förordade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
